Min man vägrar samverka efter skilsmässan.

Jag vet inte vad som har hänt med erat äktenskap., Men jag tror inte att du underhåller hela huset -du har skött som det stod, målar du huset? betalar du av lånet? underhåller du gräsmattan? underhåller du snickeri? Så oavsett vad du har gjort så har han rätt till hälften. Oavsett vem som har gjort vad.

Jag förstår varför han jobbar mkt för ett hus är inte gratis. Jag tror att du inte kanske har förstått innebörden? Vad han vill, eftersom jag tror att det har varit såhär länge? Det verkar som det som du beskriver och skriver.
Jag tror inte att det var bara han som gjorde så att erat äktenskap tog slut.'

Man kallar inte ngn psykopat för en anledning, du måste ha gjort ngt mer för att han kallar dig det. Han verkar vara väldigt arg på dig.

Barnen verkar vara vuxna och verkar inte vara indoktrinerade. Men självklart kan dem vara det och bli påverkade utav hans ord. 

Vaddå inte får träffa dem? Dem är inte under 12 år dem får bestämma själva, dem är tillräckligt vuxna och ta det beslutet. 

När du skriver alla är arga på dig så måste du ha gjort ngt väldigt fel. det är inte synd om dig, då. Nått måste du ha gjort? 
Hon är myndig hon väljer vad hon vill göra. Hon kanske inte har dåligt självförtroende ? För att hon har agg mot dig?

Detta är måste växa bort och du kanske bör ta en pause. Börja om på en ny kula när det har lugnat ner sig, sluta skriva brev tex, Du stressar upp situationen mer tror jag. Jag är inte på din sida eller din fd.  utan ser bara objektivt.

Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 11:36:27 följande:

Vi skilde oss för fyra år sedan. Långt äktenskap.

Tre tonårsbarn. Maken ville avsluta, kärleken var slut. Han var färdig med vårt stora hus (som jag skött faktiskt). Han hade jobbat mycket över sista åren, mycket laptop dygnet runt, inga vänner. Ingen otrohet. Inga försök till att gå i terapi osv. Vi sålde och delade lika (han hade rätt till hälften trots att det mesta var mina arv efter äldre släktingar). Gemensam vårdnad och barnen varannan vecka. 

Jag var mycket ledsen. Grät. Skaffade eget hus och blev plötsligt lite gladare. Dejtade lite för snabbt men blev uppskattad och glad. Blev kär och ihop med ny man med bonusbarn efter ungefär ett år. Vi har flyttat ihop i nytt hus.

Exmaken började bli arg. Blockerar all kontakt. Träffat honom aug 2016, juni 2019 och nu igår ett telefonsamtal. En timmes likadan utskällning varje gån om att jag är psykopat och borde betala mer, jag får inte skriva på FB nåt som han inte gillar (lite oklart där, efterom han blockar det mesta).

Exmaken pratade illa om mig direkt inför barnen och släkten, vägrade samverka med mig om ekonomi och barnens aktiviteter. Barnen kom i kläm, höll sig frivilligt hos pappa och blockerade mig som han gjort och jag har inte sett dem på ungefär fyra år nu. Jag får kanske 10 minuters samtal per år i telefon med några av dem, men får inte träffa dem på jul eller semester. Det gör mig så ledsen och deprimerad, det påverkar hälsan. Jag längtar jättemycket. Även min släkt är helt utfrusen, mormor får ett julkort som mest. Alla blir arga på mig för att det är så här. Mormor tröstar mig men börjar bli gammal.

Jag har försökt få Socialen att ingripa men de säger att barnen har sin egen vilja och int ekan påverkas av sin pappa. Vill de frysa ut sin mamma är de i sin fulla rätt. Familjerätten är frivillig och jag får inte maken att gå dit.

Jag är förtvivlad. Jag skriver vädjande brev till exmaken en gång i veckan, men de läser han nog aldrig. Min äldsta myndiga flicka kommer till mig men är rejält påverkad av sin pappa. Jag är egentligen värdelös ju och hon har så dåligt självförtroende. Det gör ont. Man vill bara krama och hjälpa henne glömma dessa hemska fyra år.

Vad ska jag göra? Polsien gör ingenting. Det är ju hat, umgängesabotage, förtal och psykisk misshandel av barnen. Det är som om en sekt hade kidnappat mina barn..

Glömde nämna det , du måste tagga ner med skrivandet. Jag tror att barnen har insett vad du kan vara för en mamma , du är nog oförståndig i detta du har inte fattat verkligheten. Du kan inte äta kakan och ha den kvar.

Du har fastnat i en limbo och att du träffar en annan under så kort tid? Det är inte normalt i det läget. Så pass långt äktenskap, som du beskriver.

Dags och gå vidare tills dina barn känner sig mogna, du kväver dem med ditt skrivande.

Ja, har gått över en gräns. Det måste väl du förstå? Det du gör är trakesserier, 
Det är självklart att din exmake inte vill samverka med dig för han har förstått att du inte mår bra.Barnen med. Det är så uppenbart. 
Så håller med tråden här. 

Jo, kan viss hålla med dig om det. Men som hon beskriver, vädjande brev en gång i veckan mm. Men det måste göras på annat sätt? Polisen, socialen, har lagt ner ärendet eller inte tar vid sig ärendet, för dem har nog förstått att det är mer än nog så, det vi vet är nog en bråkdel det TS beskriver. Ifrån mitt perspektiv vad hon skriver så är det en form av instabilitet , desperation. Hon har inte träffat sina barn på 4 år. Barnen är tillräckligt stora för bestämma själv, enligt TS det hon beskriver att barnen är tillräckligt stora för ta beslutet själva. För att socialen har tagit det beslutet. 

Vi vet egentligen vad som har hänt i helheten. 

Om TS vill träffa barnen måste hon göra detta på deras villkor, det har gått en tid nu och Jag tycker att TS ska försöka lugna ner sig med detta och försöka ta det på ett annat sätt? Vid nästa träff eller samtal erbjuda sina barn och ta en fika? luncha äta middag och inte försöka prata om förflutet och bara vara sen när barnen får tillit så kan man prata om det?