Inkludera barnen och erkänna

Förstår dig. Ingen rolig sits. Otacksamt. Att du gjort så mycket. Har det funnits krav eller har du bara gjort så mycket av ren kärlek? Förstår att du e lack nu.

Vi har nog inga större hemligheter nu i vår relation. Men man vet ju aldrig. Förstår inte riktigt din fråga?

Jag gör kanske 60-70% av hemjobbet mest för att jag har 1-2 timmar mer hemma pga av att hon pendlar med bilen till kneget och det tar tid.

Bra att du inte har kontrollbehov och sånt. Det är viktigt att man får vara lite fri i en relation med egna intressen och kompisar m.m. Jag hade gärna haft fritt förhållande men de flesta kärlekar jag träffat vill att man ska vara exklusiv.

Jag beundrar dig för att du kämpar och löser problem i förhållanden. Jag hålle rmed och jag kämpar med, fast till en viss gräns, och då släpper jag raskt och agerar. Struliga tjejer jag varit med brukar bli putt för de räknar med att deras killar ska fjäska och böna och be.. men det finns andra tjejer och det är väldigt osexigt med tjatiga, missnöjda, sura och lata partners. För mig har det också handlat om att man ska kunna skratta ihop, hångla mycket och ha ett aktivt liv, inte sitta i en jäkla soffa med mobilen... det är så dött liksom..

Det är bra att du låter honom fixa hushållet själv. Men du vill ju inte att han ska ha dig hos sig massor för att du ska vara hushållerska? Det låter ju som en sorts anställning liksom..

Jag hör att du är viktig för dina bonusbarn. Jag har sådana med som kramar mig och gillar sin styvfarsa massor - men de tidigare bonusbarn jag har är det ju rätt sällan man ses, även om det är kramar, skratt och minnen med de numera stora barnen. Allt hänger liksom ihop med den biologiska föräldern socialt och juridiskt. Jag var bara deras morsas förra kille som de gillade mycket.. så är livet för oss bonusföräldrar. Jag förstår din sorg över äldste sonens saknad och isolering.

Kallar han dig mamma t o m? Jag har alltid varit försiktig med att låta mina bonusbarn kalla mig pappa - men farbror/farsan (styvfarsan om folk frågat dem) har funkat. Själv sa jag far till min pappa i Skåne när jag var liten påg, det är det finaste.. men det har inte mina barn ens kallat mig, de säger pappa.

Du behöver fundera på vad du vill egentligen och om du kan vilja saker i steg med gränser för dig och kanske olika nivåer, vilka är dina lägsta nivåer med önskemål. Och du behöver prata vuxet med din kärlek.

Jag hoppas så att ni löser detta och att er kärlek och familj kan bli starkare av den här krisen. Om inte så är ju en separation ett steg för att kunna tänka efter. Skulle det visa sig att ni vill olika så måste ju vi som blir länade acceptera det fast det är smärtsamt.

Jag har blivit bryskt lämnad av två tjejer som efteråt ångrade sig rejält - men de dröjde med detta. Den ena kontaktade mig klokt och kärleksfullt efter ett halvår men då hade jag hunnit med att bli förälskad i en tjej som var helt otroligt fin, glad smart och så duktig i sängen. Åh.

Den andra tjejen blev arg och förvirrad och stalkade mig knäppt. Efter ett år skrev hon skumma brev med konstigheter och ännu tre år efter brytningen (som hon ville ha och inte ens diskutera, hon skulle ägna sitt liv helt åt barnen) stod hon med bilen ute på skogsvägen och kikade in i min och sambons hus.. hu. 

Hennes barn saknade mig enormt, vilket kändes svårt. Vi träffades lite i smyg. Jag tror den tjejen hade nån sorts lättare psykproblem.

Styrkekram. Ta hand om dig och sköt om din sömn och hälsa. Var med vänner. Gråt ut och var arg ordentligt vissa begränsade stunder. Spotta upp dig. Du är duktig, värd att älska och du kan älska. Livet är både tufft och orättvist. Vi måste bara hantera det så gott vi kan.

Aj fan, jo visst har jag läst. Missade bara att det är hemligt på riktigt. Ja, det är riktigt skumt.

Hemlig är man kanske bara högst några veckor om det skulle bli knas om man ställer upp.

Om jag var du skulle jag skratta vänligt och bestämt och säga att nu ser jag ingen anledning till att vara hemlig för nån. Jag finns på riktigt - men som läget är nu går ju inte det. Detta är ju en mycket viktig sak att prata om i er situation.

Jag har yngre jobbkompisar som har tjejer de träffat varje helg länge och varit med. Killarna vägrar kalla tjejerna för flickvänner eller göra planer framåt - de tar en helg i taget. De gillar tjejerna men tycker inte att de duger som officiella flickvänner - de som kan bli det ska det kännas mer förälskat och stort med.. jag misstänker att de vill ha större status på äkta flickvänner.

De yngre kollegorna har inga barn, bra jobb med hög lön, vältränade och snygga. Jag har undrat hur deras halvhemliga kk-helgpartners ser på deras relation. Jag hoppas att det är ömsesidig svalt och inriktat på sängliv.

Vad tror du?

Du visar inte att du älskar honom, du curlar honom som en mamma. Han är en vuxen man som kan sköta sitt hem och sina barn själv.

Man ska välja vad som är värt att kämpa för. Ni har inga gemensamma barn eller nåt sånt, det enda är att du är förälskad i honom, han verkar inte hysa samma känslor tillbaks. Kliv ur mammarollen och ställ krav och se hur han agerar, dumpa om han slingrar sig och vill ha betänketid osv.

Saken är ju den att om vi nu tänker oss att han inser att det varit orätt att hålla dig hemlig, och inser att du har fått bära mycket frustration p g a hans yngsta sons mammas beteende mot dig, om vi tänker oss att ni kommer fram till att ni vill fortsätta ihop, så är det ändå inte rätt att du tar hushållssysslorna i den omfattning som det låter att du har gjort. Det är fint att du tänker att det är gjort av kärlek men av samma kärlek bör du låta honom får göra det för dig också. Precis som Ess och Sebben är inne på så klarar en man av att göra de här sakerna själv. Det är han som har barn sen tidigare, han klarade av att vara pappa till sina barn även innan du fanns i hans liv och det är inte något att sträva efter att vara saknad när hemmet blir stökigt och maten inte vandrar in i skåpen av sig självt längre. 

Det är jättebra att du har tagit det här steget nu men gå inte tillbaka till att ta hand om allt på det sättet sedan, OM du väljer att fortsätta med honom. Det är hans ansvar som förälder att se till hemmet och barnen. Ta inte det ansvaret ifrån honom. Gör din del men inte mer än så. Det tjänar ingen på.

Okej, jag förstår. Är man arbetslös har man ett annat läge men det är bra att du låter bli nu då.

Nej, man kan inte gå och oroa sig i all evighet för om det inte funkar, men framförallt funkar inte detta för dig längre. Det är ju det som är att vara i en relation som funkar, att båda har gränser som fungerar. Nu har du satt din gräns.

Det här med yngsta sonens mamma, att vara frånskild och inte bo med sitt barn hela tiden, att ha ett barn som lever med någon man inte känner, det är nog svårare än man kan tänka sig. Irrationellt beteende kanske, men mänskligt. Behöver inte alls handla om vad du och mannen har utan jag skulle tippa på att hon inte vill ha en "extramamma" till sin son. Där känner hon kanske ett hot ifrån dig, att du vill gå in på hennes område?

Okej, då har jag missat detaljerna men jag tycker inte heller att det är väsentligt om de har haft sin relation på papper eller inte, eller hur många år som har gått sen det tog slut. Det jag pratar om är att som mamma, att lämna sitt barn till pappan och veta att det barnet träffar någon som du inte känner, och om hon känner hotet av att du vill träda in på hennes område? Jag pratar alltså inte om mannen, jag pratar om barnet. Hennes område som mamma. 

Jag förstår att hennes beteende är irrationellt men det betyder att den äldste sonens mamma känner sig trygg medan den yngste sonens mamma inte gör det. Vad det beror på är svårt att säga men jag tror inte att man kan forcera henne att känna sig trygg. Däremot har ju även du gränser så att din man, om ni fortsätter, inte tillåter skitsnack men samtidigt, hon vill inte ha med dig att göra och det har ju hon på något sätt rätt att känna.

Men du får väl ta en sak i taget. Om mannen ändå inte ingår i din framtid så gör inte hon heller det.

Det låter ju hemskt påfrestande att leva med yngsta sonens mammas beteende. Även om det nog kan vara svårt att se sitt barn ty sig till en ny partner så måste hon lära sig att hantera det. Det hon håller på med är verkligen inte okej, och det drabbar ju barnen också. Vad har din kille sagt till henne? Eller hur hanterar ni det när hon ringer flera gånger om dagen? :/