Inlägg från: Anonym (Finns med dig som medmänniska) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Finns med dig som medmänniska)

    Är MIN man otrogen?

    Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-03 23:11:36 följande:

    Nej, ingen hjälp med sömnen. Han tyckte som sagt att jag skulle rycka upp mig och gå o jobba imorrn. Men det kan jag inte. Bryter ihop titt som tätt, ibland är det över så fort två tårar fått falla, o ibland så gråter jag så hag knappt får luft i 20minuter.

    Känner mig trött, ingen focus, lätt irriterad, illamående, svårt o äta, ingen matlust, får knappt i mig mat, gått ner 4kg sen förra veckan.

    Ska ringa tillbaka och se om jag kan få en tid till nån annan läkare. Behöver ha intyg om jag ska vara hemma, är jobbet som betalar första 2 veckorna.


    Hej!

    Jag har följt med tråden sedan du startade den och blir verkligen berörd av vad som hänt dig. Det kan vara lätt att sitta på den här sidan av tangenterna och säga att hur man skulle gjort så det behåller jag för mig själv. Men en sak ska du veta, vi är många som stöttar dig och mer än gärna skulle vilja hjälpa dig på olika sätt. Jag tycker det är så jäkla strongt gjort av dig att skriva här för att dela med dig av dina känslor, hur du har det och bolla tankar. Hoppas vi kan hjälpa dig på något sätt och stötta dig i dina beslut eller om inte annat peppa dig och ge dig mod och styrka. Och du, lyssna på de som ger dig energi, kärlek och vill dig väl... De andra klarar man sig så bra utan.

    Styrke och peppkramar från mig och oss som 24/7 tror på DIG och dina beslut, vi är med dig...!!!

    //Tidigare bedragen man
  • Anonym (Finns med dig som medmänniska)
    Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-04 11:58:18 följande:

    Fått en ny läkartid imorgon, få se hur det går.

    Måste ringa min chef och berätta att jag tyvärr blir hemma imorrn, oavsett intyg lr ej. När jag ringt tidigare har jag bara sagt att jag inte mår så bra. Borde jag berätta över telefon den egentliga orsaken till mitt mående? Att jag mår så som jag gör pga min mans dubbelliv som håller på o får mitt liv att falla sammans?

    Saken är den att jag precis, bytt jobb. Så jag känner inte min chef särskilt bra. Vi har jobbat ihop en vecka..

    Tänker att orsaken till mitt mående påverkar ju knappast giltig sjukskrivning lr ej om nu läkaren varken vill sjukskriva mig en vecka till lr ge mig något för att få sömnen tillbaka. Ställde mig på vågen. Och sen jag fick reda på det här, när allt startade så har jag gått ner 5kg. Jag får verkligen inte i mig nått, mår illa konstant.

    Planen är ju inte att vara sjukskriven 2 år, utan några dagar till för att försöka få ordning på tankar och mig själv.


    Hej!

    Jag tycker du kan förklara, utan att gå in på detaljer, vad som hänt. Har du tur så kanske ag. har resurser till att hjälpa dig på fötter igen. Kan ju även vara bra att ag. vet vad som hänt och då har förståelse för att du är hemma. Ibland när man funderar på vissa saker så kan man ju vända på steken och tänka sig in i den andres situation. Tex som nu då, hur hade jag velat ha det om jag var ag.? Hade inte jag velat veta, hjälpa och stötta min medarbetare/medmänniska?
  • Anonym (Finns med dig som medmänniska)
    Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-09 19:32:17 följande:

    Jag vet påriktigt inte vad jag ska ta mig till! Imorrn är det två veckor sen jag konfrontera honom och han erkände direkt.

    Jag älskar konstigt nog honom fortfarande och vill ha honom kvar, medans den andra delen av mig skriker att jag ska köpa flyttkartonger och kasta ut honom. Men vem ger mig rätten att behålla lägenheten och alla saker?

    Jag gråter fortfarande dagligen! När nått minne dyker upp så bryter jag ihop. Jag som på riktigt trott vi haft det så jäkla bra tillsammans under alla dessa år! Alla semestra, utflykter, bus o lek med barnen, egentiden, ja men allt.

    Scrollade igenom mina bilder på telefonen tidigare idag, och varenda bild ser han så lycklig och glad ut. Vi ser lyckliga och glada ut. Hur har jag kunna missat hans mörka hemlighet? I tre år?! Hur kan jag ha missat att min man bedragit mig i tre år? Levt dubbelliv i tre år?

    Vad ska jag göra? Just nu så tickar våra sparpengar iväg på hotellnätter och det blir dyrt i längden. Men jag vet inte vad jag ska göra. Han bor på hotell och äter måltiderna ute.


    Dina reaktioner tycker jag är helt naturliga efter det du är med om. Vi flyttade bara isär efter att kärleken inte fanns där längre men känner ändå igen mig i din berättelse hur jag hade det.

    Jag kan bara ge rådet att ge det tid för att ge dig själv chansen att känna efter vad som känns rätt och fel och det tror jag ni gör bäst i att inte bo under samma tak. Hur ni har möjlighet att lösa det vet jag inte men jag tycker det är upp till honom att lösa det han ställt till med. Ett tips/råd kan ju vara att ni redan nu delar upp era tillgångar så du inte är med och betalar. Tänker om du bestämmer att gå skilda vägar så står du inte där med tomma händer och är ni dessutom gifta så delar ni ju på ev. skulder också.

    Tänker på dig och cyberhåller din hand när du behöver det som mest
  • Anonym (Finns med dig som medmänniska)
    Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-10 09:47:18 följande:

    Både han och jag har tittat på lägenheter i andrahand. Även kontaktat bostadsförmedlare men finns inget nu, med så kort varsel med i flytt med det samma. Därav hotell. Bor i en liten stad. Finns visserligen rum att hyra. Men eftersom han ändå vill kunna ha barnen så känns inte inneboende hos främmande människor så lockande för min del. Då får han hellre bo på hotell och pengarna skena iväg. Förstå mig rätt.. Men jag vill oxå att mina barn ska känna sig så trygga som möjligt, det är trots allt inte deras fel att vi står här vi står i dags läget.

    Jag är tacksamma för alla era inlägg. Jag får lite tips och idéer, bolla mina tankar. Det känns bra. Därför fortsätter jag att skriva här.

    Tack för att ni är så många som vill hjälpa mig i denna svåra stund.


    Ja känns det bra för dig så hjälper vi/jag så gärna. Skulle det kanske funka att hyra ett mindre rum och bo där vv och den andra hemma hos barnen. Tänker att barnen ivf har en fast plats till du känner vad som känns rätt att göra?
  • Anonym (Finns med dig som medmänniska)

    Men kan ni bara lägga av att diskutera vad som ni tycker är rätt och fel. Alla får väl säga vad var och en tycker. Jag lovar er att ts sållar bort vad hon tycker är rätt och fel, ivf upp till henne att avgöra. Kom istället med stöttande råd, tips, svar på frågor och uppmuntrande kommentarer som vuxna personer gör i vanliga livet.

  • Anonym (Finns med dig som medmänniska)

    Hur har du det ts? Hur går det för dig?

  • Anonym (Finns med dig som medmänniska)
    Dogloversunite skrev 2020-03-13 00:23:06 följande:

    Tycker definitivt att du ska tala med din vän. Det är nu du behöver stöd av de som står dig nära och det blir bara jobbigare att gå runt och hålla fasad. Du har inget att skämmas för. Håll huvudet högt, det är han som står för sveket, han som är problemet.

    Förstår såklart att du känner dig dum som inte anat när det pågått såpass länge men det ska du absolut inte göra. Man räknar med att ens partner ska hålla ens rygg. Man räknar med att stå enade mot världen. En affär på 3 år - finns inte på kartan, inte i tanken. Att svika någon som fullt ut litar på en är därför inte särskilt svårt, lex Judas, Brutus eller i det här fallet din man.

    Ta hand om dig! Och tala med din vän!


    Anonym (Liv) skrev 2020-03-13 05:59:33 följande:

    Du behöver berätta för någon i din närhet. Jag förstår att du skäms, men gå inte ensam i det här. Du behöver be om hjälp, få avlastning med barnen (låt dem sova borta!), du och din man behöver prata, prata och prata en period nu. Du behöver landa i det här. Ta hand om dig själv. Älta, gråta, försöka hitta positiva saker.

    Personligen skulle jag avvakta med stämningshöjande. Försök hitta tillbaka till det på egen hand. Men jag är inte läkare...


    Hej ts! Jag håller med de som tycker du borde anförtro någon vän och berätta vad som hänt. Även om vi finns här så är det långt ifrån samma som att ha någon som du kan prata med närsomhelst och jag vet inte hur du är men bara fysisk beröring kan kännas så bra ibland och bara en sån sak som att gråta tillsammans kan kännas så lättnade.
  • Anonym (Finns med dig som medmänniska)

    Men vet ni vad... Jag tycker inte det är särskilt respektfullt mot ts och vad hon varit med om att ni håller på att diskutera vad ni tycker är rätt och fel sinsemellan, jävlig ovuxet beteende måste jag säga. Tror och hoppas om vi/ni skulle sitta öga mot öga allihop tillsammans med ts så skulle inte de här diskussionerna uppstå så varför då här? Hjälper henne inte ett dyft

  • Anonym (Finns med dig som medmänniska)
    Anonym (man) skrev 2020-03-14 16:39:50 följande:

    Då är det upp till TS att säga det

    Jodå om någon skulle kläcka ur sig samma idotiska försvarstal för otrophet IRL skull jag säga ifrån precis som jag gör här, har gjort det IRL och kommer formodligen göra det igen om det behövs . Alla är kanske inte lika konflikträdda, rädda för att ta ställning och säga vad de tycker som du är?


    Jo men det är precis det jag menar. Prata direkt till ts då och inte en massa skit mellan varandra som inte hjälper ett dyft. Skrev det tidigare också att alla får säga vad var och en tycker utan att man ska börja kommentera och diskutera varandra.
  • Anonym (Finns med dig som medmänniska)
    Anonym (man) skrev 2020-03-14 17:33:00 följande:

    Vad får dig att tro att ingen annan redan gjort det? Eller tror du att du är den enda som har bra råd att komma med?

    Du har inte tänkt på att dessa diskussioner har uppstått EFTER att man gett TS råd på grund av att man har väldigt olika syn på vad för slags råd är ok och inte ok?


    Suck...
Svar på tråden Är MIN man otrogen?