Inkludera barnen och erkänna

Inte ens om du verkligen älskade honom och faktiskt trodde på en framtid tillsammans där och då alltså? Nu börjar jag ju fundera på om ja kanske skulle tänkt annorlunda faktiskt...

men nu är frågan mer om hur länge man ska ?köpa? tänker på barnen grejen

Alltså, det har varit såhär sedan augusti, att hans barn inte är medvetna om att vi fortfarande är tillsammans, hans vänner eller familj vet inte att vi är tillsammans, ingen får veta att vi är tillsammans..

jag har inga barn men kunde tänka mig att ge upp ?försöka skaffa barn? eftersom hans barn är bland de bästa jag träffat! Sambo är inte aktuellt i dagsläget men att slippa va en hemlighet och slippa Sitta ensam då han blir svartsjuk om jag nämner att jag ska umgås med någon kompis!! Han tycker vi kan va ?singlar? utåt men vi är tillsammans!!!!

Flytta ihop är långt bort i tiden, men absolut så kände jag att de är dem jag vill bilda familj med, hans barn framförallt den äldsta och jag klickade såpass bra att han fråga om han fick säga att jag var hans ?extra mamma? han ringde alltid efter mig när jag inte var där och i samma veva så misstänker jag att den lilla sa detta till sin mamma att storebror såg mig som ?en mamma? sen blev allt skit å pannkaka... hon åkte med på samma resa, han kasta ut mig, allt gick så fort för att sen inse att han älska mig men vill inte att någon ska veta om detta... så sjukt allt! Ställde på han igår och fortfarande så skyller han på massa saker

Vet varken in eller ut

Det var kanske en självklarhet förr i tiden. Det finns alternativ till att vilja leva i samma hushåll som sin partner och det är banne mig inte självklart att man ska ha barn. Det vanliga nu för tiden är att man har några långa förhållanden i livet med och utan egna/andras barn. Så ser verkligheten ut. Man kan absolut vara särbo och välja att inte ha barn...

Hur kan du tänka så ensidigt?

Det jag vill är att bygga upp en ?familj? med han och hans barn, vi var överens om att inte skaffa gemensamma barn, men jag bad han även för bara någon vecka sedan när vi hade en dispyt gällande situationen att helt enkelt släppa taget eftersom de är han som inte kan vara öppen och ärlig om att han är i en relation så jag kan få chansen att bilda min egen familj, men han vill inte leva utan mig påstår han och han älskar mig och detta är ?inte för alltid? men såhär 6 månader senare med frasen ?inte för alltid? så undrar jag när i hela helvetet något ska gå framåt?

Visst vill jag att vi ska bo ihop, vi fungerar bra tillsammans även om jag gör allt hos honom så har de inte gjort mig något direkt men när man hela tiden måste stänga av ljudet på telefonen, höra honom ropa att någon ringer så var tyst och höra lögnerna han säger om att han inte kan äta pizza/snusa när allt finns hos honom så tappar man tålamodet på att vänta!

Har jag fel?

Nej, du kategoriserar ensidigt vilket ju t ex TS visar. Alla vill inte ha precis ditt liv. Vi måste kunna bredda normen så att samhället bättre anpassar sig till den verklighet som finns. Jag lät mina tonårsgrabbar att de ska räkna med 2-3 längre förhållanden i livet, något/några med barn och att man ska kanske tänka sig bo med kompis/kompisar vissa perioder - och själv förstås..

Tillhör du nån sekt eller har du fastnat i samhällstankar från 1900-talet? Inget ont i det men knappast relevant alls längre.

UPPDATERING

Han vill ha lugn och ro några helger, sen är han redo att gå ?all-in? som han kallar det!

Vi har pratat gång på gång om detta och nu kom jag fram till att visst, jag ger han total lugn och ro i dessa veckor framöver (fram till första helgen i mars)..

MEN:

Det innebär även att jag tvättar inte, tar inte disken, handlar ingenting åt varken han eller barnen, han sköter sitt hem helt själv!

Han vill ha lugn och ro och jag vill inte känna att jag är någon som tar hand om hans hem och hans barn som jag inte är delaktiga i, de vet inte ens om att försörjningen och städandet inte sköta av han! Men de kommer dem inse nu, att de är inte städat och fint när ?kossan lämnat båset?

Men nu är han sur för det med! Men de får han vara, de är så de får vara nu i 5 veckor helt enkelt!

Tankar???

För det första så springer jag inte så fort någon knäppt i fingrarna oavsett vem de än kan va!

Försörjt dem jag älskar ja, av ren natur är människor olika och jag är en människa som alltid sett att andra har de bra, till och med bättre än vad jag själv har det!

Ja jag vet att det är helt sjukt men har alltid varit en som bryr sig mer om andra och sätter mig själv sist!

Med de sagt så innebär inte de att jag låter människor utnyttja mig, köra över mig eller manipulera mig! MEN jag anser att människor som får någon trygg och lycklig är värd att lösa allt med! Oavsett om de är en partner eller kompis!

Så jo jag har sett till att de finns mat, godis, ren tvätt och disk och att det är städat! För att jag hela tiden det sista halvåret skulle vara annorlunda i dagsläget!

Nu är de likadant och nu får han chansen att bevisa att man vill detta lika mycket som jag vill, de handlar om 5 veckor och de ger jag honom, men jag stryper all hjälp med!

Precis allting slutar jag med.. Så får han se varför man är ledsen över att vara den som skött allt, medans den som hållit ihop hans vardag/helg försvinner!

Jag inser att jag gjort FÖR MYCKET de råder de inga tvivel om, men nu är de upp till han att bevisa om jag faktiskt betyder nått mer än bara en hjälp för att ha ett drägligt liv!!

Ställt upp och gjort allt enbart på grund av kärlek till han och hans barn!

Han har aldrig begärt att jag ska göra någonting, han frågade 2 gånger om städ och om att fixa inför jul.. Men annars bara för att jag verkligen verkligen tror att han är min THE ONE!

Mötte honom och den dagen var då jag insåg vad jag saknar i alla år, fyrverkerierna, pirr i magen, tunghäfta, tiden stannar och den enda man kan tänka på är han!! Han gör mig otroligt lugnt och trygg! Han får mig att kunna ?ha tråkigt? han fick mina tvångstankar att upphöra bara genom att låta mig vara mig och hans närvaro får mig mer självsäker och trygg än jag varit under hela barndomen typ!

Men folk i dagens läge (säger inte alla nu) men många väljer att lämna istället för att kämpa, jag kom från ett 16 års långt förhållande innan och jag kämpade i omgångar under många år där, tills jag sen mötte denna kille och förstod då vad som saknats för ett fungerande kärleksliv!!