Det bästa hade ju varit att dumpa kvinnan istället för att avla nya ungar när familjen inte fungerade.
Men varför skulle han överge något barn? Han kan väl ha sina kullar varannan vecka?
Sen såklart sterilisera sig så han inte gör om samma misstag ännu fler gånger.
Fel i huvudet på de vuxna som valt att avla en ny unge i misären.
Varför ska jag läsa 50 sidor av gnäll från kvinnor som inte lyckats i sina tidigare förhållanden och nu är sura över att deras nya killar har barn med andra kvinnor?
Vad ska jag lära mig av er? Kasta skit? För att jag sa att man inte kan skapa upprop för allt?
Typ upprop för kvinnors rättigheter, dödsfall på arbetsplats, människor som är utförsäkrade... absolut. För bonusmammor och inte tycker om en annan familjs konstellation? Nej.
Det låter mer som om männen går vidare och träffar er som skriver i tråden. Vet inte om det är bättre. Ni är några i tråden inte gör reklam för bonusmammor.
Ni har tjafsat i över 50 sidor i den här tråden utan att komma nån vart. Ingen reder ut något i sådana här trådar, ingen tar åt sig av några argument, ingen lär sig något. Bara en massa tomma inlägg som andra vänder och vrider på för att kunna kontra med något vasst men ingen bryr sig utan fortsätter att hacka tillbaks. Runt, runt i en cirkel, i evighet.
Tråden för så småningom. Nån startar en liknande tråd igen och så går det ytterligare 50 sidor av tomt tjafs mellan medlemmar. Om tråden inte dör så kan jag komma tillbaka om 50 sidor igen och ni sitter och gnäller om exakt samma saker fortfarande.
Men jag har inte sagt något om någons ton ? Jag är inte den som stör mig eller förväntat mig något särskilt. Det är familjeliv, det är alltid folk som blir upprörda över de mest banala saker.
Jag har inte sagt att någon måste vara trevlig eller otrevlig.
När ställde jag krav på tonen eller människors svar till mig?
Det jag sa va att om man inte vill ha kritik eller mothugg så får man skriva dagbok, och det gäller även för mig. Om jag blir sårad eller stör mig på att någon inte håller med mig så kommer jag bara logga ut.
Du får säga vad du vill, och du får verkligen tycka vad du vill om mina åsikter. Det är helt okej.
Jag blir inte arg eller provocerad av det.
Alltså, jag tror att du vill missförstå mig medvetet, för annars fattar jag inte hur du läste inlägget. Hur menar du att jag försvarar pappan när jag säger att han har ansvaret?
Vem skall annars ta hand om de äldre barnen när de är hos sin pappa om inte han gör det? Skall de tex till en hockeyträning och behöver skjuts så kan ju inte pappan lägga över det ansvaret vare sig på sin partner eller sitt ex, så vem har ansvaret om inte det åligger pappan? Han får ju då kompensera sin partner genom att ta mer ansvar för deras lilla de veckor de äldre är hos sin mamma, så att ansvarsbördan för deras gemensamma fördelas jämt på så sätt, men han måste ju se till att det funkar kring sina äldsta barn när han har dem hos sig.
Så du tycker alltså att (eftersom exemplet hela tiden handlat om pappor med flera barnkullar) mamman skall kliva in för att pappan inte tar ansvar?!
Hur kommer det sig att män hela tiden skall få frikort istället för att de faktiskt får börja ta lika stort ansvar för alla sina barn som barnens mammor?
Det är väl lika illa om han lägger över ansvaret för bebisen på sin partner (dvs utan att ha kommit överens om att de delar upp det så att han tar mer ansvar under ensamveckorna) som om han skiter i sina barn sedan tidigare och avkräver deras mamma att ta ansvar för, säg, en sexårings skjuts till aktiviteter.
Vad är det förresten som säger att det bara är mamman som tycker att aktiviteten är viktig? De flesta normalfuntade föräldrar brukar låta barnen gå på aktiviteter som barnen själva gillar och det är de som själva driver på att få komma iväg på sin träning.
Det du i princip säger genom detta är att de äldre barnens mammor gör rätt i att tjata och gapa om sina barns rättigheter och driva på att mannen skall strunta i sin baby, eftersom du anser att hans nya skall kräva att han gör som hon vill för deras gemensamma barns räkning på bekostnad av de andra.
I så fall fattar jag inte grejen. Då ses mannen som en mes som bara styrs av den starkaste kvinnorösten, och så illa hoppas jag verkligen inte att det är med era partners. Själv skulle jag aldrig välja att leva med en partner som inte tog ansvar för alla sina barn.
Braaa där V, du tog uppmaningen direkt!!! Duktig blodhund!!
Mot femhundra sidor klagomål till utan någon vilja till verklig förändring (om inte förändringen är att slippa hans ungar). Heja heja!!
Att sådana som Smulpaj och jag finns, som faktiskt fått det att funka i flerkullsfamiljer är bäst att negligera. Det skulle ju betyda att det faktiskt åligger era män att ta ansvar och att ni skulle kunna få era liv tillsammans att fungera. Men, nä, det kräver kommunikation och det är ju såå mycket enklare att hänga här och vältra sig i hur synd det är om er.
Ja, jag svarar dig på din egen nivå eftersom du i varje inlägg som inte handlar om att bli struken medhårs har ett språk och en ton som inte inbjuder till dialog.
Jag levde länge i tron att min man skulle se på födelsen av vårat gemensamma barn som lika speciellt som hans första barn. Jag tänkte att det vore normalt. Att det är så det är. Men jag blev så förvånad när han en dag var lite deppig, jag frågade varför och han svarade att han har dåligt samvete för att han inte har ika starka känslor för sitt första barn som för vårat gemensamma när det första var i samma ålder som vårt gemensamma är i nu. Han kände som så att eftersom han älskade mig och vårat barn var ett kärleksbarn så kände han starkare för det. Hans första barn fick han bara för att det var något som skulle göras. Han älskar givetvis båda sina barn, men andra gången kände han ett större engagemang. Han läste på och bondade med bäbisen redan när den var i magen, något han aldrig gjorde med sitt första barn.
Det är ett oerhört laddat ämne, han skämdes när han berättade detta. Och det bär mig emot att ens skriva detta. Men eftersom andra inte drar sig ett ögonblick för att inbilla styvmammor att deras barn inte är älskade för att dessa inte kommit först så måste jag ge lite perspektiv. För det är varken sant eller okej att inbilla styvmammor att deras gemensamma barn är värdelösa i jämförelse med det första barnet.
Jag tror att många föräldrar som får en andra chans att skaffa barn, men pga kärlek och vilja (inte bara något som ska göras) känner att det är lite mer speciellt. De fattar liksom poängen med att få barn. Men jag är säker på att kärleken till slut jämnar ut sig. Men för min man var det mer maxat (som han kallar det) när vår flicka kom än då hans första flicka kom.
Så trött på svartsjuka satkärringar som gör allt för att få styvmammor att må dåligt. De ägnar inte en tanke åt styvmammans barn, fast de gömmer sig bakom "barnets bästa"-mantrat. För inte fan har dessa satkärringar någonsin brytt sig om ALLA barn oavsett, utan endast skilsmässobarnen, dvs deras egna barn. Mig lurar ni inte era manipulativa, svartsjuka, lögnaktiga, onda och galna kärringar. =)
Jag är inte helt säker på att någon har kallat styvmammornas barn värdelösa eller tvivlat på att de får kärlek precis som de övriga barnen.
Jag å min sida är övertygad om att de allra flesta bonusfamiljerna fungerar bra. Det är ju just i den här tråden som det blir fokuserat på problemen.
Däremot har man diskuterat varför mannens släkt behandlar nya barnet som ett i mängden och kallar det sladdis när det är första barnet för styvmamman.
Vilket då är naturligt för mannen har ju barn sen tidigare och svärföräldrarna har alltså barnbarn sen tidigare.
Även att känslan av att få sin tredje eller fjärde kotte gör pappan förmodligen lika glad som över de andra barnen men att förstagångskänslan uteblir för honom.
Förstagångskänslan som ändå är lite speciell infinner sig naturligtvis vid första barnet. Om nu inte pappan skaffat sitt första barn av andra skäl än kärlek och barnaönskan.
Eh, jo det har vi. Du börjar mer och mer låta som en bitter biomamma.
Du tror väldigt mycket om personer i tråden, även om mig. Men du kan inte svara på vad du grundar dina misstankar på eller om det är rena antaganden.
Frågor om dina egna skarvningar duckar du helt för.
Trovärdigheten försvann och nu är det bara tomma innehållslösa inlägg från dig.
Lycka till!
Finns det inga glada styvmammor? Jag älskar mitt bonusbarn som om hon var mitt eget, fast jag har inga egna och kan ej heller få. Hon är liksom en del av min make, det var en paketdeal.
Jag har alltid velat bli mamma, och när jag inte kunde det så blev jag helt förstörd. Men så kom jag på det här med att det finns ju singelpappor att ragga upp så det blir nog rätt bra ändå.
Haha, fy fan va lågt. Bara för att hon inte har egna barn kan hon inte älska ett annat barn som sitt eget.
Trådens lågvattenmärke.
Snacka om att inte kunna unna en annan barnlös kvinna att ha en bra relation med sin bonusdotter.
Nej hörrni, tillbaks till samtalsterapeuten. Ni har lite kvar att jobba med.
Som alltid när detta diskuteras, här och på andra platser har speciellt kvinnor ingen som helst empati för andra kvinnor med ofrivillig barnlöshet. Nej det är inte egentligen mitt barn, barnet har redan en mamma. Men ända sedan jag själv var ett väldigt litet barn har jag velat bli mamma. Så det här är det närmaste jag kommer, så hon är som mitt barn. Jag är styvmamma. Vet du vilket ord det innehåller? Jo, det innehåller ordet mamma. En mamma har barn, alltså har jag barn. Alltså kan jag relatera till det är att vara mamma.
Jag utplånar inte mig själv alls.