Bonuspappan Svår....

Barn är vikitga men vårt jobb som vuxna äör att ha egna gränser och att lära barnen dessa.

Ni har en överenskommelse ni två vuxna föräldrar till barnet om att inte leva tillsammans längre och at tha gemensam vårdnad med boende och umgänge varannan vecka. Detta bör respekteras, de tär en konsekvens av era tidigare beslut. Ni behöver vara överens om detta ska ändras, alla inblandade. Du eller barnent bestämmer inte över alla andra.

Ni två vuxna som nu lever smman har en överenskommelse om hur tillvaron med och utan barn

Gott att dialogen kunnat föras på det sättet. Jag har trasig tonårsson som kommer lite oregelbundet med ungefär varannan vecka. Min sambo och bonuspojke är lite småirriterade och jag förstår ju som farsa och sambo/bonuspappa att givna rutiner är bäst. 

För mig liksom för dig är ju våra pojkar de mest sårbara här och jag vill ju alltid framhålla att han har ett av sina hem här hos oss, alltid välkommen hemma förstås.

Sårbarheten är ju också något som en tonåring kan passa på att utnyttja lite extra - som praktisk anledning att inte göra vardagmiddag på sin tilldelade dag, att inte göra disken för han mår dåligt osv. Som farsa försäker jag ju coacha tonåringarna så att någon sorts planering görs och att överenskommelser oftast följs.  Helst skulel de ju vilja ha full service vuxenpersonal hemma ständigt medan de gör som de vill med sina liv. Nåt sorts hotell... Må dåligt kortet funkar ju rätt bra på oss vuxna med - och de mår ju dåligt och deppar ibland riktigt sorgligt.

Så absurt och ovänligt skulle nog ingen vusen uttrycka sig. Istället skulle det låta så här.

Du är alltid välkommen och kan bo i båpda dina hem. Men vi har en översnkommelse om att det funkar enklast om du bor halva tiden var hos dina föräldrar som båda älskar dig mycket. Det är bra om vi kan planera och veta åtminstone lit ei förväg. Vi vuxna förelsår att du bor en vecka i taget eller kansek två veckor i taget hos varje förälder. Det är ju så som man brukar göra i skilsmässofamiljer. Bonusarna och jag är också intresserade av att veta någotsånär i förväg så att vardagen kan planeras. Min nya sambo t ex tycker att det är viktigt med vuxentid varannan vecka med mig, det behöver vi också ta hänsyn till. Och ditt syskon vill träffa dig med och veta... osv..

Lyckas mean med detta kan man coacha och inkludera både barnet och övriga. Men vuxna måste sätta ramar och alternativ först.

Det är inte så att barn och en vuxen ska gadda ihop sig och köra över övriga vuxna och barn om inte skälen är oerhört starka. Det kallas tirangulering och parentifiering ocj skadar barns utveckling. Ofta görs det just med stridsropet om att barnen är viktiga och ska lyssnas på och allt annat ska tryckas undan. Det är en ful härskarteknik och det finns gott om studier som visar att det inte gagnar sund utveckling.