Socialtjänsten har placerat min 8 åriga son i ett jourhem

Mamman stod som ensam ägare på lägenheten jag köpte till oss en gång i tiden. 

Jag berättade att min son ibland brukade somna i mitt knä framför tv'n, detta tolkade familjerättens utredare som att jag har allvarliga brister i kunskaper om barns grundläggande behov.

Jag hade gjort orosanmälningar mot mamman och även en polisanmälan. Detta tolkades som smutskastning.

Jag har en ny familj på andra sidan jorden och är ofta där, detta vred familjerätten/socialtjänsten till att pappan är frånvarande och otillgänglig.

Barnets bästa tolkas allt för ofta som det som är bäst för mamman alternativ vad som är bra för kvinnorörelsens kamp mot patriarkatet.

Jag är medveten om att jag sticker ut hakan, men jag har mycket som jag grundar detta på då jag forskat i ämnet

Jag förstår din frustration och jag förstår det elände som du genomgår, socialtjänstens verksamhet ska vara baserad på respekt, vetenskap, saklighet, opartiskhet ... 

men är tyvärr mer av arrogans, maktbegär, härskarteknik ...

Jag har inte träffat en enda socionom som använt barnets bästa på annat sätt än att trycka ner familjer.

Barnets bästa ska inte vara en subjektiv bedömning gjorda av pårökta socionomer ...

TS det finns stöd, men med tanke på sådana som soc. så är det inte möjligt att ge dig kontakt info här

Kämpa för att din son ska få ett bra liv, och det är garanterat inte ett liv där soc är en del.

Det finns inget så farligt i världen för ett barn så som socialtjänsten, de skördar offer på löpande band och kan aldrig erkänna när de gjort fel.

Jag kan bekräfta med ett exempel:

Handläggaren på socialtjänsten bokade in ett möte med mej kl 1700 igår, utan att ens fråga mej om tiden passade mej eller inte.

Eftersom min son hade umgängesrätt med mej samma dag, så ringde jag upp handläggaren istället för att gå till hennes kontor.

Socialsekreteraren skrek på mej att jag måste förstå att jag är oansvarig som förälder när jag vistas hos min familj på andra sidan jordklotet istället för i Sverige med min son. Och att jag måste förstå att min son är orolig för att han inte vet var han ska bo någonstans när han är med mej.

Jag har frågat min son tidigare om det stämmer att han är orolig över var vi ska bo, ja ibland kan han vara det sa han. Så frågade jag honom om han skulle vara mindre orolig hemma hos kontaktfamiljen istället för mej, då reagerade han starkt och sa att där känner han sig "100% mer orolig". Han vill absolut hellre vara med mej, inget snack om saken.

När jag försökte förklara för handläggaren vad min son hade sagt, att han känner sig "100% mer orolig" hemma hos kontaktfamiljen än hemma hos mej, la hon på luren i örat på mej.

Jag försökte ringa upp handläggaren ett par gånger utan att komma fram. Jag skickade email om att hon kunde ringa upp mej igen så att vi kunde fortsätta konversationen, men hon ringde aldrig tillbaka. Så jag ringde socialjouren och bad dem lämna meddelande till handläggaren att ringa upp mej igen. Efter det fick jag ett email från henne att hon skulle ringa mej idag, vilket hon aldrig gjorde.

Alltså man tror inte det är sant vilka människor man har att göra med när det gäller socialtjänsten, de kan göra precis vad de vill. Och skulle någon försöka granska deras arbete, ja då är de skyddade bakom sekretess.

Enlig mej och vad jag sett så är socialtjänsten en politiskt tillsatt organisation som inte har ett dugg med "barnets bästa" att göra alls. 

Då missar jag ju min dotters uppväxt.

Att få visa för mamman för att komma till Sverige är en lång process. Vi har allt vi behöver, fast bostad, nära till skola, affärer, sjukvård etc. där vi bor på andra sidan jorden.

Pojkens bästa är jag intygad om att få vara med mej, hans egen pappa och få växa upp med hans halvsyster, omgiven av personer som bryr sig om honom på riktigt. Självklart också få ha kontakt med hans biologiska mamma, även om jag tror att hon kommer tappa intresse för vår son om hon märker att hon inte längre kan kontrollera mej via honom.

Att isolera ett barn från sin pappa så som mamman i kontaktfamiljen har gjort i över ett års tid, och dessutom visa skadeglädje över det, tycker jag är helt förkastligt.

Din inställing är alltså, fortsatt psykisk misshandel i Sverige är bättre än ett kärleksfullt liv utomlands.

Det du har hamnat i är fruktansvärt och vad jag kan läsa så här du genomskådat åtminstone en del av deras plan.

Du kommer inte att vinna något på att ta ett steg bakåt, det gör det bara lättare för soc att genomdriva sin plan.

Kämpar inte du för din son så gör ingen det, all heder till dig. dokumentera allt inklusive vilka som varit ansvariga för att din son blivit behandlad på det sätt han blivit behandlad och ge honom sedan detta när han blivit tillräckligt stor.

Det som Anonym (Y) skrev ovan osar av socionomtänk, det har inte gett speciellt mycket fakta men ändå så är det solklart för Anonym (Y) att du ensam står ansvarig för situationen. Det skulle inte förvåna mig om det är Anonym (Soc.) som döljer sig bakom även denna signatur. 

Det rimligaste verkar vara att övertyga om att pojken skulle ha det bäst av att flytta permanent till ett annat land med styvmamma och styvsyster, nytt språk, ny skola, nya vänner.

Har pojken någon åsikt om detta?

Hur skall TS få med rätten i detta tänk?

Varför utgår du ifrån att jag inte pratar med min son om sådana saker?

Tror du verkligen att socialens agenda är att göra livet svårt för honom?

JA

Många handläggare på socialtjänsten arbetar som timmanställda underkonsulter, de har ett egenintresse i att barn far illa, ju mer barn som far illa, ju mer kan de fakturera.

Lycka till att granska socialtjänstens arbete, de är skyddade av sekretess.