Här är vi alla vänner.
I dag är det min dag. Den som gissar hur många år jag fyller är duktig! Jag tänkte också dela med mig av en händelse som inträffade för några år sedan. En händelse som kan kallas för missförståndet.
Två människor möts, två tolkningar görs. I gemenskapen finns en ensamhet där vi når varandras förståelse genom missförståndens tarvligheter. Ej annat än heterosexuell, dock fascinerad och tjusad. Av tystnad av talfördhet, av elegans av styrka.
Varsam omfamning i sensommarkvällens dunkel och lyktors sken till toner av stillsam musik. Jag talar i tungor hon i gåtor. Glitter i ögon och själ. Hon spörjer den svåra gåtan:
? Vem är du?
? Jag är Stormburen. Vem är du?
? Jag är Storm som kommit för att ta dig ut på vilda vatten.
Trevar efter mera henne, låter hand varsamt smeka kind och hals. Så slår hon, hårt och avvisande och stormen börjar rasa. Det bränner efter handflatans slag. Skammens tårar, stora runda, trillar salta till ingen tröst. Blickar som möts, svarta mot blå och ett ögonblick vill den slagna låta raseriet ta över och slå tillbaka. Men jag vet att ha fel, vet att skämmas. Ja flyr min väg och vi skiljs likt dag som aldrig gryning blev. Flyr likt en fredlös, rättslös. Över äng genom skog och djävulsåker vars stenas gjuter fötternas blod. Ner till vattnets kluckande hand som svalkande smeker sargade fötter. Blickar mot trofast himmel där moln ljus och mörker ständigt målar föränderliga tavlor. Åter ska jag ej våga sträcka min hand mot Storm. Endast vindens stormar ska jag åter möta.
Väl mött och må lyckan stå er bi!
