Är MIN man otrogen?

Halva veckan har gått. Känns sisådär. Varken till det bättre lr sämre. Märker dock att barnen tjoar o är glada av att pappa inte jobbar så mycket längre. Alltså denna lögn till barnen är ju värst!

Vi hjälps åt med allt hemma, precis som vanligt. Jag bryter ihop, han försöker trösta. Ibland går det, ibland blir jag bara ännu mer arg då det är han som får mig att bryta ihop.

Vi har varit på samtal tillsammans och samtalsterapeuten säger att det kan vara bra att jag öppnar upp mig, men min man säger att jag absolut inte ska säga något till Maria, min en av mina bästa vänner. Jag förstår varför, för hon skulle gotta sig då hon själv har ett trassligt förflutet då hon själv bla skaffade barn med ett KK.

Och min samtalsterapeut säger att jag inte ska säga något till någon, för att det kommer att skada mig ännu mer nu när allt fortfarande färskt. Så jag vet inte. Samtalsterapeuten säger även att jag borde slänga ut min man, han kan flytta hem till en släkting om det blir för dyrt att bo på hotell.

En månad har gått, och jag ser inget ljus i denna långa tunnel. Jag förstår att det kommer ta tid, tid till att hitta min livsgnista och tid till att komma vidare. Jag tänker mer o mer, blir argare och argare. Igår så kände jag bara att jag ångrar allt med honom. Allt! Jag önskade att jag blev påkörd av en bil och dog, och att han själv var tvungen att berätta för barnen varför deras mamma avslutade sitt liv. Men jag kan inte vara så egoistisk, jag har två barn jag älskar. Vill jag se min man lida. Ja då kanske jag ska lämna honom och börja om? Jag måste tänka på våra barn. Det är inte deras fel.

Har fått insomningstabletter men vaknar ändå flera gånger varje natt, dock känner jag mig mer utvilad när jag vaknar fastän jag vaknar under natten.

Sertralin fick jag utskriven men ska ta en halv tablett.

Just nu så vet jag inte vad som är bäst. Döva allt lr leva och må skit.

Funderar på vem jag ska berätta för. Och hur, när.. alla är ju så upptagna med sitt. Sen Corona. Nästan alla har blivit permitterade så dom mår ju oxå skit just nu.

Det har kommit så långt att jag tom tycker det är jobbigt att sätta min fot utanför dörren. Känns som alla vet om att jag bor med en man som varit otrogen i tre år.

Hur vet jag att mina vänner är mina vänner? Känns som att jag inte har nån just nu. Att jag är ensammast i hela världen!

Denna skam jag känner, fyfan!

Jag har egen samtalsterapeut och sen har vi en tillsammans. Olika ställen och olika personer.

Det är den jag har själv som tyckte jag inte skulle säga nått tilö någon, och den vi har tillsammans tyckte jag skulle berätta för någon annan. Dubbla budskap..

Ja, jag hjälper gärna andra. Alla kommer till mig när det är något. Medans jag själv håller allt för mig själv. Alltid varit sån. Därför jag har svårt att öppna upp mig för andra. Därför jag skäms så nå otroligt över denna situation. Att jag varit så värdelös i egna mans ögon att han var tvungen att vara otrogen.

Han kanske berättade som det var, inte för att trösta? Och lite bra sex kan vi ju alla behöva.

Dålig sex är inte bra för ett förhållande i längden. Man är naturligtvis båda ansvariga för hur man har det i sängen, men du lägger alltså som alltid ansvaret helt och hållet på mannen? Som vanligt ber jag dig bedänka och besinna dina svar och göra dem könsneutrala. Du ser så olika på situationer utifrån dina genusglasögon. Äkta jämställdhet är mer nyanserad. Du hade aldrig kallat en otrogen kvinna för svin, du hade gratulerat till att hon tog sig bort från den tråkiga mannen och levde ut sin härliga sexualitet.... 

Jag instämmer med dig om att det är viktigt för TS att kunna prata med någon klok vuxen om detta prpoblem ur olika vinklar. Helt OK om det ska ske diskret och som hemlighet om TS känner för det. Psykolog kan vara skönt och neutralt.

TS och mannen kanske äger bostaden tillsammans eller står på kontraktet tillsammans. Sedan många årtionden är det alltså inte så som du råder att TS kan beordra mannen att flytta därifårn, de behöver ha en vuxen ömsesidig överenskommelse om hur de ska göra med boendet. Otrohet är inte olagligt eller ett kontraktsbrott sedan 1960-talet. 

Du kan inte heller enkelt anta att det inte blir bättre av att de bor under samma tak. Du utgår från egen histrionisk och ojämställd människosyn. Inom konfliktforskning är det tvärtom bra att man samagerar och träffas. Konflikter kan förvärras av avstånd. Ömsesidiga separationer unde rviss tid med överneskommelser om hållpunkter och frågeställningar tror jag är en bättre väg om man vill ha olika alternativ öppna ett tag.

De behöver ha barnen i första rummet, där är vi ense. Men enligt svenska lag och Barnkonventionen har barnen rätt till båda sina kärleksfulla föräldrar och deras släkter. Du kan inte som du skriver se det som att barnen ska var hos mamma automatiskt. Det är inte bra för barnen och det är inte rätt att tänka så gammaldags.

Man ska nog inte heller råda någon att strunta i närståendes känslor. Vill du att dina närstående ska strunta i dina om du gjort bort dig? Vi har tidigare pratat om din förkärlek till fördömanden, kontrollbehov och att sätta dig själv i första rummet. Man anar att du har genusglasögon på dig även här. 

Har han inte fått en avsugning under hela er tid tillsammans?? Då kanske det inte är jättekonstigt att man börjar leta lite eller?

Menar inte att vara okänslig eller så, men att inte få oralsex skulle vara en dealbreaker för mig.