Nej, då hade han alltså med sitt agerande som förälder format individer som han såg att andra, tex du, skulle få problem med. Hoppas då att han inte misslyckats lika gravt med era gemensamma, så att de också är personer som andra inte skulle uppskatta.
Vet du, du har redan besvarat det här inlägget två gånger redan under eftermiddagen och jag har i den efterföljande korrespondensen svarat på din fråga. Råder dig att scrolla bakåt om du inte minns mitt svar.
Jag har läst Ess inlägg och jag skulle faktiskt vilja lägga till lite saker här. För här kommer vi in lite på motreaktionen.
Jag ser det lite som att hon har inte sabbat nåt umgänge överhuvudtaget men blir man totalt överkörd av sin man så kommer behovet av att få upprättelse tillbaks, speciellt när man torkat tårarna och plockat fram lejoninnan inom sig.
Jag gjorde exakt samma sak tillbaks mot min! Ska ta med i diskussionen att hans barn hade vårt hem som huvudsakligt hem då också och var stora. Jag gjorde som så att var han ute o röjde runt i city med sina barn så stod vår lilla påklädd lagom tills han kom hem, ta knappast av dig skorna för nu får du minsann bege dig ut och leka. Ut ut ut, din tur att underhålla.
Samma sak när separationen kom på tal. Klart han skulle få fortsätta vara världens mest aktiva pappa för sina stora barn, det ville jag givetvis inte ta ifrån honom men då får han också dela upp varannan veckas livet för vårt barn ska inte vara nån liten maskot som bara följer med på en höft. Jag var genuint oroad så då får han snällt ha barnen motsatta veckor så alla får ta del av denna fantastiska festarrangör. Jag ska inte hindra dig tänkte jag, vill du fortsätta tramsa så ska du få göra det på heltid brukade min slogan vara till honom.
Jag vet inte om det här är Ess taktik men jag kan tänka mig att det är där tankebanorna går och det är inte ett dugg fel att göra så. Det är precis det här styvmammor ska göra som hamnar i liknande situation. Ställ krav för sjutton för du är också mamma till hans barn! Jag hade dessutom bara ett barn, han tre. Så det är bara att hugga i och jobba!
Här säger du emot dig själv. Först skriver du att de inte hade träffats oftare ändå, utan dig i bilden, men sedan skriver du att han visst började säga nej till de stora eftersom du dumpade ansvar på honom. Hur ska du ha det?
Helt rätt faktiskt! Men jag måste fråga? Var du så tuff från början eller var det turbulent för dig också i början med en nyfödd?
Jag var nämligen inte så stark i början utan det kom sen.