Styvmamma-upproret
Ja men hur ska ni göra sedan, göra uppror mot er själva? Haha. Kul!
Ja men hur ska ni göra sedan, göra uppror mot er själva? Haha. Kul!
288 inlägg, keep em coming
"pappan hamnar i kläm" mellan två rivaliserande kvinnor, skriver du. Det är väl lika sant att pappor utnyttjar situationen för att smita allt ansvar och låter kvinnorna sköta jobbet? Du verkar projicera din egen situation på alla bonusfamiljer.
Nej det tycker jag inte, det är samma floskler nu som då. I alla fall från de som aldrig provat bo med andras ungar.
Men en sak som jag upptäckt är att de som till synes lever som en familj och allt verkar funka bra, frågar man henne hur hon tycker det funkar så svarar hon bra. Sedan när man pratar mer och hon inser att jag inte trivdes och jag och barnen tolererade varann, inte mer än så. Då kryper det fram att hon egentligen inte heller trivs, utan känner sig utnyttjad eftersom hon inte får något tillbaks. Så många vågar inte va uppriktiga med hur dom känner.
Det ser man ju bara här på forumet, jag gillar inte särkullarna något nämnvärt men skulle aldrig visa det utan agerar artigt och korrekt mot dem, som man gör mot en arbetskamrat man inte gillar. På vissa verkar det som om dom tror att man släpar ut ungarna nakna och ger dem spöstraff.
Själv skulle jag aldrig förvänta mig att en ny partner skulle genuint älska mina barn så som jag gör. Jag anser att det räcker att han är artig mot dem, jag skulle heller aldrig förvänta mig att han skulle börja leka förälder.
Ja, det slog väl tillbaka till henne så småningom. Det gick inte att bestämma hur mycket som helst över oss, när jag slutade att hålla tyst så gick det tillbaka till henne hur hemskt det var hos oss. När det var ett mindre barn skulle det skyddas så mycket och det kunde hon dra nytta av, hennes barn hade det ju bra utan att hon lyfte ett finger medan mina barn fick mindre av sin mamma. Gökungeeffekten.
Det är ju bara synd att de inte fattar att det är barn som drabbas. Jag och du har lika stort behov som vem som helst till lugn och ro och för våra barn. Det slår tillbaka på deras egna barn också sen. Det önskar jag att man kunde få ut så att kvinnor ska slippa att behöva freda sig från sånt här tjafs när de redan går igenom en så stor omvälvning.
Ja, det slog väl tillbaka till henne så småningom. Det gick inte att bestämma hur mycket som helst över oss, när jag slutade att hålla tyst så gick det tillbaka till henne hur hemskt det var hos oss. När det var ett mindre barn skulle det skyddas så mycket och det kunde hon dra nytta av, hennes barn hade det ju bra utan att hon lyfte ett finger medan mina barn fick mindre av sin mamma. Gökungeeffekten.
Det är ju bara synd att de inte fattar att det är barn som drabbas. Jag och du har lika stort behov som vem som helst till lugn och ro och för våra barn. Det slår tillbaka på deras egna barn också sen. Det önskar jag att man kunde få ut så att kvinnor ska slippa att behöva freda sig från sånt här tjafs när de redan går igenom en så stor omvälvning.
Det drevs till sin spets ganska snabbt, och iom omställningen och tröttheten så blev jag rätt bitsk. Men turbulent var det, det var en lång period kantad av mest bråk. Det var ingen direkt rolig period och jag var rätt trött på alltihop.
Det där är fruktansvärt. Det låter som att du och din bebis blivit behandlade som inkräktare. En förstagångsmamma ska ha lugn och ro och själv avgöra när hon är redo för nästa steg. Jag blir lika ledsen varje gång jag hör sånt här.
Jag hade inte ens hälften av vad du gick igenom. Vi hade inte en massa bråk, inte från början, men det var ändå något som hände, och den där känslan, väldigt bra beskrivet med att han betedde sig som att han var otrogen mot sitt ex och sitt barn. Jag fick inte beundra "vår" bebis utan att han skulle blanda in att han och hans ex minsann också hade fått en fin bebis tillsammans. Helt sjukt. Jag blev mest chockad. Det var så oväntat. Fick jag inte beundra vår bebis tillsammans med min man? Det var mer att det byggdes upp över tid, att möta hans reaktioner, bli chockad, och jag är tyvärr inte en person som alltid finner mig i stunden så det blev en del grubblande.
Det är skrämmande hur många som berättat samma liknande historier. Vad är det som händer med dessa män? Vad är det som händer med dessa ex? Och jag blir bedrövad av att höra om effekterna av hur det drabbar förstföderskor, att bli deprimerad, att bränna ut sig, utmattning, ptsd. Det är helt sjukt. Jag som ändå sökte hjälp på mvc och bvc och fick kalla handen, dom som ändå vill fånga upp om mammor mår dåligt, men de är inte beredda att sätta sig in i det här?!
När jag gick igenom det värsta så visste jag inte hur vanligt det här var och jag kände mig så ensam. Det är inte heller en bra plats att vara på, att tro att man är den enda som går igenom det här och undra vad det är för fel.
Gökmammor lägger sina ägg i andras bon. Och den fågel som får gökägget i sitt bo ruvar det liksom hon ruvar de andra äggen, och per instinkt matar hon sen även den fågel som kläcks ur ägget, om fågelmamman så är mindre än den stora gökungen så matar hon på så länge den gapar med sitt stora gap. Gökungen har större behov och större gap än hennes egna ungar men fågelns instinkt är att mata så länge det finns ett gap.
Det där med att exen tycker att deras barn ska bo mer hos pappan när de får en bebis, det ger mig den bilden. En nybliven mamma som får stå tillbaka för att exen tycker att deras barn ska spendera mera tid i deras bon. Som får slita och släpa som en ensamstående eller som en flerbarnsmamma fastän hon precis bara har fått sitt första barn, en litet spädbarn, så ska hon stå tillbaka för att de större barnen ska få sitt. Medan exet kan ägna sig åt annat. Det är något väldigt skevt i den bilden.
Relationen med styvbarnen blev ansträngd skriver du. Blev inte relationen med pappan värre? Det är ju han som har skyldigheter mot er och han som valde bort dig och barnet. Styvbarnen är ju också offer för att ha en dålig pappa. Antar att du lärde dig något och inte skaffade fler barn med den pappan..