• Anonym (Elsie)

    Min man vägrar samverka efter skilsmässan.

    Vad tror du är anledningen att barnen håller sig borta från dig? Enbart pappans ord?
    Det verkar ju lite konstigt om ni alltid haft en bra relation, och sedan direkt efter skilsmässan slutar de att vilja träffa dig?

    Du skriver att det gått 4 år sedan skilsmässan och 4 år sedan du träffade barnen, och 3 år sedan du träffade en ny.
    När du började dejta hade du alltså inte träffat barnen på 1 år? Hur kommer det sig att det ens var viktigt att dejta om relationen med barnen hade blivit så dålig? Det hade kanske varit bättre att lägga tid på att göra den bättre än att dejta och flytta ihop i nytt hus.

    Missförstå mig inte, jag tycker att det är ok att dejta som skild. Men om man redan har en dålig relation med sina barn så förstår jag inte varför man inte kan välja att vänta med att träffa någon annan och flytta ihop.

  • Anonym (Elsie)
    Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 12:33:28 följande:
    Ja, det stämmer. Borde kanske skriva månader och det var lite olika med olika barn. 

    Jag dejatade för att jag längtade efter vuxen kärlek med. Och behövde nåt som inte var vanligt jobb och förtvivlad längtan efter barnen. Annars hade jag nog gått under. Jag trodde att man hade rätt att träffa en ny efter skilsmässan. Man skiljer sig ju inte från barnen för att ens man vill lämna relationen. Exmaken har inte träffat någon ny. Ja, barnen var arga för att jag träffade en ny man, men sånt ska vi föräldrar väl kunna coacha dem igenom. Bonsufamiljen på SVT är väl etty bra exempel på bra liv för skilda familjer.

    Jag hade så liten kontakt med barnen. Jag kunde ju inte träffa dem och bygga upp kontakt. De få tillfällens som var visade jag all kärlek jag kunde men de var bara föraktfulla och pratade som sin pappa.
    Som jag skrev har man självklart rätt att träffa någon annan efter en skilsmässa, men det kanske inte är vad man bör prioritera om man börjar få en dålig relation till sina barn.

    Uppenbarligen lyckades du inte coacha barnen genom detta, och oavsett om det beror på pappan, din nya eller dig som barnen har tagit avstånd, så måste det ligga ganska mycket mer bakom än vad du skriver här.

    Om du verkligen hade en bra relation med barnen innan du och ditt ex gick isär, så har jag svårt att se hur det kan ske att en förälder inte träffar sina barn på 4 år.

    Vad hände egentligen direkt efter skilsmässan? Du hade dem varannan vecka skriver du, men om det är 4 år sen ni skiljdes och 4 år sedan du träffade barnen, kan du ju inte haft dem alls hos dig. Hur kommer det sig?

    Skriv nu inte bara att det beror på pappans ord, något mer måste det vara.
  • Anonym (Elsie)
    Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 16:52:44 följande:

    Jag ägnade mig helt åt barnen när de var hos mig i början varannan vecka.
    Vi hade det väldigt bra på våra veckor, även om de var sorgsna och stela när de kom på måndagarna.

    Nja, allt dejtande var alltid på de veckor då jag inte hade barn. Så det var fel av mig, menar du? För att jag dejtade, hittade ny kärlek efter ett år och flyttade ihop många år efteråt så ska det vara OK att mobba ut den andre föräldern eller frysa ut sin mamma 99,5 procent. Det tycker jag verkar väldigt hårt. 

    Jag tror nog mycket väl att jag kan coacha barnen igenom detta om jag får träffa dem. Just det är nog anlednngen till att jag inte längtre får det.

    Det ligger inget mera bakom. Min nya man har inget med detta att göra, han har knappt träffat barnen förutom min stora flicka som han är en vänlig bonuspappa för.

    Vad är det som du menar inte har skrivits här? Vad skulle det vara? Du antyder, och behöver vara klarare. Du misstänker att jag gjort vadå?

    Jag skrev fel om att det varit exakt fyra år helt utan barn, jag kan göra en tabell om det behövs över de tre barnens umgänge, men jag hinner inte det nu. Är det väldigt viktigt, så kan jag göra det?


    Återigen, var har jag skrivit att det är fel att dejta? Det är helt ok, så länge man har det stabild med sina barn. Men du hade det ju inte stabilt med barnen. När det började gå utför med relationen till barnen, så kanske en ny man inte skulle ha varit prio 1?

    Och säg nu inte att han inte var prio 1 för du bor med honom, men du bor inte längre med dina barn. Någonstans slutade ju dina barn att komma till dig, och någonstans har de känt sig svikna. Någonstans började du betala underhåll istället för att ha barnen varannan vecka. Oavsett om pappan snackade skit om dig varenda vecka de bodde hos honom, så hade du lika mycket tid att påverka dem åt andra hållet och visa att hans skitsnack inte stämmer genom handling, inte bara med ord.

    I din ts pratar du om att barnen kom i kläm, hur, när och var kom de i kläm?

    Ärligt talat så förstår jag inte. Jag är i en lite tvärtomsituation än dig, där jag har barnen på heltid och pappan aldrig, jag pratar visserligen inte skit om pappan men han är långt ifrån en bra pappa, men barnen älskar honom ändå. Oavsett vad pappan säger så borde inte barnen ha problem med dig - varför har de det?
    Om du lyckas lista ut det, så kommer du säkert kunna nå dem igen. Men inte så länge offerkoftan är på och du inte kan se dina egna brister.

    och missförstå mig inte igen nu - alla har brister! Men de flesta förlorar inte kontakten med sina barn så som du har gjort, om det inte är något som har hänt! Det räcker inte bara med prat, barn ser igenom sånt, de är inte dumma.
  • Anonym (Elsie)
    Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 21:21:24 följande:

    Alla accepterade det. Särskilt soc.tanten. Jag höll mina löften. Vad ska de göra? De tror på det som sägs.


    Vad är det som sägs?
  • Anonym (Elsie)
    Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 18:42:18 följande:
    Jag hade det bra och kärleksfullt med barnen, jag kunde ju inte veta vad som långsamt pågick då.

    På mina barnlediga veckor hade jag ju inte kunnat vara med barnen alls, hur menar du?

    Jag var särbo med min nya man de veckorna, vir träffade typ helgen och nån kväll i veckan?

    Om du verkligen tycker atr man får dejta, vad menar du egentligen? Att jag gjorde fel? Jag ber dig förklara. Det låter som om du vill skuldbelägga?

    Barnen kom i kläm som barn ofta gör mer eller mindre i en skilsmässa. I pappaas fall handlar det ju om att skapa en lojalitetskonflikt som är svår för barnen. Det är vanligt och det är att komma ikläm mellan föräldrar, i vårt fall där en förälder mår dåligt och ber barnens trösta honom. 

    Om det var så enkelt att oavsett vad en föräldrer säger till barnen om den andre så älskar de den andre, ja då finns ju inte den här sortens situation som jag beskriver. Har du ladrig hört talas om detta? Det finns hundratusentals barn och vuxna i Sverige som noga vet om hur illa detta kan vara. Vill du ha länkar? Och jag ber dig att prata snällt om barnens närstående.

    Jag har ju lyckats lista ut det. Det är nog precis som jag skriver. Men det hjälper mig ju inte att få ut dem. Tänkte du att det var nån sorts gåta eller magisk knapp? Jag önskar det vore så.

    Ja, visst är jag en vanlig förälder, med brister. Men det finns ingenting som rättfärdigar att utsättas för den här sorten hatkampanj, umgängesabotage med våra barn som verkgyg för pappans helt onödiga hämnd för ingenting.

    Barn är verkligen inte dumma, menar du att barn eller tonåringar inte kan manipuleras alls? Men vuxna och små barn kan det? Eller inte de heller?
    Enligt din ts så hade det börjat skära sig med barnen redan innan du började dejta. Det är det jag menar och inget annat. Det skar sig med barnen, men istället för att kämpa även de veckor som inte var dina barnveckor, så var det viktigare med kärlek till en man?
    Jag skuldbelägger inte, men sanningen är ju den - du bor med din man nu men inte med dina barn.
    Varken exmän eller barn ska diktera hur man ska leva och vem man ska älska osv, men barnen mådde och mår ju uppenbart dåligt och då hade ju i alla fall jag prioriterat deras mående framför mitt egna kärleksliv.

    Du säger att det var mycket kärlek mellan dig och barnen, hur kan då pappans hatfyllda ord överväga den kärleken? Hur manipulativ han än är, visade du med både ord och handling för barnen att du faktiskt älskar dem? Du träffade dem ju lika mycket som honom. Tills ni slutade med vv, men varför hände det?

    Varför ber du mig prata snällt om barnens närstående? Jag pratar redan snällt om barnens närstående.


  • Anonym (Elsie)
    Anonym (skäms!) skrev 2020-03-09 22:15:21 följande:

    Till alla er som attackerar ts och skriver en massa om att hon nog satt sig i situationen själv genom att vara en usel (eller inte tillräckligt bra) förälder, eller inte ha kämpat tillräckligt hårt, osv.. Att ni inte skäms! Ni sparkar på den som ligger. På den som lever med en så oerhörd sorg att det är ett under att hon ens står upp! 
    Tänk er själva om ni varit i samma situation: Att ni skilt er och att er ex-partner efter skilsmässan försökt (och lyckats) med att psykiskt påverka/misshandla  barnen till att ta avstånd från er.
    Ja, det var visserligen en pappa som varit i samma situation som kommenterade, och berättade hur han gjort "allting rätt" och också fått tillbaka sina barn på det sättet. Men inte alla har den orken/förmågan/insikten/möjligheten. Och inte heller är det säkert att det gett samma resultat. Även om alla sådana här fall har likheter, är de också unika. 

    Men visst. Ts har säkert sina brister, både som mamma och människa. Det har vi alla. Men barn brukar aldrig på eget initiativ ta avstånd från sina föräldrar bara för att de är mänskliga. Faktiskt brukar barn vara helt otroligt lojala även mot föräldrar som är riktigt usla.
    Däremot är det inte så ovanligt som man vill tro att den ena föräldern efter en skilsmässa gör allt den kan för att vända barnen (genom att hjärntvätta/psykiskt misshandla/spela på deras dåliga samvete) mot den andra föräldern. Utan att den andra föräldern gjort något särskilt fel. 

    Nej, jag känner inte ts. Jag vet förstås inte säkert hur det ligger till. Hon KAN ju vara en galen psykopat vars barn helt frivilligt valt att avstå all kontakt med henne efter skilsmässan. Men poängen är att det vet inte ni heller! Och är man normal-empatisk kan man i alla fall föreställa hur det skulle vara att leva med den smärtan. Åtminstone till en viss del, innan man slutar försöka förstå för att blotta  tanken på att tvingas uppleva samma sak gör så ont. 

    Och när vi ändå är inne på det här med att/om ts är en galen psykopat, så talar ju även det faktum att den äldsta dottern nu valt att bo varannan vecka med henne, emot den teorin. Snarare är det ett bevis på motsatsen, Det tyder alltså på att ts är en helt vanlig mamma, men att den äldsta dottern är den enda som i kraft av sin ålder vågat och klarat av att åtminstone delvis frigöra sig från sin pappas skadliga inflytande och välja att delvis bo med sin mamma. 

    Till dig ts vill jag bara ge en stor kram. Jag känner med dig från djupet av mitt hjärta, och jag hoppas innerligt att du snart ska återfå kontakten med dina barn igen. Det du tvingas genomleva är inte mänskligt. 


    Du har såklart rätt.
    Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 22:19:16 följande:
    Varmt tack. Det behövde jag. Var mer på jakt efter strategier framåt. Jag vet vilka sorts inlägg som förekommer på FL.



    Jag ber om ursäkt ts att jag varit hård mot dig. Jag har läst mina egna inlägg och de är orättvisa. Jag antar att jag bara har svårt att förstå hur något sådant kan hända och att jag kände att det måste finnas en starkare förklaring. Kanske handlar det om min egen situation där pappan faktiskt är en dålig pappa och barnen knappt har kontakt... inte för att det ursäktar något.

    Jag lämnar tråden nu och hoppas att det löser sig för dig.
Svar på tråden Min man vägrar samverka efter skilsmässan.