Känslorna under ivf

Jag känner mig misslyckad. Jag vet inte om det beror på att jag är van vid att kunna prestera mig till mina mål och nu helt plötsligt står man maktlös. Det finns inget mer att göra än att hoppas och försöka hålla sig frisk psykiskt och fysiskt. Inget av de mål jag sätter upp eller de aktiviteter jag gör garanterar framgång. När allt kommer omkring kan jag inte mer än marginellt påverka mina chanser. Mina chanser beror till största del på medfödda förutsättningar och slumpen. Det känns tungt.

Ja verkligen, man får så konstiga tankar. Som att hela ens värde hänger på om man kan föröka sig eller inte. Det krävs att man anstränger sig för att själv må bra och för att kunna stötta sin partner. Och inte låta det svarta ta över.

Det är rätt intressant när man skriver ner sina tankar och känslor. Inser nu att jag helt har gått in i prestationen och glömt målet, att få ett barn att älska av hela mitt hjärta. Mitt ego och projektledaren i mig har fått ta över. Definitivt något jag behöver reflektera över :)

Vad intressant, känner också igen mig i att det känns som kroppen sviker. Men tänk vad fantastisk din kropp är som håller dig levande varje dag! Dygnet runt, året runt gör den allt den kan för att du ska leva.

Jag tror att det är viktigt att känna alla känslor. Om man inte släpper ut dem så kommer de ju bara byggas upp inombords. Sen ska man ju såklart inte grotta ner sig i de mörka känslorna. Bryta ihop och komma igen. Igår grät jag till och från hela dagen. Hade haft en dröm på natten, som gjorde att jag inte kunde tänka på annat än saknaden. Idag är jag tillbaka och har fått tillbaka glöden.

En annan känsla kopplat till detta är ju skuld. Man känner sig så skyldig när man tappar hoppet eller vacklar. Eller när man är avundsjuk. Och även skulden ska ju få sin plats. Men jag tror att det är viktigt att man inte belägger någon annan med skuld över hur de känner eller saker de gör. Lättare sagt än gjort så klart men det är ju som sagt så viktigt att försöka stötta varandra, oavsett om man väljer att leva ut sina känslor eller inte.

Tungt för dig att behöva jobba med babykläder. Har du något knep för att slippa tänka på din barnlängtan när du arbetar?

En annan sak som jag tycker är jobbigt är att man bara är ett problem från att få ett sammanbrott. Jag klarar inga motgångar just nu, oavsett vad det gäller. Blir man upprörd över någonting öppnas kranen till hela ivf-processen och att man fortfarande är barnlös. Det krävs mycket energi för att hålla känslorna i schack. Försöker meditera och vara snäll mot mig själv men det är svårt att hålla humöret uppe.