Änglamamma. Är det mitt fel?

Nej jag tror absolut inte att det har med dug att göra.

Har läkarna gett någon förklaring? Eller har de någon teori?

Det svåraste är när ingen vet varför något skett. Då blir det lätt att man spekulerar och skuldbelägger någon, ibland sig själv, som du gör.

Finns det någon i din närhet du kan prata med? Kan du få samtalstöd via vården? Ibland behöver man någon som hjälper en att hitta proportionerna i livet.

Nej, jag tror inte det var något du kunde påverka.

Jag beklagar eran son och att han inte får stanna.

Det är INTE ditt fel alls. Det är lätt att hamna i de tankarna men du har ingen skuld i detta.

Jag har fött vår son i v.24+4. Han somnade in efter 11 dagar. Vår dotter jag sedan bar, somnade in i min mage i v.24+1. Året efter fick jag ett ma i v.9.

Jag har många gånger skyllt på min kropp och tänkt att det är mitt fel. Men jag hade inte kunnat göra något för att själv påverka utgången, precis som dig.

Om du inte har samtalsstöd, så kan du prata med din barnmorska så kan hon hjälpa dig att komma i kontakt med en.

Jag har fått enormt stöd av min psykolog och vet inte hur jag hade gjort eller klarat av allt om jag inte haft henne.

Skickar en stor kram åt dig <3

Det är inte ditt fel! Det är naturligt att börja skylla på sig själv och undra om man gjort något fel, men det är inte ditt fel!

Det är svårt att förlora ett barn och det är en sorg som jag hoppas att du får hjälp att ta dig igenom.

Nej jag tror inte att det var ditt fel.Beklagar sorgen.Jag snusade en del under graviditeten(inte hela).Och det hände inte mig.Kram.

Tack alla!

Eran ord hjälper otroligt mycket! <3

Läkaren tror att det var moderkakan som var påverkad..

Om man får blodproppar i moderkakan så kan barnet dö av det. Be din läkare att du får ta blodprover så ni kan utreda om du har någon koagulationssjukdom. Har några av dina släktingar haft stroke, propp eller missfall? Om det skulle visa sig att man har en koagulationssjukdom så får man recept på både Trombyl och Fragmin inför nästa försök.

Jag förlorade min son v.29 nu i februari, har anklagat mig själv också massor, letat efter orsaker hela tiden till vad jag kunnat gjort för att det skulle ske:( fick svar nu för några veckor sedan, min moderkaka hade varit jättesjuk och haft massor av proppar, trots att jag fick fragmin behandling hela graviditeten men nu i efterhand skulle jag haft trombyl säger dom, fick göra blodprover för att kolla om mina artärer är dålig och inte kunnat ge moderkakan det den behövt men det visade inte något heller, så har börjat jobba med mig själv nu att det kanske inte är mitt fel att det hände, men jag vet hur det känns och jag vet ju innerst inne att det inte är mitt fel, men känslan är ju så för att man är ju den som bärt på barnet, och man vill ju ha ett svar varför det hände! Men det är inte ditt fel, vi har bara haft sån fruktansvärd otur, ingen ska behöva få mista sina barn för den smärtan är den hemskaste som finns och det är de bara vi som förstår! Massa kramar

Jag förlorade min son k v18 i måndags.

Jag gick på toa utan några känningar. Då gick vattnen och fostret bara ramlade ut. Han låg framför mig och jag kunde inte göra något!

Jag fick en chock!

Nu väntar vi på obduktion.

Jag funderar hela tiden om jag på något sätt har kunnat orsakat detta...

de säger att jag inte kunnat påverka detta på något sätt! Man vet inte vad man ska tro.

Det är svårt att gå vidare!

Man drömmer hela tiden om de små rörelserna man kände inom sig! Det är fruktansvärt tomt nu!

Så jag förstår dig!

De är lättare att skylla på sig själv i såna stunder man önskar att man kunde göra mer de finns alltid tänk om jag gjorde så eller inte Tänk om de va mitt fel om jag kanske gjorde så så skulle mitt barn funnits här hos mig men jag tänker så här gud är den som ger liv och den som kan ta liv han hade en finare plan för er en plan som väntar när din tid är inne då då tar han i mot dig med öppna armar de är inte lätt att gå vidare men man är tvungen jag tror inte han vill att du ska må dåligt han vill att du ska vara glad och lycklig han finns där för dig du bär hans hjärta med dig sorgen tar tid och tiden är de något vi inte har 

beklagar sorgen fina du vet vad du går igenom jag miste min son som somna in i vecka 38