Anonym (Spegeln) skrev 2020-06-06 21:54:05 följande:
Vad min man gör för att jag ska må bättre? Han gör allt och lite till. Han visar att han finns där för mig och våra barn. Han finns där när jag bryter ihop, han står kvar och försöker bära oss alla. Han bryter oxå ihop, men inte som mig. Han visar sin ånger, han underlättar det som är extra jobbigt för mig.
Varför vi inte bråkar och tjafsar? Vi har aldrig bråkat lr tjafsat, klart man har olika åsikter om saker och ting. Men vi har alltid respekterat varandra, därav sällan bråk, inte ens innan att otrohetsaffär uppdagades. Jag har inget behov av att tjafsa. Jag har och får fortfarande flera luckor jag faller igenom, jag ställer alla frågor och funderingar om otroheten, samma frågor om och om igen, och han svarar. Han svarar, svara, svarar. Han tröstar och visar ånger. Ibland hjälps det, ibland vill jag bara lämna allt och försvinna. Han låter mig vara, men för att 5-10min senare komma tillbaka och försöka trösta. Och det är då jag behöver honom som mest, veta att han verkligen ångrar sig. Få en kram och bara få gråta.
Får jag mina downs så kommer dom, vissa perioder flera dagar i sträck, ibland mer sällan, och då kan det gå 3-4 dagar. Det är inte så att vi pratar om otrogenheten varje dag. Men känner jag att något vill ut, så kommer det. Jag stänger inte in något.
JAG blir dock påmind varenda dag, det är otroligt jobbigt, såklart. Men jag försöker att se framåt. Framtiden. Har vi en framtid tillsammans så väntar den där på oss. Om inte, Nää då är det så men då tar jag det då. Det är inte så att minsta lilla så ringer jag honom och berättar att nu blev jag påmind pga ... utan det är när det är som jobbigast som jag verkligen bryter ihop och hamnar på botten.
Och som sagt, det jobbigaste är min chef just nu som påminner mig. Jag bad henne att inte prata om det. Men ändå kom hon senast igår, och förklarade att hon lider nå så fruktansvärt med mig, och vill jag så finns hon där, och hon tycker jag gör ett fantastiskt jobb och att det inte märks att jag är sårad. Så jag ångrar verkligen att jag ens sa något till henne. Att jobba där jag jobbar gör bara arbetet jobbigare att ta sig utanför dörren.
Mycket känslor, och att känna en slags ovisshet i livet är hemskt. Hemsk att veta att vårt liv tillsammans kanske tar slut pga att han var otrogen. Inte tar slut pga kärleken mellan oss..
Eller så är det kanske just det faktum att ni aldrig tjafsar som ligger till grund för era problem? Om man inte kan bli arg och tydligt sätta ner foten och visa var ens gränser går så blir ju gränserna "flytande", en person som inte tydligt markerar sina gränser blir lätt överkörd. Tjafs uppstår ju ofta när en person paserar den andra personens gränser och den andra säger ifrån. Konflikter är en nödvändig del av livet, och att det finns inget positivt eller bra med att med alla medel försöka undvika det. Konflikträdsla är ingen positiv egenskap.
Bli påmind om hans svek kommer du bli så länge ni lever tillsammans, det är det pris man betalar när man väljer att fortsätta leva med en person som svikit, sårat och förnedrat en. Det är inget som någonsin kommer försvinna, däremot kan man vänja sig vid det med tiden.
Ovissheten är oxå fullt naturligt eftersom ja, din man är inte den du trodde han var och det du gör nu är att du försöker bygga dig en ny bild av honom (en bild som delvist påminner mycket om den gamla men ändå inte) och försöka förmå dig själv att älska och lita på den här nya mannen som framträtt lika mycket som den gamla, ingen lätt uppgift. Ert förhållande var heller inte det du trodde att den var. Dvs allt du tog för sanning och självklart har ryckts bort och det är självklart att allt känns osäkert för inget är ju som du trodde att det var, varken ert förhållande eller din man.
Med tiden kommer det sätta sig, processen med att bygga upp en ny bild av din man och ert förhållande som stämmer med verkligheten (inklusive brister) kommer avklaras och du kommer få en mycket krassare och pragmatisk syn på förhållanden och människor. På både gott och ont kan väl tilläggas, på sätt och vis kommer du sakna den naiva person du var tidigare som litade blint på din partner och kunde inte ens tänka dig att han skulle svika dig på det sättet, men samtidigt är det bra att ha en mer realistisk syn på människor.
Viktigt att du är 100% ärlig med dig själv och inte snackar bort saker för dig själv, fel är fel oavsett hur mycket man försöker rationalisera bort det. För risken är annars att du bygger upp en falsk bild av din partner och ert förhållande, för förskönad bild som är lättare att leva med för att alternativet känns för jobbigt. Ska du välja att vara kvar så är det bra om det sker på verkliga premisser och inte baserat på självlögner.
Ja din man svek dig och ja han gjorde det fullt medveten om vilka konsekvenser det kunde få för dig och er familj. Det kan ingen någonsin ändra på. Är det något du kan leva med så fine, kan du inte det så är det så och ingen kan begära mer av dig än vad du redan gjort.
