Här är vi alla vänner.

Här kommer en liten dikt:

I ensamhetens korridorer

Länge har jag vandrat i dessa katakomber. Jag irrar omkring. Jag kommer ingenstans. Jag har hört att man ska följa ljuset. Jag ser inget ljus. Jag ser inte ens en liten strimma av ljus. Allt jag ser är mörker ?Jag skulle ha haft med mig en ficklampa?, skrattar jag sarkastiskt. Det ekar om mina fotsteg. Det skrämmer mig litet.

Om jag någonsin kommer ut ur ensamhetens korridorer, tänker jag aldrig återvända.

Salig äro den som tror sig vara lycklig, ty lycka är en illusion.

 

Slut

Ja, skönt att vara frisk.

Händer något kul i kväll?

Fick bara med halva messet!

Vad gör du?

Ja, god mat och trevlig kväll med dotter.

Tänkte ta långpromenad i dag  men vädret är inte lockande.

Hej gänget!

Här har vi nationaldag idag, utan allmänt firande, och jag som har lärt mig nationalsången i hemlighet för att överraska gubben...suck

Men jaja, vi får fira här hemma istället

Lettland.

Vi brukar äta lite gott här hemma, gå ner till floden och tända gravljus att ställa vid gamla stadsmuren, och se på raketerna vid midnatt från en av broarna. Där brukar vara en scen med livesänd TV, kör och sådär. Och så blir det vanligen en mugg varm vinbärsmust på någon av krogarna i gamla stan på vägen hem.

Fast i år är allt inställt - pga corona - så det blir bara god middag hemma.

Jag har ett problem. Folk skriver till mig att dem tycker jag verkar jättesnäll och go och vi kan sitta och skriva en hel dag, men sen slutar personen att skriva. Vad gör jag för fel. Är jag för på? Jag skriver inget dumt eller elakt eller så. Dem tappar helt enkelt intresset för mig. Detta stör mig, för jag hinner aldrig visa vem jag är.

Ja, jag ställer frågor och är nyfiken. Det känns som att jag kanske är lite för tråkig.

Nu får ni klara er utan mig ett par timmar. Jag drar till jobbet.

Later!