Styvmamma-upproret

Nej det är inte allmän kunskap, det förväntas att den nya ska ge upp sitt och ägna sig åt partnerns barn, men inte ha något att säga till om.

Jag är en person som inte backar för konflikter, jag skulle aldrig acceptera att va något slags dörrmatta som alla andra kom före och aldrig fick ha en åsikt. Jag satte tvärstopp när maken prioriterade sina större barn över de gemensamma i början. Han trodde det skulle fungera som tidigare i stort sett, att jag skötte mitt och han passade upp särkullarna. Men han blev snabbt varse om att jag inte tolererade det, utan dumpade halva ansvaret i knät på honom. Sen var det slut med skjutsandet osv. Sömnbristen gjorde sitt till också, så han orkade helt enkelt inte att agera betjänt åt dem längre. 

Ska man genomdriva en förändring får man inte va rädd för sura miner och man måste ha en vilja av stål och inte vika.

Två i övre tonåren, numera vuxna. De kom vh och en natt mitt i veckan.
Tre gemensamma. 
När första kom så var särkullarna hos oss, det var jobbigt med omställningen och att dessutom ha dem här tärde rejält på humöret, jag var irriterad tills de åkte hem igen. Jag kommer inte ihåg hur många dagar de var här, men enligt mig alldeles för många. 
När tvåan kom så var de lyckligtvis inte här. Det funkade så dåligt när de var här att han drog ner umgänget den dagen de var här mitt i veckan. Han hann inte med både småbarnen, jobbet och sen att de stora skulle curlas.
Umgänget upphörde helt mellan tvåan och trean eftersom särkullarna blev myndiga. 

Det tar på krafterna att precis allt skulle dras till sin spets hela tiden. Det var även jobbigt när han började ställa krav på särkullarna att de skulle agera sin ålder, de var så vana vid att inte behöva varken göra något eller ens tänka själva att de liksom bara satt där och gapade fånigt. 
Det var mer än en gång jag fick gå ut och ta en nypa frisk luft för att inte fara i luften. Man gick och samlade på sig en massa irritation, som maken fick för sen. Någon gång i början försökte han dra barnkortet och du tycker inte om dem kortet, det hade han inte mycket för, för jag svarade helt ärligt att nej jag tycker inte om dem, så det slutade han med rätt snabbt igen.

Jag undviker dem helst fortfarande, den ena har dock blivit ok som vuxen. Den andra är fortfarande likadan och är universumsmitt och har en riktig besserwisser sambo, som jag åtminstone inte är ensam om att inte gilla. 
Jag kommer inte hålla kontakten med dem om maken går bort eller vi skiljer oss. 

De har ju aldrig bott ihop direkt, stor åldersskillnad och träffas inte så ofta, så de har samma relation som med andra släktingar man träffar ibland. När de var mindre så var de roliga vuxna gäster man kunde leka med.
När våra tre pratar om sina syskon så syftar de på de som är riktiga syskon, alltså våra gemensamma. 
Jag antar att särkullarna gör likadant.

Vi gör likadant, frågar någon efter syskon till ett av de gemensamma så brukar vi bara nämna de gemensamma tre. Någon gång vid läkarbesök har det varit relevant att nämna särkullarna också, men oftast inte.

Trams. Vadå växt upp?
De var stora och själv ansvariga för hur de blir bemötta av utomstående. De blev artigt bemötta av mig, och blir fortfarande. Men jag tycker inte om dem och umgås inte med dem i onödan. Vilket är min fulla rätt, att välja bort dem.

Innan du skiljer dig så tänk steget längre, att dina ungar faktiskt inte är önskvärda av en ny partner. Att en ny partner inte är en förälder av något slag åt dem, utan ditt ex och du själv själva får sköta dem och betala för dem osv.
Att du kallar en ny partner för igel är rätt talade för hur du ser på ditt ex nya tjej.

Vad ska du orosanmäla?
Att en ny partner lämnar ansvaret där det hör hemma, hos föräldern. Att en ny partner inte gillar dina ungar, men accepterar att de kommer på utsatt umgänge.
Vad ska soc göra åt det?
Inte ett skit kan jag garantera dig. För det är vad man visar utåt som räknas dvs artig och korrekt räcker på långa vägar. Ska du anmäla alla som innerst inne tycker illa om särkullarna så kommer du ha mycket att göra.
Det finns de som genuint gillar särkullarna, men de är inte så många. De flesta har en artig yta, men tycker det är skönt att va av med dem när de är hos den andra föräldern.

Jag har hört en i verkligheten som gillar särkullen och den har levt med särkullen sen den var liten, de övriga ser dem som ett nödvändigt ont. 

Det var inte deras hem, de kom på umgänge, dvs som gäster.

Fy fan, föräldrar som du borde anmälas till soc, så att ni får stöd i ert föräldraskap. Så att ni lär er uppfostra era ungar till självständiga människor och inte handikappar dem genom er curling. Sedan att ni förväntar er att en ny partner ska gå in och fortsätta dalta era nästan vuxna curlingoffer är bara absurt.

Inte konstigt att människor i tjugoårsåldern är som småbarn fortfarande. Ni borde bli anmälda av skolan så att ni kan genomgå en föräldrautbildning, så era barn växer upp mentalt också.

Jag är trött på föräldrar som du och andra i tråden som inte klarar av att uppfostra era ungar. 

Ha ha, visste det, du har inte en aning om vad du pratar om. 
Lev med särkullar och ex och hela köret, sen kan du uttala dig igen.

De kom hit och blev uppassade, de var gäster. De bidrog inte själva med något, utan andra skulle tom bära upp ett glas med dricka till deras rum om de var törstiga. 

Det är lätt att dra till med floskler ang något man inte vet ett skit om.
Inte konstigt att många inte vågar säga vad de egentligen tycker när de bemöts av liknande fjanterier.

Sorry, men du har fel. Det lär inte bli fler avkommor. Vi har dessutom varit ihop i nära tjugo år, så jag vet vad jag pratar om. Det är du som har noll koll.

Din bortskämda unge lär väl snart få en styvmorsa som inte heller kommer gilla hen.