Corona , är du rädd?
Jag tror att vi har en mycket god chans att kunna kontrollera virusets framfart i landet OM tillräckliga åtgärder sätts in i tid. Det handlar inte om att stoppa viruset - det finns det nog ingen mening att försöka göra då det kommer ta sig in i Sverige igen och igen under, förmodligen, många års tid. Vi kan ju inte stänga gränserna för alltid och bli som Nordkorea. Men jag tror att det är fullt möjligt att hålla viruset under en sådan kontroll att framfarten genom Sverige går långsamt (titta bara på Kina. De har haft det riktigt tufft men de har tagit kontroll över situationen och har nu några hundra fall per dygn istället för, som många förväntade sig, några hundra tusen). Gör den det så kommer sjukvården att ha en chans att hinna med, och vi kommer kunna ta hand om både de som smittats och alla de som behöver vård av andra skäl. När tillgång till vård finns så är mortaliteten låg.
Frågan är om dessa nödvändiga åtgärder faktiskt kommer att vidtas. Jag är, till viss del, orolig för att man underskattar problemet och agerar för långsamt.
OM viruset tillåts löpa fram i sin naturliga takt så är jag orolig för följande:
1) det räcker med ett enda allvarligt fall för att en intensivvårdsavdelning ska stänga ned för alla icke-smittade. Var ska alla andra som behöver intensivvård ta vägen? Olycksfall, människor med andra allvarliga sjukdomar osv. Vi har 81 intensivvårdsavdelningar i landet. 5 platser per 100 000 invånare. I allra värsta fall så kan det röra sig om 1 miljon människor som kommer att behöva inneliggande vård under de närmsta månaderna pga viruset. Plus alla vanliga fall, som vi redan har mycket svårt att hinna med. Ekvationen går inte på långa vägar ihop.
2) Vi som arbetar inom vården kommer snabbt att bli smittade. I nuläget finns det inte ens skyddsutrustning så att den räcker till oss alla. De flesta av oss är unga och friska och kommer att få en lindrig sjukdom, men likväl kommer vi ju att stängas av från våra arbeten när vi drabbas. Vilka ska då ta hand om patienterna?
För egen del är jag inte orolig, men jag är ledsen. Jag har anhöriga med kol, astma, autoimmuna sjukdomar, hjärtproblem och cancer, anhöriga som röker och anhöriga som är över 60. Jag, min man och mina barn kommer med all sannolikhet att klara oss igenom detta, men jag ser framför mig att jag kommer att få gå på åtminstone ett par begravningar till följd av detta. Inte just nu, om situationen hanteras rätt, men under de kommande 2-3 åren. Jag är också ledsen över hur detta hela tiden förringas. ?Det är ?bara? sjuka och äldre som dör?. Som om deras liv vore mindre värda. Usch vilken människosyn vissa har.