Är MIN man otrogen?

Rörig dag, men ska strax iväg till barnmorskemottagningen för att ta prover. Kommer antagligen behöva gå igen för att vara på den säkra sidan ang hiv.

Imorrn har jag läkarbesök för att få remiss till psykolog lr kurator, läkaren avgör de imorrn tydligen.

Min man, smsa och sa att vi fått tid för familjerådgivning på tisdag nästa vecka.

Känner mig helt slut och ändå har jag absolut inte gjort nånting. Känner mig tom i huvudet. Usch.. Vill bara hitta tillbaka till mig själv. Samtal kan vara för att bearbeta aborten oxå.

Alltså förlåt men du måste LÄMNA!!!! Detta är oförlåtligt och oacceptabelt!

Jag hade kunnat förlåta och bygga vidare om det var ett snedsteg på fyllan som hände 1 gång men hallå, ett dubbelliv i T R E J Ä V L A Å R??!?!?! i 3 år????

Hur skicklig är inte han?! Har han kunnat göra det så kommer han kunna göra det ännu en gång!

Han är inte ledsen för hans otrohet, vet du vad han är ledsen över? Att det kom och att du fick veta.

Hade du inte konfronterat honom så hade det bara pågått så långt så att hon slutligen skulle kanske bli gravid eller att han en dag skulle komma hem "älskling vi måste prata. Det är så att jag träffat en annan. Bla bla. Jag lämnar barnen och dig. Jag älskar henne".

Sanna mina ord!

Lämna för din egen skull! Detta var över gränsen! Han har noll respekt för dig och barnen. Han är självisk och ett svin!

När han knullade henne så sket han blanka fan i dig och era barn. I 3 år? Hans terapi han ska gå nu och hans skitsnack han kör med är en del av hans spel! Allt för att du ska vara kvar. När du jobbar upp förtroendet igen så kommer han äta ute igen. Tyvärr.

Snälla rara du! Du kommer gå in i väggen! Du kommer tänka på detta hela tiden. Du kommer ha svårt att lita på honom. Varje gång han kanske jobbar över kommer du få upp tanken om att han kanske är otrogen igen? När ni ska ha sex, så kommer du inte slappna av och njuta för du kommer tänka på de gånger han hade sex med henne.

Lämna snälla för din egen skull!!!!!

Jag lider så med dig! Fick rysningar och tårar när jag läser detta. Det är så fruktansvärt!

Sånt här förstör tilliten, självförtroendet och självkänslan.

Bättre du går vidare och hittar dig en stabilare man så småningom. Hellre ta smällen nu och må skit för att senare må ännu bättre än att leva med honom och tänka en massa, vara sårad och känna sig vilsen.

Hej,

Tack för att ni frågar. Jag mår väl så bra som man kan må. Gråter fortfarande och blir hela tiden påmind. Räcker med att jag ser våra barn så bränns det i ögonlocken. Det känns som att det blir jobbigare och jobbigare för varje dag som går. Chocken börjar kanske släppa?

Jag kan fortfarande inte förstå hur han har i tre års tid haft ett dubbelliv, jag får lixom inte ihop det. Hur lyckas man?!!

Har varit på samtal, och allt rivs ju upp från början. Men jag måste ju för att kunna bearbeta och svara på mina frågor och känslor. Vad vill jag? Vad klarar jag av? Vill jag förlåta? Kommer jag förlåta? Vill jag försöka? Kan han vinna min tillit? Jag känner mig lurad och utnyttjad, han har verkligen spelat med min tillit, i tre år! Hade jag haft lättare att gå vidare om det vara var ett snedsteg? Jag vet inte! Jag känner skam fastän det inte är jag som gjort fel. Jag gråter konstans, fastän det inte är jag som gjort något fel.

Jag har inte ens berättat det här för min närmaste och bästa vän för att jag skäms, vad skäms jag över? Det är inte jag som krossat någons känslor och tillit. Ingen vet om, förutom läkare och samtalsstöd.

Frågan är om jag ska börja med lugnande och stämninghöhande medicin som läkaren skrev ut och chansa på att jag inte kollapsar på jobbet nästa vecka. Eller om jag ska fortsätta vara sjukskriven? Just nu har jag ingen ork till nått. Den ork jag har, går till barnen, sen är jag slutkörd. Och då gör jag inget.

Jag önskar bara att jag kunde vrida tillbaka tiden och att min man fick en chans att aningen lämna mig innan han va otrogen, lr verkligen berätta om sina sexfantasier som han tyckte va så himla viktiga att få uppleva..

Hej alla.

1. Anledningen till att jag funderar på att byta psykolog är för att hen tycker att jag ska skilja mig. Att jag ska kasta ut min man. Jag har berättat redan från början att jag fortfarande älskar min man och att jag vill försöka ge honom och oss en chans. Men det känns som att min psykolog inte möter mig där, är man otrogen så ska man skiljas, punkt. Jag vill inte skilja mig! Men sen om det i slut ändan blir så, ja då vet jag att jag/vi försökt göra allt för att försöka lappa ihop den stora skadan.

2. I förra veckan fick jag dessutom ett rejält jävla bakslag! Jag har blivit förflyttad på jobbet pga Coronakrisen, jag jobbar nu bara ett stenkast ifrån min mans älskarinna. Det känns skit! Jag har gråtit, jag har pratat med högre chefer men just nu går det inte att få mig flyttad någon annan stans. Jag måste jobba här! Jag stötte även på älskarinnans syster idag, känns så jävla obehagligt. Mår illa. Har skrikit och gråtit framför min man. Han tröstar. Men det är så här det är.. Det är bara en tidsfråga innan älskarinnan står framför mig. Vafan gör jag då?

Hela livet känns just nu som ett enda mörker. Bakslag efter bakslag. Det kändes som att vi ändå kämpade åt rätt riktning, men nu... nää. Jag vet inte. Jag vet inte..