Hjälp

Hej!

Jag skulle behöva er hjälp och era råd angående hur jag ska hantera min livssituation. Som det är just nu och som det har varit ett bra tag så känner jag mig som en fånge i mitt eget hem och jag vill inget hellre än att ta mig ur denna situation och gå vidare med mitt liv. Men jag vet inte hur jag ska göra och jag behöver er input, era synpunkter, reflektioner och råd.

Detta är ett långt inlägg så jag har full förståelse för om ni inte orkar att läsa det hela men det skulle självklart uppskattas. Jättemycket!

MIN SITUATION:

Jag är en man på 45 år som bor tillsammans med min son (benämns ?grabben? i efterföljande text) som är 18 år i lägenhet om 3 rok. Jag har en till son, med samma mamma, som är 15 år. Han bor med sin mamma. Mamman och min andra son bor ca 500 meter från mig. Varför det har blivit som det har blivit skriver jag om i avsnittet ?BAKGRUND? längre ner i denna text.

Min son (han som bor hos mig, ?grabben?) har hoppat av gymnasiet. Han har nu börjat i en särskola dit han går då han känner för det. Han är mao hemma hela dagarna rätt så ofta. Han sover på dagarna och gejmar på nätterna. Han hjälper inte till med någonting hemma, handlar inte, städar inte, plockar inte undan efter sig, visar inget som helst intresse på att lära sig saker som att t ex laga mat. Ja, det ser ut som en svinstia hemma. Jag anlitar städhjälp för annars så skulle all min lediga tid gå åt att städa efter min son. Det är grisigt och jag är förundrar över hur man lyckas grisa ner det så fruktansvärt. Hans mamma bara skrattar och hänvisar till att han är tonåring och hänvisar till någon artikel jag ska läsa sedan är allt bra.

Min son får allt han pekar på. Cykel, dator, telefon, tv-spel. Han har t o m fått en kattunge som han inte tar hand om (han kelar med den när det passar honom). Jag tar dock hand om katten så att den har det bra. Grabben får allt detta utan någon som helst motprestation.

Ljudnivån hemma är fruktansvärd. Min son skriker och gapar när han gejmar. Det är inga trevliga ord som yppas. Ljud från olika ljudkällor. Tv, Tv-spel, telefon, dator. Notiser som plingar konstant på högsta nivå. Han bryr sig inte då jag på ett vänligt sätt ber honom att dämpa sig. Jag är bara gnällig tycker han. Jag talar om att han kan lösa problemet genom att använda hörlurar men han bryr sig inte. Jag går med hörselkåpa hemma eller om jag kollar på TV så lyssnar jag genom mina air pods för att stänga allt annat ljud ute.

Grannar klagar och jag har blivit varnad av styrelsen. Men det är grannarna och styrelsen som är dumma. De är bara känsliga och gnälliga. Att visa hänsyn och respekt för sin omgivning finns inte och att det är jag som får ta smällen bekommer honom inte.

Han har ofta kompisar hemma hos sig på kvällar och helger som om min lägenhet vore någon slags ungdomsgård. Kompisarna är iof bra killar och dem försöker åtminstone att visa mig lite hänsyn och respekt, det är min son som hörs mest.

Min son har tagit över mitt rum och min säng, vilket iof kanske var ett naturligt steg då han har växt (105 kg och 200 cm). Jag bor nu i ett väldigt litet rum men det är ok. Det som är värst är ljudvolymen. Min son har helt enkelt tagit över hemma.

Det är inte så att min son är trevlig mot mig heller. Jag kommer hem från jobbet och är glad varje kväll. Jag har handlat och burit tunga kassar (åker kommunalt). Jag hälsar och kramar om min son men han slår igen sin dörr framför ansiktet på mig och säger att han inte orkar prata med mig. Sedan sätter han igång och gejmar och gapar och skriker för att sedan skrika ut ?Vad blir det för mat?? och sedan skäller han på mig för att jag har glömt att handlat något.

Att han har varit hemma hela dagen och hade kunnat handla själv är inget som han tänkt på. Att jag har gått upp tidigt, jobbat hela dagen, åkt kommunalt och burit tunga kassar, packat upp, lagat mat. Det är så det ska vara. Att hjälpa sin pappa med enkla saker och att göra mig glad verkar helt främmande.

Att jag behöver sova för att jag ska orka upp och jobba och försörja min familj är det ingen som bryr sig om.

Jag är bara en gnällig farbror som betalar hela kalaset och som man kan behandla hur som helst.

 
Varför blev det så här?

Svar: hans mamma.

Jag har självklart pratat med mamman till mina barn om min situation men jag får ingen som helst respons. Hon är 100% på grabbens sida. ?Tonåringar är såhär?, säger hon och skickar ännu en länk till en artikel som jag ska läsa. Artikeln löser liksom inte mina problem. Jag vill uppfostra min son. Jag älskar min son. Jag bryr mig om min son. Jag vill att det ska gå bra för honom. Jag vill lära honom att klara sig själv, att bli självständig. Är inte det föräldrars uppgift? Att uppfostra våra barn så att de kan klara sig själva framöver?

Hans mamma verkar tro att det handlar om att linda in sina barn i bomull och skydda dem från den yttre världen.

Grabben bor hos mig men jag får inte uppfostra honom. Mamman lägger sig i precis allt. Mamman tycker också att jag bara gnäller och att jag borde ge honom beröm istället. Tro mig, jag ger honom beröm. Jag är snäll, för snäll. Men mamman tycks inte känna mig, vilket är tragiskt efter att vi har levt ihop i dryga 12 år. Min son behöver bara ringa henne så fixar hon allt åt honom. Precis allt!

Hon förstör såklart för mig men det förstår hon inte. Hon säger till grabben ?pappa blir bara arg?. Ingenting är grabbens fel. Han kan göra precis hur han vill. Det blir inga som helst konsekvenser

Hon lägger sig i vad jag har hemma i kylskåpet och on tycker inte att det finns någon mat trots att jag har hela frysen full. Nä, hon köper färdigmat till grabben (trots att jag har handlat). Hon köper McDonalds, Sushi etc och kommer över med det. Jag vill inte ha henne i min lägenhet men hon respekterar inte det utan kommer över då och då och inspekterar vad jag har hemma. Det här med integritet har hon svårt för. Det är inte bara att hon klampar in i min lägenhet utan också att hon ringer mig fastän jag har bett henne sluta med det eftersom hon inte vill något. Hon vill bara kontrollera och hon behandlar både mig och grabben som om vi vore tre år. Ringer hon inte så sms:ar hon. Hon kräver att jag svarar på en gång annars har jag en massa SMS med ?Hallå!?, ?????, etc. Sms:en är långa som romaner och då jag svarar på hennes sms så blir det sms-pingis hela kvällen.

När jag är utomlands exempelvis så kan hon skriva att jag ska köpa presenter till barnen, som om jag inte bestämmer det själv. Hon ger mig även dåligt samvete över att jag borde åka utomlands med barnen istället. Då har jag varit utomlands med äldsta grabben till bl a Los Angeles och kollat basket m.m samt att jag tog med båda barnen till Korfu häromåret och de betedde sig som skit mot mig. Men deras mamma tycker att jag ska ta med dem igen. Utan att de behöver göra någonting. ?Kan du inte göra något kul med barnen?? frågar hon ständigt.

Grabben behöver bara ringa sin mamma så får han skjuts. Hon tycker att jag ska skjutsa men jag säger nej. Då skjutsar hon. När grabben gjorde sin senaste tatuering i Bromma (självklart har han själv inte betalat ett öre för sina tatueringar) så ringde mamman mig och tyckte att jag skulle skjutsa hem honom eftersom han var så långt borta och att han var trött. Allt han behövde göra var att sätta sig på tunnelbanan och åka gröna linjen raka vägen hem. Killen är som sagt 18 år.

Grabben ringde mig från lokala godisaffären för att han var nödig och ville ha skjuts hem. Jag skrattade och sa att du får lösa det problemet där på plats. Jag talade om detta för hans mamma och hon tyckte att jag var taskig. Hon skulle ha hämtat.

Jag var dum nog och lät grabben registrera mitt bankkort på sin Playstation. Han lovade att meddela mig innan köp, vilket han gjorde ibland men inte alltid. Rätt som det var kunde det ha dragits 2000 kr från mitt konto utan att han sa något. Jag bad honom då ta bort mitt kort och jag meddelade även mamman detta. Hon tyckte att jag skulle spärra mitt kort. Jag menade att det enklaste är väl om grabben bara tar bort det från sitt Playstation annars blir jag utan kort ett par dagar samt att jag behöver lägga in nya kortuppgifter på Netflix, Spotify etc. Det blir mer jobb för mig helt enkelt. Till slut gick dock grabben med på att ta bort mitt kort och vi satt tillsammans och gjorde det. Jag blev jätteglad och kände att nu vänder det, han börjar förstå. Det dröjde dock inte länge innan jag fick reda på att han lade in sin mammas kort istället.

Mamman och grabben går emot mig och jag måste t o m försvara mig om jag kommer hem till min lägenhet då grabben har vänner där. ?Vad gör du hemma?? kan han säga. ?Ja, jag bor här?, svarar jag. Mamman tycker att jag måste förstå grabben. Grabben hade talat om för mig att han skulle ha vänner hemma då jag fyllde år. Jag skulle inte vara hemma när jag fyllde år. Men det jag skulle göra blev inställt men jag glömde att tala om det för grabben innan jag kom hem och det blev ett jäkla liv. ?Vad gör du hemma?? skrek han. Mamman tycker att dt är mitt fel för att jag måste bli bättre på att informera. Att jag fyllde år var det ingen som sa något om. Att det är min lägenhet och att jag betalar allt var det heller ingen som sa något om.

Till saken hör att min son har blivit diagnostiserad med OCD (tvångstankar). Men hans mamma har varit så här långt innan han fick sin diagnos. Hon har alltid varit så här. Då kan ni föreställa sig hur hon är nu.

Mamman har alltid varit överbeskyddande. När vi var yngre och var utomlands tillsammans och satt på balkongen med en drink så skulle hon bara ringa hem. Hon ville kolla hur det var med hunden. Hon ville kolla hur det var med sin mormor etc. Jag förklarade för henne att nu har du semester och det är ingenting du kan göra åt dessa saker nu iaf. Hon har aldrig arbetat 100%. Idag är hon sjukskriven. Hon är stressad och håller på att bli utbränd säger hon. Hon tar hand om alla andra utom sig själv. Hon behandlar alla som barn och tror inte att vi kan ta hand om oss själva. Jag har sagt detta till henne i 25 år men hon lyssnar inte. Hon kör på i samma spår. Hela tiden. Hon lär sig inte av misstag. Hon gör samma misstag om och om igen. Jag har sagt att hon behöver tala med någon men det tycker hon inte själv såklart.

Självklart lider jag med min son och inser att han har det tufft men det hindrar ju mig inte från att jag ändå vill uppfostra honom. Det är liksom inte mycket jag begär. Jag vill bara att han ska visa lite hänsyn. Kanske hjälpa till någon gång och att vara trevlig. Jag har ju inte gjort honom något ont. Tvärtom. Mina ?krav? är högst rimliga och kräver inte någon jätteinsats. Hans mamma säger att mitt ?tjat? bara stressar honom ännu mer och gör honom ännu mera orolig. Sedan vill hon att jag ska swischa honom pengar för han ska ut med sina kompisar.

Eftersom mamman bestämmer allt och lägger sig i min uppfostran och fixar allt åt grabben så har jag föreslagit att det är bättre att han bor hos henne. Då svarar hon bara att det inte går eftersom vår yngsta son bor hos henna. När jag då bara nämner att den yngsta kan bo hos mig istället och att det kanske är bra så att den yngsta får lite mer tid med sin pappa också så svarar hon att vår yngsta son inte ska behöva ?straffas? för han har inte gjort något fel. Jag förstår givetvis att vi inte ska rycka upp vår yngsta son om han inte vill det men att använda ordet ?straffas?? Är det verkligen ett ?straff? att bo med sin pappa?. Mamman förstår inte hur mycket hon sårar mig.

BAKGRUND:

Jag och barnens mamma var tillsammans i drygt tolv år innan vi separerade pga att hon träffade en annan i smyg. Det gjorde mig ingenting eftersom jag då fick ett legitimt själ till att bryta. Vi var helt enkelt för olika som personer och vi var inte lyckliga tillsammans.

När barnen var små blev hon arg på mig om jag kom hem för tidigt från jobbet eftersom hon tyckte att jag bara förstörde hennes nattningsprocess av barnen.

När barnen var små sa jag även att jag kommer att bli deras bästa kompis. Något som mamman tog ordagrant. Hon sa att jag inte kan vara deras kompis utan att jag ska vara deras pappa. Jag förklarade för henne att eftersom jag är deras pappa så blir jag per automatik deras bästa kompis. De kommer aldrig att träffa någon som bryr sig om dem så mycket som vi föräldrar gör. Hon säger idag att det är mitt fel att grabben inte har någon respekt för mig. Det är bara för att jag var hans kompis och inte var som en pappa.

Vi bodde i ett radhus och jag flyttade till en lägenhet och hon fick bo kvar tillsvidare men hon hade inte råd. Hon skaffade sig en egen lägenhet (i samma ort som jag. Vi bodde båda kvar på samma ort) dock hade hon problem med lån till bostaden. Hon hade ingen som kunde gå i borgen för henne så det fick jag göra. Vi hade barnen som då var 3 och 6 år gamla varannan vecka men det dröjde inte länge innan mamman träffade första bästa kille och blev kär i. Han bodde på andra sidan stan så hon flyttade dit och tog med sig barnen. Jag träffade då barnen varannan helg. Givetvis blev jag jätteledsen över detta men åren gick och jag lärde mig att leva med det och jag gick vidare med mitt liv. Mamman tyckte att jag skulle flytta efter men jag svarade att jag kan ju inte flytta bara för att du flyttar. Dock så började barnen ringa mig mer. Dem saknade mig. Det bråkades mycket i deras nya hem. De ville till mig.

Jag skaffade då en lägenhet i deras nya hemort. En lägenhet med 3 rok om 72 kvm. Hit skulle barnen komma och gå som dem ville. En fristad för dem när det blev för jobbigt hemma.

Givetvis så tog det slut med mamman och hennes nya kille och hon träffade snart en ny. Han bodde också på annan ort. Hon flyttade. Igen! Den stora killen som då var 15, ledsnade och sa att han inte flyttar en gång till så han ville bo hos mig, vilket han självklart fick. Den lilla killen som då var 12 flyttade dock med sin mamma. Mamman jobbade dock kvar hos sin tidigare arbetsgivare och vår yngsta son gick kvar på samma skola. Resvägen var lång vilket innebar tidig morgon för min son, vilket resulterade i dålig skolgång. Mamman insåg aldrig detta. Exakt alla ifrågasatte hennes beslut att flytta men hon stoppade huvudet i sanden och tyckte att det var ett bra beslut. Givetvis tog även detta förhållande slut.

Nu ville hon flytta tillbaka till den ort där jag och äldsta grabben bor. Men hon fick inga lån. Hon ifrågasatte varför hon inte fick lån och ställde sig frågan hur andra ensamstående mödrar gör. Jag svarade att ?en del jobbar dubbelt för att ha råd men du har aldrig jobbat 100% i hela ditt liv. Du jobbar endast 75% så det är inte konstigt att du inte får ta något lån.?

Jag fick ta ett lån åt henne. Lånet står på mig. Hon betalar mig varje månad. Inte självmant. Jag får givetvis påminna henne.

VAD VILL JAG?

Alla frågar hur min son mår men ingen frågar hur jag mår.

Alla räknar med att jag ska orka hur länge som helst.

Mamman kan inte se eller förstå att hon faktiskt har varit elak mot mig och behandlat mig som skit rent ut sagt. Saker hon sagt som att jag inte får komma hem för jag bara förstör nattningsprocessen. Att det är ett straff att yngsta sonen skulle flytta till mig. Att hon har flyttat inte bara en gång utan två gånger och att jag har fått städat upp efter henne båda gångerna. Jag hade faktiskt gått vidare med mitt liv efter det att hon flyttade första gången och då hon tog med sig barnen till andra sidan stan från mig. Hon kan inte förstå att hon har gjort något som helst fel. Hon kan inte förstå att hon har gjort mig ledsen.

Jag vill inget hellre än att klippa banden med mitt ex. Jag vill att hon ska försvinna ut ur mitt liv. Det räcker nu. Hon ska inte styra mitt liv och bestämma vad jag ska göra!

Jag vill sälja min lägenhet och börja ett nytt liv. Mamman tycker att jag ska köpa en lägenhet till grabben för pengarna jag får om jag skulle sälja min lägenhet. Jag vet inte i vilken värld hon lever men hon är ju helt hopplös. Vilka barn får bara en lägenhet av sina föräldrar utan att ens behöva prestera något själva? Jag behöver liksom den slanten själv?

Jag vill inte sabba för min son men känner att mitt samvete är rent. Jag har gjort vad jag har kunnat. Jag har funnits där, jag har flyttat till mina barn. Jag har hjälpt deras mamma ekonomiskt. Jag inser att jag är utnyttjad och nu sitter jag fast. Vad ska jag göra?