Har ni varit med när nära anhörig avlidit? Hur kommer man över detta?

Tack, jag beklagar din sorg också. Vad hemskt att förlora båda i så ung ålder. 
Jag försöker tänka att jag och mamma haft så roligt och verkligen levt ihop. Samtidigt blir det så jättesvårt nu eftersom hon stod mig så nära. Vi hördes dagligen och var som bästa vänner och inte bara mamma och dotter. Det blir väldigt tomt. 

Det är egot som talar men jag lider också med henne. Hon får inte se sina barnbarn bli äldre. Hon får inte följa med oss på våra resor som vi alltid gjorde tillsammans. Hon får inte mer tid på jorden. 

Det gör ont. 

Fy vad hemskt. Jag beklagar :( 

Nej det känns som att livet aldrig mer blir sig likt. 
Det är sorgligt.

9 år sedan min mor dog , hon dog framför tv n i soffan. För mig tog det minst 1 år innan jag kunde prata om det med distans.

Prata om det öppet med andra , prata om det å prata igen....med tiden känns det bättre.

Prata med andra Är mitt tips. Var inte rädd för det

Alla har haft döden nära.

Det är just när någon dör man ser hur kroppen bara är materia. Försök tänka att nu slipper hon lida och att du var vid hennes sida in i det sista. Beklagar förlusten..

Beklagar din sorg :(((((

För mig precis den här förändringen gav hopp. Hennes kropp var så annorlunda bara några minuter efter hennes död, så tung, så hård, det var bara materia. HON var inte där längre. Det måste finnas en själ och hennes gick vidare. Jag är inte religiös annars, men absolut tror på att vi har en själ och vill tro att själen finns kvar efter vi går bort. Var? Hur? Ingen aning. Men den kropp var bara en kropp, inte min mamma.

Min dotter dog efter lång sjukdom . Hon blev 11 år och dog i mina armar på sitt rum. Jag mår fort dåligt och ser henne dö om o om igen i mitt huvud. Hur går man vidare? Man måste. Jag har fler barn annars hade jag nog inte levt nu

Beklagar din sorg! Jag upplevde exakt det du beskriver med min pappa som gick bort på samma sätt för fem år sedan. Chocken kring hur slutskedet var gick över ganska fort ändå, sorgen och saknaden tog över istället. Nu i jul satt jag med min mamma en vecka på sjukhus och vakade över henne innan hon lämnade oss. Det var lite enklare att göra det en andra gång... Men fortsatt extremt energikrävande. Tyvärr så får man bara acceptera att döden och hur den ser ut är en del av livet vi inte kan komma ifrån.

Beklagar TS att du har förlorat din mamma, jag förstår att det är en mardröm. Jag vill inte säga ngt klyschigt men jag tror att din mamma hade velat att du skulle bli lycklig igen och komma tillbaka till livet så fort som möjligt. Givetvis måste man få sörja, men jag tror starkt att våra anhöriga som lämnat oss hade önskat att vi skulle försöka glädjas istället för att sörja. Men var sak har sin tid.

Att andningen blir rosslig beror oftast på slem och vätska i lungorna som bildas när man är riktigt sjuk. Att man ser annorlunda ut har och göra med att kroppens alla muskler slappnar av. Vi får ganska fort en annan färg pga obefintlig blodcirkulation.

Beklagar din stora förlust.

Min mamma dog för 2 år sen. Helt plötsligt utan förvarning. Hon var 63 år gammal och hjärtat slutade att slå. Jag var inte där när hon dog utan jag hittade henne död några timmar senare och det var så fruktansvärt jobbigt. Hon låg i soffan med sina sy grejer i handen och hon började bli kall. Jag la mig bredvid henne och höll om henne hårt. Jag somnade bredvid henne. Flera timmar senare kom dom för att hämta kroppen, och det kändes ännu jobbigare för jag ville ha henne kvar hos mig. Men att jag fick dom timmarna med henne hjälpte mig enormt. Tiden efter minns jag inte. Minns inte ett skit :/ Och det gör så fruktansvärt ont än idag och jag saknar henne varje sekund. Döden är en del av livet, och vi ska alla den vägen vandra, men jag har jätte svårt för att acceptera det.

Jag beklagar sorgen.

Jag satt bredvid min mamma också för några år sedan när hennes respirator stängdes av. Fick höra innan att allt brukar gå väldigt lugnt till. Men det är det värsta jag varit med om! Hennes ansikte såg lite förvridet ut. Under sista andetagen så rullade hennes ögon och hon rörde sig, trots att hon låg i koma. Och just i stunden så trodde jag att hon blev medveten om vad som hände och jag fick panik. Men allt var väl bara reflexer. Usch jag mår illa när jag tänker på det!

Önskar läkaren kunde sagt vad värsta möjliga scenariot kunde vara så man var lite beredd :(