Inkludera barnen och erkänna

Men du ser ju inte skillnaden i det jag försöker säga, jag pratar inte om att ha gått vidare, jag pratar inte om att hon har hängt upp sig på mannen, jag pratar om att det handlar om barnet.

Nu säger inte jag att jag vet, för jag kan inte veta, men du har nämnt att den äldsta sonen vill kalla dig extramamma. Det kanske den yngsta har nämnt för henne och inför henne kan du se ut som en totalt gränslös människa som vill gå in och vara mamma till mannens barn. Det händer ju faktiskt att kvinnor utan barn romantiserar lite kring att vara bonusmammor och att en del går över gränser. Det ingår ju lite i bilden du ger av att städa och ta om hand också, du skulle kunna tas för att vilja ta en mammaroll. Sånt kan vara känsligt.

Om du vill ha andra perspektiv så tycker jag att du ska fundera på det perspektivet också.

Men du ser ju inte skillnaden i det jag försöker säga, jag pratar inte om att ha gått vidare, jag pratar inte om att hon har hängt upp sig på mannen, jag pratar om att det handlar om barnet.

Nu säger inte jag att jag vet, för jag kan inte veta, men du har nämnt att den äldsta sonen vill kalla dig extramamma. Det kanske den yngsta har nämnt för henne och inför henne kan du se ut som en totalt gränslös människa som vill gå in och vara mamma till mannens barn. Det händer ju faktiskt att kvinnor utan barn romantiserar lite kring att vara bonusmammor och att en del går över gränser. Det ingår ju lite i bilden du ger av att städa och ta om hand också, du skulle kunna tas för att vilja ta en mammaroll. Sånt kan vara känsligt.

Om du vill ha andra perspektiv så tycker jag att du ska fundera på det perspektivet också.

Hej!

Har en fråga till alla er som lever eller är tillsammans med någon annan än barnets förälder!

Har sedan 1 år och 6 månader varit tillsammans med en kille som har 2 barn, med olika mammor! I början så hette de ?Jag vill va säker på oss innan jag blandar in barnen och de utvecklar förtroende för någon de kanske inte håller med? visst de köper jag!

2019 i april flyttade vi ihop, i hela 4 månader innan han kasta ut mig, och tog en paus... Sedan efter ett par dagar ifrån varandra så kom han på att jo han ville ju va tillsammans med mig! Nu 5 månader senare så är vi tillsammans men att inkludera barnen igen eller ens erkänna att han är i ett förhållande är omöjligt!!! Nu ?vill han va säker på att vi aldrig kommer bråka, att vi verkligen håller i framtiden? och jag börjar tröttna nu!!

Vi har de jättebra under veckorna, sover tillsammans varje natt, och umgås helgerna han är barnledig, men så kommer barnhelgen ytterligare en vecka går och psyket tar mer stryk...

Är detta normalt? Hur lång tid kan han begära? Hur länge ska man stå ut? Och hur går man vidare från detta helt absurda förhållande enligt mig?

Varför överlåter du besluten om er relation till honom hela tiden?

Istället för att fråga honom varför han inte gör slut, fråga dig själv om det han ger dig är ett förhållande som du vill vara kvar i. Om det inte är det är det väl du som skall göra slut!

Bor du alltså ändå hos honom under de här fem veckorna av lugn och ro för honom?

Vad är det då han behövde vila från?

Eller, menar du att han prövar om du kan gå in helt under hans regler att hålla käften, ligga med honom, bara umgås med de av dina vänner som han godkänner osv. Och att han dessutom blir sur för att du inte stiger upp och väcker honom på morgonen, städar hans lägenhet, fixar hans frukost, diskar hans disk osv.

Allvarligt, TS, vill du verkligen ha ett förhållande där du förväntas att ge och ge och han bara kräver saker av dig, begränsar ditt umgänge med vänner och dessutom får dig att tro att det är du som skall ändra på dig för att förhållandet skall fungera?

Vad vet du om hur det var för henne att vara "bonusmamma"? Det kanske inte var så lätt för henne. Att få barn ihop med någon som har barn sen tidigare innebär ett helvete för många. Eller är det där det skaver, att du gått in och tagit över hennes roll i och med att äldste sonen vill kalla dig för extramamma men har tappat kontakten med henne? 

Oavsett vad det är, du kan berätta hundra saker om henne, jag skulle kunna komma på anledningar till varje grej, varför hon gör som hon gör, jag skulle kunna göra henne mänsklig, men det kanske inte du vill? Och ärligt talat, spelar det någon roll? Vad hon gör är inte det väsentliga, det väsentliga är vad din s k man gör. Eller har jag fel? Han står närmare henne än vad du gör, han kanske rentav ser varför hon gör som hon gör, han kanske förstår henne på något sätt. Det är väl bra, men han får inte låta dig offra dig under tiden. Och du själv måste sätta gränser. Det gör du ju nu.

Du tycker det ja. Men hon vill inte ha med dig att göra. Det är bara så det är. Det spelar ingen roll vad du tycker, hon håller inte med dig. Och hon har faktiskt rätt till sin åsikt lika mycket som du har rätt till din. Hon har förmodligen också tusen skäl till varför hennes åsikt är korrekt. 

Att du inte tycker om din systersons pappa är nog lite mer överkomligt för dig än det är för henne att hennes barn ska behöva vistas med dig i sitt hem. Din systerson är din systers ansvar. Inte ditt ansvar. Den här mamman som inte gillar dig, hennes barn är hennes ansvar. 

Jag säger inte detta för att vara taskig mot dig eller för att försvara henne men rent krasst så är det lite skillnad. 

Jag tycker att du ska försöka släppa fokus på vad hon gör och koncentrera dig mer på vad din s k man gör och inte gör. 

Exet måste ingenting. Ingenting som inte mannen begär. Och mannen har hittills inte begärt.

Majja har bett honom att släppa henne. Du får väl fråga henne själv om hon menar alkvar med det eller inte.

Mannen har hittills lutat sig rillbaka på att majja håller sig undan och gör honom nöjd så. Om du sen ser det som atr skulden läggs på mannen, vi behöver inte diskutera vem som har skuld. Det är hans ansvar bara.

Det tycker jag är högst rimligt. Hans anledning till hemlighetsmakeriet kan ju bero på hans syn på dig men även hur han har det med sina ex och sina barn. Jag förstår bara inte hur det ens varit möjligt att hålla er kärleksrelation hemlig så länge när du varit där mesta tiden. Helt klart har ju exen känt till dig. Halvhemligt blir jag lite brydd runt, helt hemligt eller helt öppet är enklare att förhålla sig till.

Lycka till nu.