Är MIN man otrogen?

Jag har fixat så barnen ska åka till mormor på onsdag, ska jag orka vänta ända tills dess? Låssas som att allt är som vanligt när vi ska iväg och äta vår traditonella semla på vårt favorit café imorrn? Eller ska jag ta det när vi kommer hem från jobb idag?

Mår så illa, pulsen imorse när jag vakna va hemsk. Jag undra vad det va som lät och kom på mig själv att mitt hjärta dunkade i 390!

Vill gråta, skrika, vara arg. Men jag vet inte ens om det är sant.

Har smsat den som skrev igår men hen har inte svarat sen igår. Väntar på lite mer från denne så jag ev har lite mer att ta upp. Men varje gång mobilen vibrerar till så hoppar jag högt.

Det är så mycket som säger att han är otrogen efter att denne person messat mig. Min man har haft kontakt med denna kollega även privat via snapchat. Jag kom på honom att dom messa varandra lite väl intimt men han hävdade då att det bara va skämt. Men varför lägga sin konveration på snapchat när det försvinner efter att man läst? Aja, detta blev bortviftat. Och det här startade för ca 3år sen. Strax efter detta blev jag gravid men blev tvingad till abort för min man ville absolut inte ha ett tredje barn. Jag mådde fruktansvärt dåligt och gör det än.

Han blev sjukskriven en period och va väldigt konstig under denna tid, han gjorde inget hemma och fick för sig att bara åka iväg lite när som.

Och det är datum, platser och sammanhang som smsskickaren nämner som stämmer med hur vårt liv varit.

Men ja, absolut. Det skulle kunna vara rena träffar hen fått när hen gissat sig till allt.

Ja är det sant så kommer vi att gå skilda vägar :( Jag tar hellre skammen att skilja mig än att bli sårad fler gånger.

Om du varit med om liknande fast i motsatt situation. Hur gjorde du för att bygga upp tilliten från din man. Vilka tips skulle du ge TS (förutom familjeterapi) utifrån din situation?

Eller valde din man att lämna dig?

Fast det GÖR jag ju inte!!! Jag använder inte samma argument!!! Det är bara att du har fått för dig att jag även skriver under ett antal andra nick, men det är längesen jag ansåg att otrohet är ok; det är längesen jag trodde på tanken "det man inte vet..."; det är längesen jag fattade vilket otroligt svek det upplevs som osv - och det har jag också sagt upprepade gånger. Jag startade den där tråden för länge sen för att jag ville förstå nåt som jag ärligt inte förstod, och jag lärde mig massor, och har reviderat min syn jättemycket utifrån det. 

Däremot tror jag på kärleken, jag tror att man tillsammans kan övervinna det mesta så länge man är helt öppen och PRATAR med varandra. Jag tror (eller rättare sagt:vet) även att vissa av oss faktiskt ÄR genuint poly, och jag vet att de av oss som är det aldrig kommer att kunna ändra på det, men att det faktiskt FINNS de som från början trott sig vara helt monogama, som faktiskt - FAKTISKT - inte är det, och som därför, helt utifrån sig själva, kan välja att förlåta och istället gå vidare med ett öppet förhållande, eller till och med ett poly-förhållande. Och kan man rädda en relation på det viset kan jag inte tycka att det är fel, men då ska det givetvis verkligen kännas bra för ALLA inblandade. Känner den som blivit sviken att den inte kan förlåta och/eller att den inte kan leva i ett öppet förhållande är det bättre att skiljas åt. Sen finns det ju uppenbarligen även en massa andra sorters människor... Det finns regelrätta svin som bara vill unna sig själva, men inte partnern, och som kanske rent av tänder på tanken att de går bakom ryggen på sin partner (detta har jag ALDRIG förespråkat!!); det finns de som är otrogna för att de lever i ett sexlöst förhållande; det finns de som är otrogna för att de på fyllan hamnade i fel säng; de finns de som är otrogna för att... osv osv. Det enda jag säger är att även om någon har varit otrogen så MÅSTE det inte vara så att den per automatik är ett svin som aldrig får förlåtas.

Hej,

Tack för att ni frågar. Jag mår väl så bra som man kan må. Gråter fortfarande och blir hela tiden påmind. Räcker med att jag ser våra barn så bränns det i ögonlocken. Det känns som att det blir jobbigare och jobbigare för varje dag som går. Chocken börjar kanske släppa?

Jag kan fortfarande inte förstå hur han har i tre års tid haft ett dubbelliv, jag får lixom inte ihop det. Hur lyckas man?!!

Har varit på samtal, och allt rivs ju upp från början. Men jag måste ju för att kunna bearbeta och svara på mina frågor och känslor. Vad vill jag? Vad klarar jag av? Vill jag förlåta? Kommer jag förlåta? Vill jag försöka? Kan han vinna min tillit? Jag känner mig lurad och utnyttjad, han har verkligen spelat med min tillit, i tre år! Hade jag haft lättare att gå vidare om det vara var ett snedsteg? Jag vet inte! Jag känner skam fastän det inte är jag som gjort fel. Jag gråter konstans, fastän det inte är jag som gjort något fel.

Jag har inte ens berättat det här för min närmaste och bästa vän för att jag skäms, vad skäms jag över? Det är inte jag som krossat någons känslor och tillit. Ingen vet om, förutom läkare och samtalsstöd.

Frågan är om jag ska börja med lugnande och stämninghöhande medicin som läkaren skrev ut och chansa på att jag inte kollapsar på jobbet nästa vecka. Eller om jag ska fortsätta vara sjukskriven? Just nu har jag ingen ork till nått. Den ork jag har, går till barnen, sen är jag slutkörd. Och då gör jag inget.

Jag önskar bara att jag kunde vrida tillbaka tiden och att min man fick en chans att aningen lämna mig innan han va otrogen, lr verkligen berätta om sina sexfantasier som han tyckte va så himla viktiga att få uppleva..