Är MIN man otrogen?

Helt ärligt vet jag kanske inte riktigt hur jag ska ta steget att våga berätta. Jag vet att det inte är jag som gjort något fel, men denna skam jag känner. Just nu känns det som att jag hellre tar med mig den i graven än berättar för någon jag känner..

Vår relation har i mina ögon varit bra. Vi har gjort impulsresa/utflykter och min man har aldrig försökt slingrat sig pga nått annat. Vi har alltid varit nummer ett. Han har typ levt för oss.

Inga självmordstankar, men det är klart att jag tycker allt är jobbigt. Men jag har som sagt två barn, och dom är mitt allt. Skulle aldrig välja att avsluta mitt liv så dom blir utan mig. Däremot önskar jag ibland när tankarna spelar sig ett spratt att jag inte skulle valt min man till man..

Det är inte så att vi inte hade sex, vi hade sex samtidigt som han var otrogen. Men sexet han ville ha, var en avsugning varje gång, som förspel. Jag däremot är inte så mycket för oralsex, men tydligen så va dessa avsugningar allt och därav han var otrogen. Iallafall de han sagt.

Helgen har varit tung då barnen frågat varför pappa jobbar så mycket och inte är hemma. Så imorrn ska han komma hem/över på middag tillsammans med barnens Moster, känns skönt att ha min syster här oxå. Och min stackars syster tror att jag gått in i depression pga att hon ska flytta från byn, därför jag blivit sjukskriven. Hon har lovat mig att ta barnen så ofta hon kan, precis som hon gör nu när vi bor 5min ifrån varandra. Ville ju berätta, men jag skäms!

Klart jag vill berätta för min syster, men just nu förmår jag inte att berätta. Jag vill väl kanske inte att någon i min omgivning ska se barnens pappa med andra ögon. Jag vet inte. Skammen.. att jag valt en man som skulle svika sin familj..

Jag är äldst i syskonskaran, så kanske därför jag inte berättar..

Ååååh

Jag har sagt till min syster att det absolut inte är pga att hon flyttar, men visst känns även det i hjärtat. Både barnens pappa och Moster flyttar.. Jag sa att det är mycket runt omkring just nu, både hemma och på jobbet. Men absolut inte att det är pga hennes flytt.

Blandade känslor att se min man, men jag gör det för barnens skull. Om vi nu går skilda vägar, hoppas jag ändå att vi kan ha en bra relation pga barnen. Vi kommer alltid att vara deras föräldrar, oavsett om vi håller ihop livet ut, lr väljer att gå skilda vägar. Tror det är viktigt för dom att se att mamma och pappa kan vara i samma rum tillsammans utan att halshugga den andre.

Känner att jag skulle vilja prata ensam med min man, få svar, öga mot öga. Har så mycket frågor, funderingar.. men är det en bra idé? Att smsa lr ringa är inte smama sak, man kan gömma sig bra bakom en skärm.

Jag hoppas iallafall att vi får en trevlig stund imorgon, för barnens skull. Och sen att även Moster kommer förbi gör nog barnens hjärta hela och kanske stillar deras frågor efter pappa veckan ut.

TS,hur gick det igår?

Hej,

Det gick bra igår. Alla va superglada igår och vi hade trevligt, barnen som saknat pappa och Moster, blev nattad av pappa. Godnatt saga och kramar. Dom saknar honom. Det ser jag.

Imorrn har vi samtal igen, får se hur det går. Vi har sagt att han ska komma hem först, på morgonen och vi ska prata. Bolla. Det som är högst upp på tapeten är ju boendet. För det är verkligen alla våra semesterpengar/sparpengar som tickar iväg på skit. Ska han fortsätta bo på hotell tills han får lägenhet, ja då kommer vi inte kunna göra nått i sommar/sen. Men det är vad vi har som mål imorrn att prata hur vi ska lösa. Samt att jag har ju 3000 annat i huvudet som jag vill lätta på. Det är ju jag som håller emot. Men jag måste vara mer öppen för att kunna gå vidare känner jag.

Anledningen, och egentligen ska jag inte ens behöva försvara mig, till att jag vill ha en god relation, vänskap med barnens pappa, är för att jag vill att barnen ska ha oss båda. Oavsett om vi går skilda vägar lr ej. Att vi båda ska kunna ställa upp för varandra och finnas där när det behövs, för barnen!

Sen älskar jag honom fortfarande. Jag är sårad, jag är ledsen, jag är besviken, men jag älskar honom. Sorry. Nää mina känslor dog inte på nolltid pga att han levt dubbelliv. Otänkbart att han gjort det, ja! Men jag känner mig förvirrad och ensam mitt i allt. Lämnar jag honom så är det för att tilliten inte går att reparera. Om vi stannar tillsammans, så är det för att vi båda vill, inte för barnens skull.

Sant!

Asså det är så mycket i huvudet så vet varken bu lr bä. Men jag ska se till så vi delar på ekonomin. Ska bara få tummen ur. Är så less på allt. Glömmer mycket. Men jag har börja göra listor, hjälper. Turligt nog så kommer jag ihåg att hämta hem barnen från skola o förskola.

Tack för hjälpande hand <3

Jag förstår hur du tänker och jag kan delvis hålla med.

Men samtidigt så är det ju inte alltid som man vet bäst själv hur man ska agera när man befinner sig mitt i en kris.

Och då kan det vara bra att prata med andra som själva inte är berörda men som själva har erfarenheter av det man går igenom.

TS ska inte fatta ett beslut nu,tycker jag.

Det ska hon göra när hon tagit sig igenom den värsta chockfasen och börjar se ljuset i tunneln.

Då är det lättare att se saken ur en annan synvinkel.

Imorrn kommer han. Svårt att sova. Mycket tankar och mycket känslor.

Något i mig vill kontakta hans älskarinna och fråga, fråga varför, hur! Hon visste att han var gift. Jag vill ha svar på frågor från henne för att få klarhet i varför detta kunde hända! Galet. Ja, jag vet.

Men kommer det vara enkelt att gå vidare? Nej! Hur länge är tillräckligt för att älta? Hur länge får man vara arg och besviken? Hur länge ska jag gråta dagligen för att jag blir påmind av att min man inte var tillräckligt nöjd över oss som familj?! Att en avsugning var viktigare för honom, än att stötta mig när jag mådde som sämst efter aborten han tvingade mig att göra?

Känner mig trött. Kanske är jag dum som vill försöka? Försöka se om det kommer vara vi lr om det är slut..

Har fortfarande inte berättat för nån. Vet inte om det skulle göra saken lättare lr om det blir värre för mig.

Min förra chef ringde mig häromdan och fråga hur jag mådde, bröt såklart ihop i telefonen, men berätta inget. Hon hade hört av en exkollega att jag va hemma sjukskriven. Det kändes som att jag ville ringa upp henne efter att hon slutat och bara få berätta. Men sen ringer en annan gammal kollega upp och berättar att min förra chef frågat runt och dom ALLA hade börjar spekulerat i varför jag va hemma. Kändes inte alls bra, och jag ringde aldrig upp henne.

Har samtal med kurator imorrn.