Har ni varit med när nära anhörig avlidit? Hur kommer man över detta?
Häromdagen avled min mamma. Jag satt bredvid henne och trodde att jag skulle vara beredd på hur hon skulle dö. Det är det värsta jag varit med om. Scenerna spelas upp i mitt huvud gång på gång. Hur andningen blev sista minuterna och saknaden av puls. Hur hon ändrades i utseendet och färgen och temperaturen.
Det kändes så tomt. Vilken skillnad det var. Jag har hört att många sagt "det ser ut som de sover, så fridfullt", men det tyckte inte jag. Det såg inte alls ut som hon sov. Ansiktet såg inte ut som hennes, färgen var som en vaxdockas. Hon blev snabbt kall och det kändes helt annorlunda att pussa henne trots att det var samma panna. Det kändes verkligen att hon inte fanns kvar. Som ett skal kvar.
Jag tycker det var fruktansvärt jobbigt. Jag vet inte hur jag ska kunna släppa det.
Googlar hur kroppen förändras för att bearbeta det jag sett. Varför huden blir gul, varför andningen blev rosslig.
Hur har ni kommit över detta ni som sett en nära anhörig avlida? Hur mådde ni efteråt? Jag får intrycket av att de flesta tycker det verkar så fridfullt. Jag förstår ingenting. Jag tyckte bara det kändes så tomt. Så overkligt. Som en riktig mardröm :((
Hur går man vidare?
Du undrar hur man går vidare? Det gör du genom att ta en dag i taget. Jag begravde min mamma för några år sedan, och var med om samma situation som dig. Satt där och kände på samma sätt som dig, att det bara var ett skal kvar. Men sakta kommer dessa scener och minnen blekna och förlora sin styrka och andra mer positiva minnen kommer att hamna i fokus. Så har det blivit för mig.
Själv känner jag nu en enorm tacksamhet av att jag och mina syskon fick vara med när mamma gick bort. Hon fick avsluta sitt liv omringad av människor som älskade henne, och det känns jättefint.
Ta hand om dig nu ts!