Är MIN man otrogen?

Hej,

Det gick bra igår. Alla va superglada igår och vi hade trevligt, barnen som saknat pappa och Moster, blev nattad av pappa. Godnatt saga och kramar. Dom saknar honom. Det ser jag.

Imorrn har vi samtal igen, får se hur det går. Vi har sagt att han ska komma hem först, på morgonen och vi ska prata. Bolla. Det som är högst upp på tapeten är ju boendet. För det är verkligen alla våra semesterpengar/sparpengar som tickar iväg på skit. Ska han fortsätta bo på hotell tills han får lägenhet, ja då kommer vi inte kunna göra nått i sommar/sen. Men det är vad vi har som mål imorrn att prata hur vi ska lösa. Samt att jag har ju 3000 annat i huvudet som jag vill lätta på. Det är ju jag som håller emot. Men jag måste vara mer öppen för att kunna gå vidare känner jag.

Anledningen, och egentligen ska jag inte ens behöva försvara mig, till att jag vill ha en god relation, vänskap med barnens pappa, är för att jag vill att barnen ska ha oss båda. Oavsett om vi går skilda vägar lr ej. Att vi båda ska kunna ställa upp för varandra och finnas där när det behövs, för barnen!

Sen älskar jag honom fortfarande. Jag är sårad, jag är ledsen, jag är besviken, men jag älskar honom. Sorry. Nää mina känslor dog inte på nolltid pga att han levt dubbelliv. Otänkbart att han gjort det, ja! Men jag känner mig förvirrad och ensam mitt i allt. Lämnar jag honom så är det för att tilliten inte går att reparera. Om vi stannar tillsammans, så är det för att vi båda vill, inte för barnens skull.

Fy fan rent ut sagt vilket sjuk smörja du skriver. Varför hoppas du på just det av hela ditt hjärta? Hade det inte varit mycket bättre att hoppas på att TS ska ta sig ur det här och finna lycka igen? Hur vet du att hon älskar honom för mycket för att släppa taget? Hur fan ska du kunna stötta TS till 110%? Är du TS man eller?

TS, lämna och gå vidare! Det är inte en otrohetsaffär, det är ett dubbelliv han haft. Hade du inte fått smset hade han fortfarande levt det. Sjukt är inte ens förnamnet. (Och sluta skriv här. Prata med familj och vänner. Folk här trollar dig och vill inte ditt bästa!)

Lite uppdatering från mig.

Jag lever och jag tror själva chocken börja lägga sig då jag känner mig mer arg och besviken nu än ledsen. Klart jag fortfarande är ledsen. Men jag är nästan förbannad för det han utsatt oss för. Redo att splittra vår familj.

Vi har beslutat att fortfarande ha gemensam ekonomi samt att han kommer hem på måndag, men att vi kommer sova i separata rum. Har dock inte bestämt vems rum men gissar på att det är smidigast att ta lillens då det är lättast att natta i min säng utan frågor om varför.

Anledningen till att han kommer hem, är för att jag vill prova på hur det känns. Om jag har känslor kvar och att jag vill fortsätta våra liv tillsammans. Eller om det helt enkelt inte går för att tilliten inte kommer att kunna byggas upp. I dags läget litar jag inte alls på honom, har man kunna ljugit i tre år så är man mer lr mindre expert på att fortsätta. Men som sagt, det är lite därför jag vill ha hem honom för att se om det går att bygga nytt.

Skulle det inte gå så är vi eniga om att vi båda flyttar då hyran för mig blir för hög och han känner att han då vill börja om från början. Vi har även pratat om att vi ska försöka få tag på lägenheter någorlunda nära varandra så barnen kan gå kvar i skolan/förskolan utan att behöva både flytta och byta klass.

Det känns... vet inte ens vad det känns. Konstigt.. Jag är rädd, rädd för att jag försöker, och sen att han kommer krossa mig igen.. OM jag nu kommer så långt att det fungerar och att jag kan bygga upp min tillit såpass att förhållandet fungerar.

Finns det kärlek kvar från min sida?

Jag kanske är galen som ens utsätter mig själv för detta. Jag vet inte.

Min syster berätta att hennes bästakompis sambo varit otrogen EN gång på fyllan. Hon gjorde slut och flyttade ut. Och han valde då att fortsätta sitt snedsteg med tjejen han va otrogen med. Med ett snedsteg och hon lämna. Fanns det någon kärlek mellan dom? Eller var hon smart nog att dra för att inte bli sårad ännu en gång?

Lördag och vi ska burra ner oss i soffan jag och barnen. Trevlig lördag!

Tror du det skulle vara ?bättre? att dela säng? Det är jag som sagt att vi ska sova i skilda rum, iallafall till en början. Men ja, ska vi kanske kunna börja om så kanske direkt sova i samma?

Hela denna situation känns såååå sjuk!

- Jag tillåter min man att komma hem.

- Jag bestämmer att min man ska sova i rummet vägg i vägg.

- osv osv

Han är min man, men ändå känns det inte som det. Det känns som att han redan splittrat oss, men kanske nånstans insåg att vi va bättre..

Jag vet inte. Har sååååå många tankar i huvudet.

Jag vet inte varför det skulle bli värre, samma sak om det skulle bli bättre om jag berättar. Den jag berättar för kommer garanterat se ner på min man, säkert säga sitt om att lämna. Tror ingen jag känner är positiv till att försöka laga ett trasigt förhållande pga otrohet. Känner inte att jag skulle få stöd i mitt beslut, att ge honom en chans.

Jag skäms! Jag skäms för att min varit otrogen, och jah skäms för att jag vill ge honom en chans.

Skammen!

Galen!

Jag håller på och bli galen!

Vi hade ett samtal, jag blev arg, han förklara att det bara var bra sex han va ute efter, jag blev ledsen, besviken, sårad.

Jag ångrar allt med honom!

Gick ut till bilen, is på rutan. Satte på bilen, börja skrapa rutan, precis klar när han dyker upp bakom mig.

Han undrar vart jag ska.. Ja, vart ska jag? Vart skulle jag? Tänkte jag bara köra runt 12 på natten? Eller tänkte jag faktiskt krocka?

Börjar bli rädd för mig själv.

Hemma igen. Men mår skit! Skitdåligt och tårarna rinner.

Hej,

Jag lever :)

Som ni alla vet så vill jag ju verkligen ge min man en chans att visa att han verkligen ångrar sig för att ha i princip splittrat familjen, att han inte kommer vara otrogen igen, att han ska prata med mig om nått inte känns bra, hans fantasier osv osv. Vi har pratat ut, och vi har sagt att vi båda ska känna efter. Vill vi fortsätta som en familj så behöver vi båda jobba mot samma mål. Vi har gett oss själva april ut, vi kommer fortsätta bo tillsammans och vara en familj. I början på maj ska vi reflektera över månaden, är det nått jag stör mig på, nått han stör sig på osv.

Han har berättat att han ville ha bra sex, vi hade sex samtligt som han var otrogen, så det va inte det att han inte fick nått. Han vill ha avsugningar, han veeeeet att jag inte klarar av det. Och det är väl där jag känner att jag inte kan ge han det han vill ha. Men han har sagt nu att han klarar sig utan det, för han vill inte splittra familjen om han får en chans och vi fortsätter tillsamman.

Jag har tagit upp skilsmässa och sagt att jag signar papperna om han inte vill vara med mig längre, han bröt ihop och sa att han ångrar otroheten. Vem vet, han kanske faller tillbaka och är otrogen om 2-3 år, ja, då får jag ta den smällen då. Och då har han verkligen bäddat för skillsmässa.

Nu vill jag bara försöka hitta tillbaka till mig, mitt vanliga jag, fastän jag fortfarande bryter ihop för jag känner mig helt krossad. Jag känner mig fortfarande äcklig och smutsig och duschar säkert 2-5 gånger varje dag vilket har gett mig enorma eksem på köpet. Vi pratar, jag efter, han gråter, jag skriker, han tröstar.

Jag hoppas jag gör rätt, och att han håller det han lovade mig när vi gifte oss, evig trohet. Kommer kännas konstigt att fira vår 10onde bröllopsdag när man vet att han delade sina 3 år med någon annan.. usch..

Nu är det dags o sova.

Tusen tack för all support, jag hoppas många av er finns kvar och stöttar när jag behöver er <3

2 månader har gått sen jag konfrontera honom. Har det gått en dag utan att jag tänkt på hans svek? Nej, blir det bättre? Kommer man vidare? 2 månader är inte så lång tid, men det känns som dessa månader gått skitfort, men ändå långsamt. Och tänkt då dessa 3 ÅR, som jag inte har veta nått. 3 år som jag inte varit min mans förstahandsval, 3 år som han levt dubbelliv. Mår illa.

Kanske ska byta psykolog oxå, den jag har känns bara fel. Hen vill bara att jag ska skilja mig och slänga ut min man. Varje samtal...

Anledningen till att han bodde på hotell och åt ute i början när vi va ifrån varandra var för att det inte fanns någon andrahands lägenhet. Att få förstahand fanns inte heller med så kort varsel.

Anledningen till att våra gemensamma pengar gick åt, är för att vi har gemenast konto. Vi dela allt. Inget ditt är mitt.

Vi har inga släktingar här,inte så många vänner heller. Jag vill inte att någon ska veta därför är svårt att bosätta sig hos någon som inte vet något.

Har även skrivit det i mina tidigare inlägg!

Just nu kommer vi inte flytta ifrån varandra. Jag vill ge oss en ny chans. Om vi sen väljer att flytta ifrån varandra. Ja, då får jag ta lån för att komma på fötter på nytt igen.

Har läst tråden jag blev länkad till, och ska försöka få mig tiden till att kolla igenom filmerna.

Jag försöker se varje dag som en NY DAG! Men kraschar alltid. Och som sagt, dom senaste dagarna, sen jag bytte jobb, har varit fruktansvärda. Dels för min chef som frågar konstant, och idag när jag sa till henne att jag inte vill bli frågad, så blev hon lite snopen, för hon vill ju bara mitt bästa. Jotack, men det bästa är inte att fråga varenda dag med valpögon hur jag ska klara av att gå vidare med min man som varit otrogen. Det räcker med att jag ser någon som ser ut som henne lr hennes syster så blir jag ett vrak. Jag får ont i kroppen, svårt att andas, nära till gråt, stickningar i kroppen, hjärtat slår hårt, blir svart för ögonen, yr.

Vi pratar och skrattar hemma, vi hittar på saker tillsammans efter jobb och skola.Idag cyklade vi alla iväg och stanna till vid en lekpark.utåt ser och är vi precis som vanligt,bara det att jag rätt som det är bryter ihop.Vi bråkar lr tjafsar inte med varandra.

Jag var tillsammans med en kille när jag var yngre, som oxå var otrogen, men honom lämnade jag direkt. Vi hade varit tillsammans i 3 år och bodde även tillsammans. Jag tog det jag behövde från lägenheten och flyttade ut rätt så fort. Hade tur att få andrahands lägenhet, bodde i en större stad och lättare att få lägenhet snabbt.

Med min man känns det annorlunda, ja kanske för att vi varit tillsammans i 10år. Jag älskar honom. Vi har byggt upp vårt liv tillsammans. Men skulle han vara otrogen igen, ja då har han verkligen bränt chansen.

Jag har berättat för två personer, min förra chef och min nuvarande chef. Att berätta har bara gjort att mitt mående påverkas mer. Jag kan komma till jobbet på bra humör, och så börjar hon efter 30min, ja då är det kört. En dag mådde jag så dåligt att jag fick gå hem då tårarna inte sluta rinna och ansiktet helt rödsprängt.

Så nej, jag kommer inte berätta för någon. Inte nu. Kanske senare. Men inte i dags läget. Har funderat på hur jag skulle må om min man berätta för sin familj, men jag vet inte om det skulle göra saken bättre.