Är MIN man otrogen?

Tack för alla fina stöttningar!

Det va inte lätt men nu är det gjort, och vilken jäkla lättnad att få ut sig det.

Jag började med och berätta hur trevlig vi haft det med barnen idag med semmelfikat och att barnen va så glada att få följa med Moster hem sen, och han höll med. Bad min syster ta bilder på oss, ett sista kort som familj.. Visade bilden och han titta länge på den. Fråga honom om han såg nått konstigt med den. Fick ett nej, för den va verkligen perfekt. Perfekt för vem som helst att se, men inte för mig, som nu skulle konfrontera min otrogna man!

Han blev helt tyst, kanske chockad. Jag vet inte. Jag bröt ihop! Jag sa inget om messet jag fått utan sa bara att jag visste. Visste att dom sågs, visste att det pågått i 3 år!, att dom haft sex, att dom varit där o där, osv osv. Han fyllde i för att bekräfta. Han ljög inte! Sen om han kanske lämna några godbitar för sig själv, det vet jag inte och jag vill heller inte veta.

Han sa att han kände en lättnad, att han inte visste hur han skulle bryta upp från henne. Jag gav som förslag att lämna tillbaka nyckeln. Ett steg åt rätt riktning. Han sa att han alltid älskat mig och barnen, och att han alltid kommit hem.. usch, kände mig så äcklad!

Hans händer som varit på någon annan, har tagit på mig. Hans läppar har rört vid någon annan, har även rört mig. Hans *** har varit i någon annan, och varit i mig. Jag känner mig våldtagen? Vet inte, äcklad!!

Han har pussat på en annan kvinna och sen kommit hem och pussat våra barn godnatt med samma läppar. Usch!!

Han sa att han vill välja oss, sin fru och sina barn. Jag vet inte. Jag vill inte, men ändå älskar jag honom.

Han bad mig följa med och lämna tillbaka hennes nyckel. Jag gjorde det efter mycket om och men. Han har blockat henne, säger han.

Han vill att vi ska lösa det här, och att han ska ta kontakt med att vi ska gå på familjeterapi lr vad nu heter. Han har smsat sin chef om att få byta arbetsplats alt säga upp sig, hans chef har messat tillbaka att han ev kan bli förflyttad, fått se sms.

Har gråtit konstant, vaknat i natt av att jag gråter. Allt känns så hemskt! Tre år!! Vår minsta blir fyra, han va alltså bara ett år när min man börja vänsterprassla. Vi har varit på mängder av resor och äventyr och han har haft sin älskarinna i tankarna? Tre år!!!

Jag dör sakta inombords!

Men när våra barn kommer hem, ska jag vara starka för dom! Jag ska aldrig svika min familj jag har kvar!

Varit på familjerådgivning, kändes sisådär. Den vi prata med tyckte jag tog parti för min mans sida när jag förklara varför jag inte hade tillit och vad/hur jag upplever allt just nu.. Kan ha uppfattat fel då som sagt alla tankar inte är samlade.. Flyger lätt iväg. Känner mig trött och utmattad. Sover knappt. Det låter ju så himla bra när min man sitter där och säger att han ångrar sig och älskar mig och barnen. Att han vill komma hem och vara med oss. Att det aldrig mer kommer att hända. Att han kommer vara mig trogen. Han är färdig. Jo, men jag trodde även att han skulle vara mig trogen när vi gifte oss oxå..

Varit till läkare som ska fixa samtalsstöd, han måste själv ha varit otrogen då jag förklara vad som hänt, hur jag mår, att hela mitt liv har rasat samman, att jag kanske sover 10-15min o sen vaknar. Får inge längre sammanhängande sömn och känner mig stressad nu när barnen är hemma. Har varit hemma från jobb pga situationen sen förra veckan och behöver ha läkarintyg för att fortsätta vara hemma. Men han tyckte jag skulle gå och jobba för att få tankarna på annat. Men jag vet inte om jag ens klarar av att jobba. Jag klarar inte ens av att vara hemma utan att när som helst att bryta ihop. Men läkaren tyckte som sagt att ?gå och jobba, känn efter, en otrohet händer så lätt, man måste tillåta sig själv att förlåta?.

Fick lämna blodprov för att kolla så inte min trötthet och nedstämdhet berodde på typ järnbrist..

Vet inte hur jag ska göra, vad jag vill göra.

Hur vet jag att mina vänner är mina vänner? Känns som att jag inte har nån just nu. Att jag är ensammast i hela världen!

Denna skam jag känner, fyfan!

Överväger att börja med antidepressiva, sertralin, dom jag fick utskrivna av läkaren.

Någon med erfarenhet?

Fördelar? Nackdelar?

Igår va vi ner till byn jag och min man. Skulle handla lite snabbt på Coop. Ser genom pizzerians fönster ett bekant ansikte, pekar och helt plötsligt två till huvuden som kikar ut. HON! Hon står på insidan och pekar ut på oss och hennes vänner kollar ut. Asså fyfan! Om det var mig/oss hon peka på och sa nått om, ja 110%, vi va dom enda som passera förbi.

Helt utmattad efter den turen till Coop att jag somna direkt när vi kom hem. Mådde dåligt, illa. Ont i magen. Fyfan! Ska det alltid vara så här när man tar sig in till byn för att handla?

Helt ärligt vet jag inte hur lr vad jag ska göra. Jag vill ge honom en chans, det vill jag. Men det är så mycket runt omkring som oxå spelar in.

Önskar bara nån hade något vettigt att komma med som kunde hjälpa mig på traven i detta helvete. Inte peka o säga flytta ifrån. DET ÄR INTE DET JAG VILL!