Inkludera barnen och erkänna
Absolut, jag håller med dig där om att sysslorna inte är en enda människas jobb, men under tiden ja varit arbetssökande och sprungit runt som vikarie så har ju jag haft den tiden att slå död på! Hellre göra något nyttigt än att bara sitta!
Men nu när vi bor på skilda håll, även om jag är hos han dagligen så tänker jag inte sköta om hans hem längre! Varför ska han ta åt sig äran för något han inte gjort!
Allt är ju ganska enkelt, gå vidare i förhållandet vi haft dessa månader och våga satsa, går de sen åt helvete så gör de!
?Han vill inte göra äldsta sonen ledsen om de inte håller? men ska vi då ha de såhär resten av livet då? Ingen säger att vi håller om 5 veckor, om 5 månader eller 5 år, men ska man tänka så kan man leva ensam för alltid isf! Man kan inte gå att tänka på ?tänk om de inte funkar? för de förstör allt!
Man tar dagen som den kommer, man vet aldrig vad länge man lever heller!!
Nej, man kan inte gå och oroa sig i all evighet för om det inte funkar, men framförallt funkar inte detta för dig längre. Det är ju det som är att vara i en relation som funkar, att båda har gränser som fungerar. Nu har du satt din gräns.
Det här med yngsta sonens mamma, att vara frånskild och inte bo med sitt barn hela tiden, att ha ett barn som lever med någon man inte känner, det är nog svårare än man kan tänka sig. Irrationellt beteende kanske, men mänskligt. Behöver inte alls handla om vad du och mannen har utan jag skulle tippa på att hon inte vill ha en "extramamma" till sin son. Där känner hon kanske ett hot ifrån dig, att du vill gå in på hennes område?