Är MIN man otrogen?

Håll tummarna nu.

Vi är hemma och jag ska bara danska mod till att konfrontera honom. Pulsen är i 390 och jag kräks snart!

Han inledde ett förhållande med henne, i samma veva som du blev gravid. Han fick dig till att göra en abort för hans skull, mot din vilja. Bara det är ett så fruktansvärt svek i sammanhanget att man mår illa. Du gjorde det för hans skull, och under tiden hälsade han på sin älskarinna.

I 3 år har han ljugit för dig. Ljugit och svikit. Har han pratat om dig med henne, så har han också förrått dig. Min man diskuterade vårt sexliv med älskarinnan. Hoppas inte din man gjorde samma sak.

Nästan alla kan "råka" vara otrogen. Man dricker för mycket och hamnar i säng med någon och skäms sedan resten av livet. En sådan människa är klantig. Oansvarig. Omogen. Skärper man sig, så kan man bli en bra människa som tar hand om sina relationer.

Din man är inte en av dem. Han är en kroniskt otrogen man. I 3 år har han varit dubbelt otrogen. Han har bedragit dig gång på gång. Samtidigt har han bedragit henne, för hon vet knappast om att ni två har haft ett aktivt sexliv.

Den där nyckeln han har lämnat tillbaka? Den har ingen betydelse. Kanske han verkligen är less på henne, kanske inte. Om han inte är det, så kommer han att fortsätta sitt förhållande med henne, men nu kommer han att vara mer försiktig. Mycket mer försiktig.

Fått svar på mina prover jag lämnade, och dom är tack o lov negativa! Skönt, en sån lättnad, men ändå så äcklad att ens behövt sitta på helspänn och vänta på resultatet.

Nu väntar nästa sak då, får mina barn ett syskon inom snar framtid lr har dom kanske tom redan fått barn tillsammans?

Tre år!! Det är så sjukt länge! Jag har levt i en jävla lögn i tre år! Jag mår så illa av tanken. Jag förstår fortfarande inte! Kommer jag någonsin att förstå? Kommer jag kunna förlåta? Oavsett om vi fortsätter tillsammans lr går skilda vägar, kan man förlåta ett sånt här svek?

Han har ju verkligen levt ett dubbelliv. Han har levt ett liv i tre år, UTAN mig! Utan våra barn! Ett liv själv med en annan kvinna i tre år!!

Jag känner mig värdelös, värdelös för att jag inte hunna se att allt varit ett spel från hans sida.

Att han åkt hem till henne och levt livet medans jag slitit arslet av mig med extra timmar på jobbet för han va sjukskriven, medans barnen va på skola och förskola. Då va han där och roa sig.

När jag va på jobbet passa han på att åka tidigare till jobbet för att hinna sätta på henne. När han hade lunch på jobbet åkte dom hem till henne för att knulla istället för att sitta i lunchrummet och prata skit med alla andra kollegor. När han jobbat över va det i själva verket ett knull som lockade mer än att komma hem till sin fru.

Varför lämnade han oss inte bara när han börja träffa henne? Det hade gjort minst lika ont då att bli lämnad såklart,. Men att få reda på otroheten så här, från en helt främmande och okänd människa. Vem är ens den där människan, som propsa på att fortsätta leta efter nyckeln som va avgörande gör att jag skulle våga konfrotera istället för att vänta veckor och följa en gps på bilen?

Jag känner mig så tom, ledsen, arg, sviken, äcklad, sårad, förbannad, lurad, puckad, ihålig..

Hej alla.

1. Anledningen till att jag funderar på att byta psykolog är för att hen tycker att jag ska skilja mig. Att jag ska kasta ut min man. Jag har berättat redan från början att jag fortfarande älskar min man och att jag vill försöka ge honom och oss en chans. Men det känns som att min psykolog inte möter mig där, är man otrogen så ska man skiljas, punkt. Jag vill inte skilja mig! Men sen om det i slut ändan blir så, ja då vet jag att jag/vi försökt göra allt för att försöka lappa ihop den stora skadan.

2. I förra veckan fick jag dessutom ett rejält jävla bakslag! Jag har blivit förflyttad på jobbet pga Coronakrisen, jag jobbar nu bara ett stenkast ifrån min mans älskarinna. Det känns skit! Jag har gråtit, jag har pratat med högre chefer men just nu går det inte att få mig flyttad någon annan stans. Jag måste jobba här! Jag stötte även på älskarinnans syster idag, känns så jävla obehagligt. Mår illa. Har skrikit och gråtit framför min man. Han tröstar. Men det är så här det är.. Det är bara en tidsfråga innan älskarinnan står framför mig. Vafan gör jag då?

Hela livet känns just nu som ett enda mörker. Bakslag efter bakslag. Det kändes som att vi ändå kämpade åt rätt riktning, men nu... nää. Jag vet inte. Jag vet inte..