Styvmamma-upproret

Men såg du inte allt detta innan du skaffade du barn med din man?
Det är så många trådar om mjäkiga män och hur man tycker så illa om bonusbarnen men märkte man verkligen ingenting av det när man blev ihop med mannen?
Han började väl inte curla sina barn efter flera år?
Det måste ju i så fall varit redan vid skilsmässan om han kände dåligt samvete.

Nej jag håller verkligen inte med att bonusbarnen alltid kommer i första hand.
Ja hos dom som skriver och klagar här på på fl är det kanske så men av alla jag känner som lever i bonusfamiljer är det inte så.
Nej det är inte perfekta familjer utan alla har problem men dom flesta klarar av sina bonusfamiljer och respekterar varandra.

Det finns självklart galna ex men att så många skulle vara det känns helt orimligt,
Då är det ofta männen som inte klarar att komma överens med exet om regler osv.

Jag tycker inte alltid som min mans ex men hon är en bra person som jag gillar.
Jag tycker att min man är en vettig person så varför skulle han någonsin varit tillsammans med en galen hemsk person.

Både bland skilda vänner och släkt funkar bonusfamiljerna även om det självklart uppstår olika åsikter och problem men detta nästan hat som finns mot bonusbarn och ex här på fl känner jag inte igen.

Självklart kan jag förstå att det finns galna ex och elaka bonusbarn men att det skulle vara regel känner jag inte igen.

Jag tycker ofta här på fl att folk inte förstår att hos många av oss funkar bonusfamiljen och vi tycker om våra bonusbarn.

Jag förstår att det inte fungerar i alla bonusfamiljer men skulle önska att hos dom det inte gör det faktiskt förstår att i många familjer gör det det.

Ibland för bonusbarnen stå tillbaka ibland våra gemensamma, men alla är lika viktiga. Det är så det är med syskon.

Fast hur menar du att dom inte är syskon?
Dom är halvsyskon och halvsyskon har alltid halva släkten samma, dvs på mammans eller pappans sida dvs man har samma mormor/morfar eller samma farmor/farfar, fastrar/farbröder eller mostrar/morbröder och kusiner mm.

Så visst har dom stor del av släkten gemensamt, sen beror det ju på hur mycket man umgås med släkten. En del halvsyskon kanske är jättemycket hos den mormor/farmor dom har gemensamt medans andra inte är det.

Jag bodde heltid med min "halvbror" under min uppväxt, ingen av oss kallar varandra halvsyskon trots att vi är det, vi säger min bror resp min syster.
Men det gör men förstås precis som man vill med men jag känner ytterst få som kallar sina halvsyskon för just det utan brukar prata om sin syskon som bror eller syster.
För en av föräldrarna är ju barnen just syskon till varandra.

Ja och det har du förstås helt rätt i att han ska vara.
Självklart kunde du inte veta hur han skulle behandla era gemensamma barn innan ni fick barn, däremot började han väl inte curla de äldre barnen efter några år, det måste han ju ha gjort även innan ni fick gemensamma barn.

Ja det är förstås helt fel om han inte behandlar era barn på samma sätt som de tidigare barnen.
Men får jag fråga på vilket sätt han särbehandlar barnen?

Hur gamla är hans barn sen tidigare och hur gamla är era barn?
Barnen gör väl olika saker och man anpassar ju sig som förälder till vad barnen behöver beroende på ålder.

Ett äldre barn behöver kanske skjuts till en aktivitet trots att ett mindre barn skulle behöva sin pappa hemma men så skulle det ju vara även om barnen var helsyskon.
 Även gemensamma barn få ju stå åt sidan för varandra och om en förälder har flera barn är det svårt att alltid vara rättvis.

Men jag vet ju inte hur din man är han kanske är helt orättvis men då måste du ju sätta ner foten och ta upp exempel på när han är orättvis så han förstår att han är det. Det är ju inte säkert att han uppfattar det på samma sätt som du gör utan ni måste nu diskutera det.

Förstår att det finns pappor som prioriterar äldre barn men det finns ju lika många pappor som faktiskt prioriterar sina nya barn, där "nya" barnen har pappan jämnt och de äldre bara för ha sin pappa ibland och han prioritera nya familjen, bägge hållen är förstås helt fel.

Det finns säkert pappor som gör det medvetet men säkert många som inte har tänkt på att dom gör så utan försöker så gott dom kan och försöker ställa upp på alla sina barn men kanske det är svårare att säga nej till äldre barn som kan fråga själva än till mindre barn där det ofta är mamman som "pratar" för sina barn.

Sen kan det ju vara så att allt pappan gör för sina äldre barn kommer han även att göra för sina yngre barn när dom är i samma ålder.

På något vis kan det ju inte bli helt rättvist, när pappan bara hade första kullen barn var dom ju bara t ex 2 barn och mer tid fanns, med en till kull på t ex 2 barn blir det ju 4 barn och då kan han inte vara lika närvarande till alla 4 som han var till dom 2 första när det bara var dom.

Men som sagt det enda jag kan föreslå är att du pratar med honom om hur du känner och ta upp exempel på situationer, bara säga att han bryr sig mindre om dom yngre hjälper nog inte.
Han kanske tänker så att era barn bor hos er fulltid och får mycket av honom och att hans äldre barn får mindre då dom inte bor heltid hos er. (eller jag vet inte hur mycket dom är hos er).

Men som sagt tidigare hade han ju bara de äldre barnen och hade all tid för dom, nu har han fler barn och det kan ju inte blir riktigt samma med fler barn hur mycket man än vill då alla barn behöver honom.

Fast jag förstår inte vad du menar med att dom inte lever ihop, det finns väl jättemånga halvsyskon som lever ihop, det är inte alla som ens har varannan vecka utan ett barn är hos sin andra förälder varannan helg så man lever ihop den största delen av tiden.
 Som sagt för en av föräldrarna är barnen just syskon eftersom man är lika mycket förälder till bägge barnen.
Eftersom min brors pappa dog har jag bott heltid med min bror och som sagt jag har flera vänner som under barndomen fick halvsyskon när föräldrarna skilde sig eller hade äldre halvsyskon.
Sen var det olika hur många år som skilde, vissa hade bara ett par år, andra flera år.
Men jag hör sällan någon kalla det sitt halvsyskon utan sin bror eller syster.
Den gemensamma föräldern gör att dom har mycket gemensamt, självklart finns det halvsyskon som inte står varandra nära, men av alla jag känner så är det som vilket syskon som helst.
Det är ju olika i olika familjer hur nära man står varandra.

Ja helsyskon och halvsyskon är olika men inte känner jag att min ena bror är mindre syskon till mig än min andra bror.
Vi har alla samma mamma och har vuxit upp med varandra.

Sen känner andra halvsyskon annat, det är inte lika för alla.
En del står sitt halvsyskon närmare än helsyskon till om med.

Fast läser du det jag och andra skriver, jag skriver att det är olika i olika familjer, att i vissa står man inte alls sina halvsyskon nära medans i andra står man varandra väldigt nära, i vissa familjer står halvsyskon varandra närmare än helsyskonen.
Det är ju inte bara som i din familj.

Jag har beskrivit hur det är i min och jag ser min halvbror som lika mycket syskon som min andra bror då vi ha vuxit upp ihop.

Du måste ju förstå att alla familjer är olika. Jag gör ingen skillnad på mina syskon och jag vet flera av mina vänner som känner samma sak men självklart förstår jag att inte alla känner som vi gör.

Min ena kompis står sin halvsyster närmare än vad hon gör med sin helbror även fast hon förstås tycker om dom båda.

Jag håller med dig om mycket men känner att den forskningen om att det är mer stressande att vara leva som styvförälder än att vara biologisk förälder till barn med ADHD den tror jag faktiskt inte på, vem har gjort den forskningen?
Jag jobbar med barn i skola som har olika npf diagnoser, känns inte relevant att jämföra styvfamiljer med familjer med barn diagnoser.

Så gott som ALLA familjer barn med ADHD har kontakt med bup eller habiliteringen och måste lära sig olika förhållningssätt och bemötande, många barn måste ta ADHD mediciner osv. Hela familjen måste lära sig strukturer för att barnet ska klara sin vardag, många av barnen  behöver gå i resursklasser osv och många föräldrar får kämpa för att barnet ska få rätt stöd osv

De flesta styvfamiljer  behöver inte hjälp av bup eller habilitering så jag tycker inte att det känns som jämförbart utan är helt olika problem.

Visst är det jobbigt i många styvfamiljer men att jämföra det med familjer med barn med npf diagnoser känns som om man jämför fel saker.

Som sagt så gott som ALLA familjer som har barn med ADHD behöver stöd och hjälp ifrån bup och habilitering.
Många styvfamiljer upplever olika problem men många lever också utan större problem och mer med problem som alla familjer upplever.
Stor skillnad på att nästan 100%  av familjer med barn med ADHD måste få stöd i sin vardag kontra hur många styvfamiljer som behöver samma typ av stöd.

Sen finns det förstås vissa styvfamiljer som har eller behöver stöd i från bup eller liknande men långt ifrån lika många som familjer med barn med ADHD.

För mig som både lever i styvfamilj, vuxit upp i en och jobbar med barn med npf diagnoser känns den jämförelsen som underlig.
Föräldrar till barn med diagnoser för ofta kämpa för sina barn med läkare, psykologer, få fungerande mediciner, att barnet klarar skolan osv.
En helt annan typ av stress än man har som styvförälder.
Jag håller med dig om att många styvmammor mår dåligt och upplever stress, det är dock en helt annan typ av stress.
Vill inte förminska någon stress men förstår som sagt inte den jämförelsen.

Jag måste säga att där försvann min respekt för dig totalt.
Man kallar inte folk för idiot, jag har inte på något sätt varit otrevlig mot dig utan ifrågasätter den studien.

Jag är som sagt uppvuxen i en styvfamilj och lever själv i en  jag och jobbar med barn och familjer som har olika npf diagnoser och det finns många olika undersökningar och vem som har rätt inte alltid självklart.

Eftersom nästan 100 % av familjer med ADHD behöver hjälp genom habilitering och bup och jag har kontakt med dom just genom familjer som har barn med ADHD och andra npf diagnoser tycker jag att det är en väldigt konstig jämförelse, som sagt de flesta styvfamiljer behöver inte hjälp i från bup.

Många styvfamiljer lever under stress men många lever utan större problem dvs jämför det med att så gott som att alla familjer med barn med npf diagnoser och hur många styvfamiljer som behöver olika vårdinsatser just pga av att dom är just styvfamilj.
Jämför ca 100% av familjer där barn har npf diagnos med hur många procent av styvfamiljer. Verkar det vettigt?

Jag kan tänka mig att VISSA  dvs en viss procentsats av styvfamiljer upplever samma stress men det är långt ifrån alla styvfamiljer.

NPF diagnoser (ADHD, autism mm) anses vara den funktionsnedsättning där föräldrar upplever mest stress av alla föräldrar med funktionsnedsättning just för att man aldrig kan förutse vad som ska komma.
Skulle de flesta styvföräldrar känna likadant skulle alltså de flesta styvföräldrar precis som många föräldrar till barn med npf diagnoser vara sjukskrivna.
Många föräldrar till just barn med npf diagnoser är någon gång sjukskrivna för stress pga av barnets funktionsnedsättning.

Finns säker vissa styvföräldrar som har samma stress men att så stor andel av dom behöver sjukskriva sig för stress just för att dom är styvföräldrar, nej det tror inte jag som jobbar med dessa barn.

Tror inte att du är så insatt i npf diagnoser.

Jag diskuterar gärna på forum men bara för att någon ifrågasätter vad du skriver och inte tycker som du kallar man inte den personen för Idiot,

Du har inte alls läst vad jag skrivit, jag vet absolut hur det är att leva i en styvfamilj, jag är både uppvuxen i en och lever i en och jag har hållit med dig i mycket av du har skrivit innan.

Dock är det så att det finns många studier och du lyssnar till den som passar dig.
Jag har erfarenhet av alla delar du skriver om så du kan inte säga till mig att jag inte vet vad jag pratar om.

Familjer med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar får alltså till nästan 100 % hjälp ifrån bup och habilitering och det jag ifrågasatte var att det inte är nästan 100 % av styvfamiljer som behöver samma hjälp.
Men vissa kan säkert behöva och uppleva samma stress men absolut inte nästan 100 % av styvfamiljer.
Jag jobbar som sagt med dessa frågor och har full insyn.

Familjer med barn med olika npf familjer söker hjälp och får olika metoder att kunna klara vardagen så gott det går.

Behöver styvfamiljer liknande hjälp för att klara vardagen ska dom förstås på samma sätt kunna söka hjälp och få det.

Men till skillnad ifrån familjer där ett barn har en diagnos kan det aldrig bli helt normalt utan dom får dras med sina svårigheter men dom kan dämpas och göra att vardagen blir lättare.

En styvfamilj som söker hjälp kan utfallet bli olika för, det kan bli bra eller i alla fall mycket bättre, eller det kanske inte hjälpte och förblir detsamma eller så går det inte alls och familjen mår sämre eller splittras.
Men det finns chans att det blir bra eller bättre till skillnad mot en npf funktionsnedsättning.

Om du jämför din familjs problem med en familj med barn med neuropsykiatrisk  funktionsnedsättning ska ni förstås på samma sätt som familjerna med barnen med npf diagnos söka hjälp.
Dom familjerna söker hjälp, det kan ni också göra och jag hoppas att ni får det.

Det finns många styvfamiljer som har det jobbigt men det finns också många som inte har stora problem det måste ju alla förstå.
Men det finns nästan inga familjer med barn npf diagnoser som har det problemfritt.

Som sagt du kanske lever i familj som du kan jämföra med en familj med barn med diagnos, jag har ingen aning om hur du har det mer än det du skriver.

Jag har full förståelse över att många styvfamiljer har det dåligt,
men de flesta jag känner både i min släkt, min familj och mina vänner som lever i styvfamiljer har inte så stora problem utan det funkar någorlunda, dock inte utan problem.
Men alla familjer som jag någonsin jobbat med och som har barn med diagnos har stora problem och behöver som sagt hjälp för att få vardagen att funka.

Jag har både studerat olika funktionshinder och samarbetar med habilitering och bup så jag har genom åren läst och hört om många studier och många säger olika saker.
Att jämföra familjer med olika familjeproblem känns inte relevant.
Varför jämföra stress hos familjer barn med funktionshinder med familjer utan det.
Då kan man lika gärna jämföra det med en familj med sjukdom eller vad som helst.

Som sagt jag diskuterar gärna olika frågor på fb men du uppträder otrevligt när du kallar någon idiot som faktiskt är insatt i dessa frågor och ifrågasätter en studie utan att på något sätt varit otrevligt mot dig.

Jag tänker nu inte fortsätta denna diskussion eftersom du sänker dig till att använda nedsättande ord och lämnar denna tråd,
Jag tappar respekten för folk som är otrevliga och kallar folk dom inte känner för idiot utan att någon varit otrevlig mot dom.
Det gör man när man inte kommer på något annat.

Men hoppas ändå att din familj får det bättre snart så att du och alla i familjen får må bättre.

Min familj har också olika problem men jag har tur att ha en man som försöker ställa upp på alla sina barn men självklart blir det inte rättvist och ofta gnäller något barn över det, jag har också ett bra ex till min man, vi tycker verkligen inte alltid samma men vi kan diskutera och det är jag tacksam över och hon är en bra person.
Jag försöker också alltid tänka på hur jag skulle vilja att mina barn blev bemötta av en "styvförälder" om vi skulle skilja oss och bemöter mina bonusar på samma sätt.

Jag har också haft tur att ha fått uppleva min pappa som underbar bonuspappa till min bror, kanske har det påverkat hur jag själv är som bonusmamma.
Min pappa tog till sig min bror och han är numer lika mycket farfar till min bonusbrors barn som min andra brors barn och morfar till mina barn.
Alla barnbarn tycker mycket om sin farfar/morfar och det är ingen skillnad på dom men självklart är det inte så i alla familjer men vi har haft tur att det funkar hos oss.

Så jag vet också hur det är att leva i bonusfamilj fast alla är ju olika.

Lika mycket farfar till min halvbrors barn ska det förstås stå.