Styvmamma-upproret

Så du tycker alltså att (eftersom exemplet hela tiden handlat om pappor med flera barnkullar) mamman skall kliva in för att pappan inte tar ansvar?!

Hur kommer det sig att män hela tiden skall få frikort istället för att de faktiskt får börja ta lika stort ansvar för alla sina barn som barnens mammor?

Det är väl lika illa om han lägger över ansvaret för bebisen på sin partner (dvs utan att ha kommit överens om att de delar upp det så att han tar mer ansvar under ensamveckorna) som om han skiter i sina barn sedan tidigare och avkräver deras mamma att ta ansvar för, säg, en sexårings skjuts till aktiviteter.

Vad är det förresten som säger att det bara är mamman som tycker att aktiviteten är viktig? De flesta normalfuntade föräldrar brukar låta barnen gå på aktiviteter som barnen själva gillar och det är de som själva driver på att få komma iväg på sin träning.

Det du i princip säger genom detta är att de äldre barnens mammor gör rätt i att tjata och gapa om sina barns rättigheter och driva på att mannen skall strunta i sin baby, eftersom du anser att hans nya skall kräva att han gör som hon vill för deras gemensamma barns räkning på bekostnad av de andra.

I så fall fattar jag inte grejen. Då ses mannen som en mes som bara styrs av den starkaste kvinnorösten, och så illa hoppas jag verkligen inte att det är med era partners. Själv skulle jag aldrig välja att leva med en partner som inte tog ansvar för alla sina barn.

I en familj med särkullsbarn ligger ansvaret för att de äldre barnen får fortsätta leva sina liv på den förälder som tog med dem in i boet. Det ansvaret delas inte med partnern.

Styvmamman kan ju ha sin viloperiod varannan vecka när pappan roddar alla barn och hemmet. De flesta styvmammor i denna tråd borde älska en sån lösning då de slipper se de äckliga, bortskämda skitungarna som exhäxan har misslyckats kapitalt med gällande uppfostran. Hon kan passa på att jobba länge, gå ut och dricka vin med sina vänner, ha sovmorgon m.m.

Win-Win för alla!

Sätt dig och skriv ner vad som händer under två veckor -ungängesveckan och ensamveckan. Visa honom svart på vitt vad det är han gör och fråga honom om han vill att er yngsta skall behandlas så olika gentemot de äldre. Svarar han att han inte ser problemet så får du ta med det i parterapin som ett stort och grundläggande problem relationen. Blir det ingen förändring får du fundera på om det här är det liv du vill att du och er gemensamma skall leva. Kan han däremot förstå att han orsakar problem med sitt agerande har ni ju något att bygga på. Fortfarande då är det viktigt att fortsätta samtalen och ta hjälp av de redskap er terapeut ger er. Om det här pågått länge och är rotat i honom behöver han jobba hårt på att förändra sitt synsätt.

Jag såg att du fortfarande påstår att Ess makes umgänge med barnen upphörde pga Ess. Det verkar som att det är just Ess som sticker i ögonen på dig, ändå är hon den som har lyckats helt enligt din egen devis. Hon har hållit pappan ansvarig och hon har stått på sig och sett till att pappan tar ansvar för alla sina barn. 

Vi har också haft gräl om uppdelningen av ekonomin. Man blir sitt ocharmigaste och oginaste jag i bonusfamiljen :) Ibland får man nästan garva åt det. Min sambo tjänar mer än mig och ska betala allt flr sina barn, enligt mig. Vi delar upp utgifterna procentuellt. Jag har nog aldrig varit så snål sedan jag började bo med någon annans barn, haha!

Nej, det är sant att många par har olika ekonomi. I min umgängeskrets så har dock de jag känner som har barn ihop gemensam ekonomi mer eller mindre - de som är kärnfamilj vill säga. Då flyter deras ekonomier ihop verkar det som. Det finns säkert bonusfamiljer som också gör så, men jag känner inte till någon.

Var det annat i familjen som ändrades när de slutade komma på umgänge? Jag har några år kvar om jag stannar i detta.

Det där är ju nåt vi gärna kunde komma in på, ventilera dessa kommentarer. Det jag idag minns av min första graviditet är den eviga frågan ifrån andra om vad styvbarnet tycker om att få ett syskon. Ibland är man bara för tålmodig för idag när jag tänker tillbaka så önskar jag att jag hade sagt ifrån mer, att jag inte hade svarat så snällt på den där frågan. Det var mitt första barn men det blev så mycket fokus på vad mitt barn skulle vara för hans tidigare barn. 

När barnet var fött var det likadant, när vi träffade svärföräldrarna, de glömde att det var mitt första barn. 

Det är nog något som bara vi som fått första barnet med en förstågångsförälder förstår. Det är speciellt. När man inte har barn så vet man inte vad man kan förvänta sig. Därför kan man inte greppa vad man går miste om. Bonusmammorna förstår att mannen inte känner likadant/upplever samma men förstår inte varför. Då är det lätt att anklaga bonusbarn eller exfrun. Känslan av ilska förstärks nog när man börjar ana att exfrun upplevt något med ens sambo som man aldrig kan matcha.

Du verkar ha prioriterat sunt. Både dina barn och ditt ex vann på din prioritering.

Däremot har man diskuterat varför mannens släkt behandlar nya barnet som ett i mängden och kallar det sladdis när det är första barnet för styvmamman.

Vilket då är naturligt för mannen har ju barn sen tidigare och svärföräldrarna har alltså barnbarn sen tidigare.

Även att känslan av att få sin tredje eller fjärde kotte gör pappan förmodligen lika glad som över de andra barnen men att förstagångskänslan uteblir för honom.

Förstagångskänslan som ändå är lite speciell infinner sig naturligtvis vid första barnet. Om nu inte pappan skaffat sitt första barn av andra skäl än kärlek och barnaönskan.

Jag levde länge i tron att min man skulle se på födelsen av vårat gemensamma barn som lika speciellt som hans första barn. Jag tänkte att det vore normalt. Att det är så det är. Men jag blev så förvånad när han en dag var lite deppig, jag frågade varför och han svarade att han har dåligt samvete för att han inte har ika starka känslor för sitt första barn som för vårat gemensamma när det första var i samma ålder som vårt gemensamma är i nu. Han kände som så att eftersom han älskade mig och vårat barn var ett kärleksbarn så kände han starkare för det. Hans första barn fick han bara för att det var något som skulle göras. Han älskar givetvis båda sina barn, men andra gången kände han ett större engagemang. Han läste på och bondade med bäbisen redan när den var i magen, något han aldrig gjorde med sitt första barn.

Det är ett oerhört laddat ämne, han skämdes när han berättade detta. Och det bär mig emot att ens skriva detta. Men eftersom andra inte drar sig ett ögonblick för att inbilla styvmammor att deras barn inte är älskade för att dessa inte kommit först så måste jag ge lite perspektiv. För det är varken sant eller okej att inbilla styvmammor att deras gemensamma barn är värdelösa i jämförelse med det första barnet.

Jag tror att många föräldrar som får en andra chans att skaffa barn, men pga kärlek och vilja (inte bara något som ska göras) känner att det är lite mer speciellt. De fattar liksom poängen med att få barn. Men jag är säker på att kärleken till slut jämnar ut sig. Men för min man var det mer maxat (som han kallar det) när vår flicka kom än då hans första flicka kom.

Så trött på svartsjuka satkärringar som gör allt för att få styvmammor att må dåligt. De ägnar inte en tanke åt styvmammans barn, fast de gömmer sig bakom "barnets bästa"-mantrat. För inte fan har dessa satkärringar någonsin brytt sig om ALLA barn oavsett, utan endast skilsmässobarnen, dvs deras egna barn. Mig lurar ni inte era manipulativa, svartsjuka, lögnaktiga, onda och galna kärringar. =)

Förmodligen kallar mannens föräldrar den nya barnet för sladdis efter det kom några år efter de äldre barnen. För mig är en sladdis ett barn som har ett eller flera klart äldre syskon.

En sladdis kan väl få en lillebror eller lillasyster och slutar då vara sladdis. Alltså.. är detta en intressant diskussion eller vad?

Ni får fråga släktingarna varför de kallar era barn sladdisar :D

Börjar förstå lite varför exfruar lägger sig i uppfostran och varför papporna grälar på sina nya fruar..

Jag vet inte om jag tycker att det säger sig självt, skulle det vara för att du är den du är? Jag upplever att min man hellre bråkat med mig än att bråka med exet. Till slut har jag haft styrkan att stå upp och vara lika jobbig och som inte står tillbaka av hänsyn för att han inte ska klämmas i mitten. 

Den historien skulle jag vilja höra när du bet till mot exet som var dum

Som alltid när detta diskuteras, här och på andra platser har speciellt kvinnor ingen som helst empati för andra kvinnor med ofrivillig barnlöshet. Nej det är inte egentligen mitt barn, barnet har redan en mamma. Men ända sedan jag själv var ett väldigt litet barn har jag velat bli mamma. Så det här är det närmaste jag kommer, så hon är som mitt barn. Jag är styvmamma. Vet du vilket ord det innehåller? Jo, det innehåller ordet mamma. En mamma har barn, alltså har jag barn. Alltså kan jag relatera till det är att vara mamma.

Jag utplånar inte mig själv alls.

Jag har också upplevt att det blir ganska så ensamt runt styvbarnen, det är inte bara man själv som uppfattar att dom har ett lite speciellt beteende. Min egen svärmor har tagit upp med mig att hon tycker att styvbarnen tyr sig enbart till sin pappa och mamma, hon är ändå barnens farmor men upplever sig alltså själv bli utesluten av styvbarnen. Dom tackar för övrigt inte henne heller för presenter. Min egen mamma fokuserar mest på vårt gemensamma barn numera, hon försökte vara schysst i flera år men ny verkar hon ha gett upp att bli s.k. Bonusmormor. Jag håller med om att dessa curlade barn inte får öva sig tillräckligt i empati eller i att visa hänsyn, de kanske är medvetna om stora saker som klimathotet tex men förstår inte att de behöver tacka farmor för presenten eller visa hänsyn till halvsyskon, annars blir de inte omtyckta.

Har bara läst början av tråden så är inte riktigt uppdaterad. Att många styvmammor drabbas av förlossningsdepression förvånar mig inte o jag tycker att de kanske borde klassas som en riskgrupp. Sen att vissa ska in här nu o peta på att hans ?äldre barn är viktigast? o ?hon får skylla sig själv? är helt irrelevant faktiskt. Om mamman till hans yngsta barn stukar under på köpet på ett eller annat sätt så drabbar det alla inblandade på ett negativt sätt. För då får han ta hand om den minsta helt o hållet så då blir det inte lika mycket över för de äldre barnen. Det gynnar liksom INGEN! Förlossningsdepressioner kan man inte ta lätt på.

Själv hade jag nog klarat mig om det inte vore för min sambo, hans ex o barn. Jag levde liksom i ett inferno. Var varannan vecka innan men samma dag jag kom hem från BB så flyttade hans barn i äldre tonåren in på heltid hos oss, blev inte informerad om detta men hans ex hade sagt åt honom det att syskon ska leva på heltid med varann. Under de 10 pappadagarna såg jag knappt röken av honom för den tiden la han på de stora medans jag låg i sängen o kämpade med att få igång amningen. När dagarna var slut så började han jobba heltid igen plus att han då reste mycket i sitt jobb. Hemma var jag med bebis o deras tonåringar medans han jobbade. När han kom hem så var han alltid ångestfylld av dåligt samvete mot mig men innan han ens hann komma in innanför dörren så var de på honom som en hök! När jag sen försökte mig på att våga mig ut lite med min bebis på barnvagnspromenader så ringde hans barn till sin mamma o snackade skit om att jag hade lämnat den ena helt själv hemma. Detta var tydligen fruktansvärt upprörande. Dagen efter pratade min sambo med mig om att barnens mamma tyckte att jag misskötte anknytningen till alla syskonen dåligt så att det måste jag jobba på. Han hade dessutom lovat barnen att de alltid skulle få vara med om vi gjorde nåt. Och så var det, vi tog en barnvagnspromenad ensamma det första halvåret tror jag o det slutade med gråt o skrik från hans barn. Så här såg det ut, de betedde sig heeeeelt sjukt, likaså exet och vad gör karln? Han vågar inte gränsa deras sjuka beteenden så istället kastade han mig framför bussen.

Sakta men säkert bröts jag ner o blev extremt skotträdd eller hur man ska säga. Jag fick ångestattacker av all stress o av det ständigt skrikandet PAPPA PAPPA PAPPA PAPPA PAPPA PAPPA. Än idag får jag dejavun o börjar skaka när barn o t o m mitt eget säger det uttrycket högt. Första halvåret var vidrigt! Sen började jag komma tillbaks till mig själv igen o vad hände då? Jo jag blev förbannad o då ändrades ett o annat kan jag tala om.

Som sagt så är jag vuxen o visste att jag träffade en man med barn. Men jag valde faktiskt självmant en man med stora tonåringar just för att jag trodde att såna var mer självgående o jag ville inte ha en man med små barn, men med facit i hand hade det inte spelat nån roll. Så jag tycker inte att jag förtjänade det där överhuvudtaget faktiskt. Och tiden kan jag aldrig dra tillbaks men jag önskar att ingen annan ska få gå igenom det där.

Söker lägenhet men hittat ett hus som jag lagt ett bud på före visning, problemet är att maken i den familjen inte hittat nytt boende ännu...