Anonym (...)

Wed 26 Feb 2020 17:59

695 svar

Är MIN man otrogen?

Anonym (Nogirl) skrev 2020-02-26 17:53:03 följande:

Hade han rätt i att ert förhållande var så dåligt då eller var det bara hans syn på saken? Många som är otrogna drar ju till med att det är så dåligt i deras förhållanden, även när det är rent utsagt BS.

En väninna till mig berättade att hennes man kallat henne svårt psykiskt sjuk och självmordsbenägen till sin älskarinna. Detta för att han inte skulle behöva välja mellan dem. För om han valde älskarinnan skulle hon med största sannolikhet ta livet av sig.. Behöver nog inte nämna att det var så långt ifrån sanningen man kan komma. Det dåliga förhållandet är tyvärr en klassiker - som används även av de som bara vill få till det.

En sak som TS man har till sin fördel, och vilket förvånade mig var att han direkt erkände. Det tillhör verkligen inte till normen. Men som jag skrev i tidigare inlägg så finns så mycket obesvarade frågor som är alldeles för märkliga för att bara avfärda.

Jag håller däremot med om att det kan vara dumt att ta ett förhastat beslut. I vilket fall som helst så hoppas jag hon blir lycklig.

Ja, han hade rätt i det. Jag ignorerade mitt beteende för jag "visste" att det skulle vara vi två för alltid, men det fanns mycket vi behövde diskutera och ändra på.

Anonym (...)

Wed 26 Feb 2020 18:46

#202

Anonym (Sunt) skrev 2020-02-26 18:40:02 följande:

Du får ursäkta, men nånting säger mig att du är en man som för "mannens talan" här...

Men om det är sant det du skriver så är det ju ganska sorgligt att du tar på dig skulden för din mans otrohet!! Den som har problem i förhållandet och är missnöjd men inte vågar ta upp problemen utan istället bedrar sin partner bakom ryggen är ju väldigt feg.

Jag är kvinna. Nej, jag tar inte på mig någon skuld. Jag konstaterar att han hade rätt i att vårt förhållande inte var bra just då. Det var fler saker som fick honom att må dåligt, men mitt beteende var definitivt inte perfekt. Jag säger inte att han agerade på rätt sätt. Jag kan dock se varför det blev som det blev. Jag var jättearg på honom, vilket i vårt fall troligen var mer konstruktivt än om jag tagit på mig skulden och känt mig som en dålig person. Jag hade ingen skuld i hur han valde att agera, men väl en skuld i att inte sköta vår relation.

Anonym (...)

Fri 28 Feb 2020 09:10

#233

Sanna1978 skrev 2020-02-28 09:01:04 följande:

Men detta handlar ju om SÅÅÅ mkt mer!! Han har levt dubbelliv över 3 år!! HUR skall man kunna fortsätta leva vidare med en sån man!? HUR??

Det är fullt möjligt. Alla kan inte. Inte alla vill, men har man viljan att samtala, bearbeta och gå vidare tillsammans så klarar en del av det utan problem. Jag säger inte att det är lätt, men det handlar om sin egen inställning till vad som hänt, och hur man hanterar problem som uppstår. Man kan styra sig själv till att känna sig kränkt, sviken och som ett offer, eller välja att lösa problemet på annat vis. Självklart har man rätt till alla känslor och tankar. Man ÄR sviken och bedragen, men man behöver inte låta den känslan etsa sig fast.

Anonym (...)

Sat 29 Feb 2020 16:34

#245

molly50 skrev 2020-02-29 13:41:22 följande:

Jag kan hålla med om att mycket handlar om ens egna inställning och förmåga att lösa problem.

Men det gäller ju lika mycket den som är otrogen,i så fall.

Ofta så har de inte ens pratat med sin partner om de ev problem de upplever att de har i förhållandet utan väljer istället att vara otrogen.

Det är alltså jobbigare för dem att ta det samtalet än att riskera att såra sin partner djupt och kanske splittra sin familj.

Det är en inställning jag har lite svårt att förstå.

I TS fall så rör det sig inte om en engångsgrej på fyllan utan ett dubbelliv som pågått i 3 års tid.

Det kan vara betydligt svårare att förlåta än om man råkat göra ett litet snedsteg.

Ja, absolut. Visst borde allt skötts annorlunda från början, och ingen borde någonsin vara otrogen. Nu finns det ändå många som av olika skäl väljer att vara det. Hur man skall hantera att ha varit otrogen, och att ha blivit bedragen är olika för alla, men det GÅR att fortsätta tillsammans om bägge önskar det.

Anonym (...)

Tue 10 Mar 2020 17:50

#333

molly50 skrev 2020-03-10 17:20:06 följande:

Visst kan det vara så. Men har man fått veta att ens partner har levt ett dubbelliv i flera år bakom ens rygg så tror jag inte att det är lika lätt att förlåta som ett litet snedsteg på fyllan.
Jag tror att det krävs mycket mod och styrka för att klara av att ta sig igenom en sådan sak.
Och det är en styrka och ett mod som inte alla besitter.

Nu måste jag säga att det är respektlöst av dig att antyda att TS inte har det mod och den styrka som krävs för att ta sig igenom en sådan här sak och kunna gå vidare tillsammans.

Anonym (...)

Tue 10 Mar 2020 18:48

#339

Anonym (man) skrev 2020-03-10 18:05:40 följande:

Vadå, menar du att det är skitlätt och något som vem som helst klarar av?

Nej inte alls. Jag håller med om att man måste vara stark, modig och villig att försöka. Jag svarade Molly, som också poängterade detta. Hon har samtidigt igenom tråden varit för att TS skall bryta upp och gå vidare utan mannen.

Jag själv tänker att TS, om hon vill, kan finna styrkan att hantera detta svek, och trots det kunna leva ihop med mannen utan att må dåligt av det.

Anonym (...)

Fri 13 Mar 2020 01:23

#358

Anonym (AnneMarie) skrev 2020-03-12 21:40:14 följande:

Är nog en rätt stor sannolikhet att det finns bilder på honom och älskarinnan i hennes telefon där han ser lycklig och glad ut. För honom är ju det ni har inte lika speciellt som för dig, då hade han inte varit otrogen med samma person i 3 år.

Tycker du det var ett juste inlägg? TS fundera över om hon skulle klara att förlåta den hon älskar och du rör runt i öppna sår. Hur hjälper du ts?

Anonym (...)

Fri 13 Mar 2020 12:51

#371

Anonym (Signe) skrev 2020-03-13 09:21:59 följande:

Att skylla sin otrohet på sexuella fantasier är bara ett sätt att subtilt lägga skulden på ts, eftersom hon inte ville utföra vissa akter. Vilken skitstövel!
Min man skulle säkert vilja jag slickade honom i stjärten, ska han be någon annan göra det för jag inte vill?

Det är väl inte nödvändigtvis en skuldförskjutning? Mannen förklarar hur han tänkte. Han ville aldrig tjata/tvinga TS till detta. Han valde att agera på det vis han trodde var bäst.Han hade givetvis fel, men han trodde attt det var bästa alternativet.Kortslutning i hjärnan? Inte insett att han riskerar allt förtroende/tillit. Inte tänkt längre än näsan räcker. Självklart har han rätt att ge sin förklaring utan att det betyder att han skyller något på TS. Han har inte sagt "du borde ha..." "om du bara gjort..." Nej, TS är helt utan skuld och det vet mannen också.

Anonym (...)

Thu 19 Mar 2020 10:05

#413

Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-17 12:51:21 följande:

Hej,
Det gick bra igår. Alla va superglada igår och vi hade trevligt, barnen som saknat pappa och Moster, blev nattad av pappa. Godnatt saga och kramar. Dom saknar honom. Det ser jag.

Imorrn har vi samtal igen, får se hur det går. Vi har sagt att han ska komma hem först, på morgonen och vi ska prata. Bolla. Det som är högst upp på tapeten är ju boendet. För det är verkligen alla våra semesterpengar/sparpengar som tickar iväg på skit. Ska han fortsätta bo på hotell tills han får lägenhet, ja då kommer vi inte kunna göra nått i sommar/sen. Men det är vad vi har som mål imorrn att prata hur vi ska lösa. Samt att jag har ju 3000 annat i huvudet som jag vill lätta på. Det är ju jag som håller emot. Men jag måste vara mer öppen för att kunna gå vidare känner jag.

Anledningen, och egentligen ska jag inte ens behöva försvara mig, till att jag vill ha en god relation, vänskap med barnens pappa, är för att jag vill att barnen ska ha oss båda. Oavsett om vi går skilda vägar lr ej. Att vi båda ska kunna ställa upp för varandra och finnas där när det behövs, för barnen!

Sen älskar jag honom fortfarande. Jag är sårad, jag är ledsen, jag är besviken, men jag älskar honom. Sorry. Nää mina känslor dog inte på nolltid pga att han levt dubbelliv. Otänkbart att han gjort det, ja! Men jag känner mig förvirrad och ensam mitt i allt. Lämnar jag honom så är det för att tilliten inte går att reparera. Om vi stannar tillsammans, så är det för att vi båda vill, inte för barnens skull.

Det låter jättebra. Jag förstår att du är sårad, förödmjukad, ledsen, i chock, men samtidigt verkar du stark nog att acceptera att dessa känslor får finnas, men inte behöver betyda undergång.

Mitt förslag (bland många) är att ni flyttar ihop igen. Spara hotellpengarna till coronakris eller något sådant. Lev ihop men ägna kvällarna när barnen somnat åt att prata med varandra. Tag varannan kväll till saker ni funderat över och vill ta upp. Var då noga med att lyssna och tala, utan att avbrya eller anklaga. Varannan kväll tar ni till något annat. Spelar monopol, eller ännu bättre samarbetsspel, testa "exit-spel" tex. Eller om ni hellre målar en tavla ihop, ser en film osv. Men glöm inte bort samtals tiderna där ni är era egna terapeufter, där alla saker är ok att ta upp. Alla bemötanden är ok, men backa sedan ett steg och red ut vad som gör mest ont och hur man kan tänka vidare kring det.
Blanda inte in barnen så mycket bo ihop, dela på hushållsuppgifterna. Dela upp er med barnen, men ha kanske en filmkväll ihop på fre. Allt detta medan ni bägge funderar på var sitt håll över hur ni vill ha det, och vad man kan stå ut med,
Om det nu påriktigt var så att han vill ha en avsugning innan varje samlag - kan du tänka dig att ställa upp? Alltid/Varje månad/aldrig? Hur svarar han på det? Kan han leva utan det? Kan han få tillstånd av dig att göra det med KK 5 gånger per år? Kan ni köpa någon docka som fixar detta lika bra? Vill ni lösa sexlivet?
Du är den som vet bäst vad du känner och vad du klarar av. Du är precis lika stark om du lämnar honom som om du stannar kvar. Bägge beslut kräver styrka. Var kan du finna mest lycka?

Anonym (...)

Thu 26 Mar 2020 10:05

#466

Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-24 11:36:16 följande:

Jag vet inte varför det skulle bli värre, samma sak om det skulle bli bättre om jag berättar. Den jag berättar för kommer garanterat se ner på min man, säkert säga sitt om att lämna. Tror ingen jag känner är positiv till att försöka laga ett trasigt förhållande pga otrohet. Känner inte att jag skulle få stöd i mitt beslut, att ge honom en chans.

Jag skäms! Jag skäms för att min varit otrogen, och jah skäms för att jag vill ge honom en chans.

Skammen!

TS, det bästa sättet att klara dig igenom det här med en bra fortsättning är att berätta för vänner, chef etc. Så fort de vet vad det handlar ok kommer du känna dig bättre. Du behöver inte ha långa försvarstal angående ditt val att fortsätta tillsammans. Ni har haft en kris, och ni jobbar nu på ert förhållande för att se om det kan fungera på lång sikt.Du behöver männiksor omkring dig som vet vad det handlar om. Någon kommer kanske säga att du skall ge upp. Då kan du bara svara "mitt val just nu är att ge det en chans, men jag är beredd att omvärdera". Berätta för chefen! Det kommer gynna dig.

Anonym (...)

Thu 26 Mar 2020 10:19

#468

Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-26 10:11:46 följande:

Halva veckan har gått. Känns sisådär. Varken till det bättre lr sämre. Märker dock att barnen tjoar o är glada av att pappa inte jobbar så mycket längre. Alltså denna lögn till barnen är ju värst!

Vi hjälps åt med allt hemma, precis som vanligt. Jag bryter ihop, han försöker trösta. Ibland går det, ibland blir jag bara ännu mer arg då det är han som får mig att bryta ihop.

Vi har varit på samtal tillsammans och samtalsterapeuten säger att det kan vara bra att jag öppnar upp mig, men min man säger att jag absolut inte ska säga något till Maria, min en av mina bästa vänner. Jag förstår varför, för hon skulle gotta sig då hon själv har ett trassligt förflutet då hon själv bla skaffade barn med ett KK.

Och min samtalsterapeut säger att jag inte ska säga något till någon, för att det kommer att skada mig ännu mer nu när allt fortfarande färskt. Så jag vet inte. Samtalsterapeuten säger även att jag borde slänga ut min man, han kan flytta hem till en släkting om det blir för dyrt att bo på hotell.

En månad har gått, och jag ser inget ljus i denna långa tunnel. Jag förstår att det kommer ta tid, tid till att hitta min livsgnista och tid till att komma vidare. Jag tänker mer o mer, blir argare och argare. Igår så kände jag bara att jag ångrar allt med honom. Allt! Jag önskade att jag blev påkörd av en bil och dog, och att han själv var tvungen att berätta för barnen varför deras mamma avslutade sitt liv. Men jag kan inte vara så egoistisk, jag har två barn jag älskar. Vill jag se min man lida. Ja då kanske jag ska lämna honom och börja om? Jag måste tänka på våra barn. Det är inte deras fel.

Nu fattar du dina egna beslut! Din man och terapeut har inte mandat att bestämma över dig. Berätta för Maria!! Berätta för din chef! Berätta för din syster! Mannen försöker skydda sig själv genom att ingen får reda på det, men du kan bara må bättre om du berättar för att du mår bra av. Mannens råd är förvärkade, och om terapeuten vill att ni flyttar isär så är det ingen bra terapeut.
Lyssna inte på dem. Du behöver prata med egna vänner, syskon, arbetsgivare. Innan dess kan du inte börja läka.

Anonym (...)

Thu 26 Mar 2020 15:31

#479

Börja med att berätta för din chef. Hon bör inte ha så mycket åsikter om hur du skall göra, men bör få veta. Bra träning i att berätta.

Därefter kommer det kännas lättare att tala med andra. Prata då med din syster i första hand. Känn efter om det räcker så eller om du vill tala med fler.

Är MIN man otrogen?

INNEHÅLL