Är MIN man otrogen?

Jag vet påriktigt inte vad jag ska ta mig till! Imorrn är det två veckor sen jag konfrontera honom och han erkände direkt.

Jag älskar konstigt nog honom fortfarande och vill ha honom kvar, medans den andra delen av mig skriker att jag ska köpa flyttkartonger och kasta ut honom. Men vem ger mig rätten att behålla lägenheten och alla saker?

Jag gråter fortfarande dagligen! När nått minne dyker upp så bryter jag ihop. Jag som på riktigt trott vi haft det så jäkla bra tillsammans under alla dessa år! Alla semestra, utflykter, bus o lek med barnen, egentiden, ja men allt.

Scrollade igenom mina bilder på telefonen tidigare idag, och varenda bild ser han så lycklig och glad ut. Vi ser lyckliga och glada ut. Hur har jag kunna missat hans mörka hemlighet? I tre år?! Hur kan jag ha missat att min man bedragit mig i tre år? Levt dubbelliv i tre år?

Vad ska jag göra? Just nu så tickar våra sparpengar iväg på hotellnätter och det blir dyrt i längden. Men jag vet inte vad jag ska göra. Han bor på hotell och äter måltiderna ute.

Både han och jag har tittat på lägenheter i andrahand. Även kontaktat bostadsförmedlare men finns inget nu, med så kort varsel med i flytt med det samma. Därav hotell. Bor i en liten stad. Finns visserligen rum att hyra. Men eftersom han ändå vill kunna ha barnen så känns inte inneboende hos främmande människor så lockande för min del. Då får han hellre bo på hotell och pengarna skena iväg. Förstå mig rätt.. Men jag vill oxå att mina barn ska känna sig så trygga som möjligt, det är trots allt inte deras fel att vi står här vi står i dags läget.

Jag är tacksamma för alla era inlägg. Jag får lite tips och idéer, bolla mina tankar. Det känns bra. Därför fortsätter jag att skriva här.

Tack för att ni är så många som vill hjälpa mig i denna svåra stund.

Hej,

Tack för att ni frågar. Jag mår väl så bra som man kan må. Gråter fortfarande och blir hela tiden påmind. Räcker med att jag ser våra barn så bränns det i ögonlocken. Det känns som att det blir jobbigare och jobbigare för varje dag som går. Chocken börjar kanske släppa?

Jag kan fortfarande inte förstå hur han har i tre års tid haft ett dubbelliv, jag får lixom inte ihop det. Hur lyckas man?!!

Har varit på samtal, och allt rivs ju upp från början. Men jag måste ju för att kunna bearbeta och svara på mina frågor och känslor. Vad vill jag? Vad klarar jag av? Vill jag förlåta? Kommer jag förlåta? Vill jag försöka? Kan han vinna min tillit? Jag känner mig lurad och utnyttjad, han har verkligen spelat med min tillit, i tre år! Hade jag haft lättare att gå vidare om det vara var ett snedsteg? Jag vet inte! Jag känner skam fastän det inte är jag som gjort fel. Jag gråter konstans, fastän det inte är jag som gjort något fel.

Jag har inte ens berättat det här för min närmaste och bästa vän för att jag skäms, vad skäms jag över? Det är inte jag som krossat någons känslor och tillit. Ingen vet om, förutom läkare och samtalsstöd.

Frågan är om jag ska börja med lugnande och stämninghöhande medicin som läkaren skrev ut och chansa på att jag inte kollapsar på jobbet nästa vecka. Eller om jag ska fortsätta vara sjukskriven? Just nu har jag ingen ork till nått. Den ork jag har, går till barnen, sen är jag slutkörd. Och då gör jag inget.

Jag önskar bara att jag kunde vrida tillbaka tiden och att min man fick en chans att aningen lämna mig innan han va otrogen, lr verkligen berätta om sina sexfantasier som han tyckte va så himla viktiga att få uppleva..

Helt ärligt vet jag kanske inte riktigt hur jag ska ta steget att våga berätta. Jag vet att det inte är jag som gjort något fel, men denna skam jag känner. Just nu känns det som att jag hellre tar med mig den i graven än berättar för någon jag känner..

Vår relation har i mina ögon varit bra. Vi har gjort impulsresa/utflykter och min man har aldrig försökt slingrat sig pga nått annat. Vi har alltid varit nummer ett. Han har typ levt för oss.

Inga självmordstankar, men det är klart att jag tycker allt är jobbigt. Men jag har som sagt två barn, och dom är mitt allt. Skulle aldrig välja att avsluta mitt liv så dom blir utan mig. Däremot önskar jag ibland när tankarna spelar sig ett spratt att jag inte skulle valt min man till man..

Det är inte så att vi inte hade sex, vi hade sex samtidigt som han var otrogen. Men sexet han ville ha, var en avsugning varje gång, som förspel. Jag däremot är inte så mycket för oralsex, men tydligen så va dessa avsugningar allt och därav han var otrogen. Iallafall de han sagt.

Helgen har varit tung då barnen frågat varför pappa jobbar så mycket och inte är hemma. Så imorrn ska han komma hem/över på middag tillsammans med barnens Moster, känns skönt att ha min syster här oxå. Och min stackars syster tror att jag gått in i depression pga att hon ska flytta från byn, därför jag blivit sjukskriven. Hon har lovat mig att ta barnen så ofta hon kan, precis som hon gör nu när vi bor 5min ifrån varandra. Ville ju berätta, men jag skäms!

Klart jag vill berätta för min syster, men just nu förmår jag inte att berätta. Jag vill väl kanske inte att någon i min omgivning ska se barnens pappa med andra ögon. Jag vet inte. Skammen.. att jag valt en man som skulle svika sin familj..

Jag är äldst i syskonskaran, så kanske därför jag inte berättar..

Ååååh

Jag har sagt till min syster att det absolut inte är pga att hon flyttar, men visst känns även det i hjärtat. Både barnens pappa och Moster flyttar.. Jag sa att det är mycket runt omkring just nu, både hemma och på jobbet. Men absolut inte att det är pga hennes flytt.

Blandade känslor att se min man, men jag gör det för barnens skull. Om vi nu går skilda vägar, hoppas jag ändå att vi kan ha en bra relation pga barnen. Vi kommer alltid att vara deras föräldrar, oavsett om vi håller ihop livet ut, lr väljer att gå skilda vägar. Tror det är viktigt för dom att se att mamma och pappa kan vara i samma rum tillsammans utan att halshugga den andre.

Känner att jag skulle vilja prata ensam med min man, få svar, öga mot öga. Har så mycket frågor, funderingar.. men är det en bra idé? Att smsa lr ringa är inte smama sak, man kan gömma sig bra bakom en skärm.

Jag hoppas iallafall att vi får en trevlig stund imorgon, för barnens skull. Och sen att även Moster kommer förbi gör nog barnens hjärta hela och kanske stillar deras frågor efter pappa veckan ut.

Hej,

Det gick bra igår. Alla va superglada igår och vi hade trevligt, barnen som saknat pappa och Moster, blev nattad av pappa. Godnatt saga och kramar. Dom saknar honom. Det ser jag.

Imorrn har vi samtal igen, får se hur det går. Vi har sagt att han ska komma hem först, på morgonen och vi ska prata. Bolla. Det som är högst upp på tapeten är ju boendet. För det är verkligen alla våra semesterpengar/sparpengar som tickar iväg på skit. Ska han fortsätta bo på hotell tills han får lägenhet, ja då kommer vi inte kunna göra nått i sommar/sen. Men det är vad vi har som mål imorrn att prata hur vi ska lösa. Samt att jag har ju 3000 annat i huvudet som jag vill lätta på. Det är ju jag som håller emot. Men jag måste vara mer öppen för att kunna gå vidare känner jag.

Anledningen, och egentligen ska jag inte ens behöva försvara mig, till att jag vill ha en god relation, vänskap med barnens pappa, är för att jag vill att barnen ska ha oss båda. Oavsett om vi går skilda vägar lr ej. Att vi båda ska kunna ställa upp för varandra och finnas där när det behövs, för barnen!

Sen älskar jag honom fortfarande. Jag är sårad, jag är ledsen, jag är besviken, men jag älskar honom. Sorry. Nää mina känslor dog inte på nolltid pga att han levt dubbelliv. Otänkbart att han gjort det, ja! Men jag känner mig förvirrad och ensam mitt i allt. Lämnar jag honom så är det för att tilliten inte går att reparera. Om vi stannar tillsammans, så är det för att vi båda vill, inte för barnens skull.

Sant!

Asså det är så mycket i huvudet så vet varken bu lr bä. Men jag ska se till så vi delar på ekonomin. Ska bara få tummen ur. Är så less på allt. Glömmer mycket. Men jag har börja göra listor, hjälper. Turligt nog så kommer jag ihåg att hämta hem barnen från skola o förskola.

Tack för hjälpande hand <3

Lite uppdatering från mig.

Jag lever och jag tror själva chocken börja lägga sig då jag känner mig mer arg och besviken nu än ledsen. Klart jag fortfarande är ledsen. Men jag är nästan förbannad för det han utsatt oss för. Redo att splittra vår familj.

Vi har beslutat att fortfarande ha gemensam ekonomi samt att han kommer hem på måndag, men att vi kommer sova i separata rum. Har dock inte bestämt vems rum men gissar på att det är smidigast att ta lillens då det är lättast att natta i min säng utan frågor om varför.

Anledningen till att han kommer hem, är för att jag vill prova på hur det känns. Om jag har känslor kvar och att jag vill fortsätta våra liv tillsammans. Eller om det helt enkelt inte går för att tilliten inte kommer att kunna byggas upp. I dags läget litar jag inte alls på honom, har man kunna ljugit i tre år så är man mer lr mindre expert på att fortsätta. Men som sagt, det är lite därför jag vill ha hem honom för att se om det går att bygga nytt.

Skulle det inte gå så är vi eniga om att vi båda flyttar då hyran för mig blir för hög och han känner att han då vill börja om från början. Vi har även pratat om att vi ska försöka få tag på lägenheter någorlunda nära varandra så barnen kan gå kvar i skolan/förskolan utan att behöva både flytta och byta klass.

Det känns... vet inte ens vad det känns. Konstigt.. Jag är rädd, rädd för att jag försöker, och sen att han kommer krossa mig igen.. OM jag nu kommer så långt att det fungerar och att jag kan bygga upp min tillit såpass att förhållandet fungerar.

Finns det kärlek kvar från min sida?

Jag kanske är galen som ens utsätter mig själv för detta. Jag vet inte.

Min syster berätta att hennes bästakompis sambo varit otrogen EN gång på fyllan. Hon gjorde slut och flyttade ut. Och han valde då att fortsätta sitt snedsteg med tjejen han va otrogen med. Med ett snedsteg och hon lämna. Fanns det någon kärlek mellan dom? Eller var hon smart nog att dra för att inte bli sårad ännu en gång?

Lördag och vi ska burra ner oss i soffan jag och barnen. Trevlig lördag!

Tror du det skulle vara ?bättre? att dela säng? Det är jag som sagt att vi ska sova i skilda rum, iallafall till en början. Men ja, ska vi kanske kunna börja om så kanske direkt sova i samma?

Hela denna situation känns såååå sjuk!

- Jag tillåter min man att komma hem.

- Jag bestämmer att min man ska sova i rummet vägg i vägg.

- osv osv

Han är min man, men ändå känns det inte som det. Det känns som att han redan splittrat oss, men kanske nånstans insåg att vi va bättre..

Jag vet inte. Har sååååå många tankar i huvudet.