CliftonWebb skrev 2020-01-24 02:06:16 följande:
#17 Ni verkar totalt ha missförstått vad feminism egentligen är, men ni ger ett väldigt tydligt exempel på varför feminismen behövs.... ;)
Men om vi nu ska prata kvinnor och ofrivilligt celibat, dom kvinnor som jag har träffat som lider av det problemet känner sig oerhört fula eller tjocka eller på annat sätt oattraktiva, och dom ger sig helt enkelt inte ut på marknaden för dom vill inte bli ratade efter att ha blivit ratade så länge och dom vill inte förnedra sig själva genom att bli utnyttjade för sex när det är så uppenbart att killen inte ens tycker att dom är attraktiva. Det är dom kvinnor som ligger på en etta på skalan och som vet att inte ens kvart i tre-raggen vill ha dom. En kvinna jag känner som stämmer in på denna beskrivning berättade för mig att hon inte hade haft sex på över sjutton år. Och jag tror det känns fruktansvärt för en sådan kvinna att längta efter närhet och sex och inte kunna hitta ens en enda man att gå hem med.
Jag har alltid kallat mig feminist trots att etiketten kändes tvångspåklistrad när jag en gång valde det politiska vänsterpaketet. Kanske handlar mitt obehag om att du som feminist förväntas försvara redan färdigtuggade teser och trendbestämda teorier. Systerskapet är en ängslig sekt där auktoriteter lägger ut partilinjen. De som tänker själva stöts ut ur flocken, så varför ska jag egentligen kalla mig feminist när det är omöjligt att inte så att säga svika systerskapet?
[...]
Den radikalfeministiska syn som dominerade in på 90-talet innebar exempelvis att våldtäkt betraktades som systematisk terrorhandling för att upprätthålla patriarkatets dominans, att porr och prostitution var lika med våldtäkt och att mäns våld mot kvinnor bara kunde förklaras med patriarkatet. Invändningar ansågs ansvarsbefria mannen och skuldbelägga kvinnan. Professor Eva Lundgrens och Roks teoripaket blev på 90-talet, trots skarp kritik från andra forskare, statsideologi via SOU-utredningar, lagstiftning och utbildning för olika yrkesgrupper.
[...]
Kvinnan väljer själv och alla val kan legitimeras som feminism, samtidigt som hon är ständig fånge i patriarkatets strukturer. Och med den intersektionella feministiska analysen har diskriminering hamnat högst på agendan. En viktig jämställdhetsfråga som exempelvis kvinnans försörjning och livslönegapet analyseras automatiskt, liksom alla skillnader mellan könen, som utslag av just diskriminering. Trots att undersökningar visar att kvinnans inkomster är lägre främst för att de traditionella kvinnoyrkena är sämre betalda, och för att hon dessutom arbetar mindre än han på grund av deltid och barnledighet.
Men arbetskraftens a- och b-lag verkar vara en icke-fråga då feminismens nya ideal handlar om så kallad normkritik, alltså att tjejer och killar ska bryta normerna vad gäller utbildnings- och yrkesval. Jag har inget emot att barn uppfostras i mer genusneutral anda ? tvärtom, vi har ju ingen aning om hur ockuperade vi är av olika könsnormer. Men då måste vi också förhålla oss neutrala till utfallet. För även om variationen av beteenden och preferenser skulle öka så undrar jag om det finns någon som på allvar tror att vi i verkligheten, utanför akademins seminariesalar, kan utplåna alla könsskillnader.
[...]
En av de allra viktigaste feministiska frågorna i dag borde exempelvis vara kampen mot klanväldets hederskultur. Men enligt den sanna läran är begreppet hederskultur rasistiskt, för det innebär att vi i den vita majoritetskulturen självgott pekar ut kulturer och så kallade rasifierade män som sämre. Att vi döljer att även det svenska samhället är patriarkalt våldsamt och att vår vithetsnorm också gör de rasifierade männen förtryckta och utsatta.
Den intersektionella postkoloniala feministiska analysen kan alltså inte separera offer från förövare, eftersom de enda makthavare och gärningsmän som går att urskilja är gruppen vita män. Detta inflytelserika teoretiska haveri har lett till att kvinnor, män, flickor och pojkar har offrats till förmån för fundamentalistisk politisk renlärighet. Och tyvärr har inflytelserika akademiker, opinionsbildare och politiker fortfarande makt och vilja att motarbeta kampen mot hedersförtyck.
[...]
Denna vänsterideologi är dock inte bara en misslyckad antirasistisk strategi, utan ett stort feltänk. De akademiskt utformade intersektionella och postkoloniala teorierna är helt enkelt inte byggda för att fungera i verkligheten, utan för att kritiskt avslöja makten genom diskursanalys. Det vill säga att granska hur vi pratar och skriver om exempelvis hedersvåld, men de förmodade konsekvenserna stäms inte av mot verkligheten utan bekräftar alltid teorin att rasismen och diskrimineringen ökar.
[...]
Det är exempelvis märkligt att pojkars sämre skolresultat inte beskrivs och förklaras med en tidstypisk formulering som strukturell sexism. För första och enda gången ses en erkänt missgynnad grupp i stället som ansvarig för sina misslyckanden på grund av egna destruktiva normer, trots att det handlar om barn och ungdomar. Ingen reser krav på att skolan ska förändras så att den passar också pojkar som grupp, eftersom de som barn och vuxna ensidigt ses som både samhällets problem och makthavare.
steigan.no/2018/03/kvinnor-och-man-offras-pa-feminismens-altare/
