Ringe BM upp efter missfall?

Missfall kan bryta ner den starkaste och det borde höra till rutinen att en kvinna som förlorat ett foster slussas vidare till en kurrator (om hon vill). Vi kvinnor prioriteras så lågt i vården generellt, hur mycket ska man behöva härda ut?

Min syster förlorade sitt barn i v 23. Hon har fortfarande inte hämtat sig. Får gå till en liten grav istället för att rulla vagn och hon och maken kämpar för fullt med ivf som inte tar. Hon är en skugga av sitt forna jag. Samtidigt ska hon prestera på jobbet och fungera i vardagen. Känner knappt igen henne och relationen med maken har blivit väldigt ansträngd. Lämnar han henne kommer hon falla in i djup depression. Och sjukvården vägrar remittera henne till terapeut eller kurrator. Som sagt, de har fullt upp. Men hur mycket ska man som kvinna behöva genomlida utan hjälp?

Ja missfall är en del av livet, men livet är jävligt brutalt också