Tack. Lider med alla som gått/går igenom det här, som drabbad och anhörig. Jag tänkte aldrig innan på att någon i familjen kan bli svårt sjuk, blir så himla overkligt när det händer en själv. När min mamma sa att hon måste berätta något, tänkte jag på alla i familjen. Vem har dött eller blivit sjuk? (jag förstod direkt att det var något allvarligt) Tanken slog mig aldrig att det kunde vara mamma, hon har alltid varit frisk, tränade varje dag och gjorde allt ?rätt?. Dessutom jobbade hon inom cancervården, men fick en cancer som i princip är omöjlig att upptäcka i tid. Det kom verkligen som en chock och hela sjukdomsperioden var obeskrivligt hemsk. Hon kunde bara vara på sjukhuset och var död några månader efter diagnosen. Lidandet var inte mänskligt, och jag kan inte släppa allt hon tvingades genomlida. Jag ser henne framför mig flera ggr varje dag, när hon var helt nedbruten eller när hon låg helt okontaktbar.
Jag är en person som lider mycket med andra och när det är någon nära blir det ju ännu värre, och jag kan inte sluta lida med henne. Tänk hur det är att först få en cancerdiagnos, sedan få veta att den är obotlig. Att sedan snabbt bli så sjuk att man knappt kan stå upp för att sedan få veta att man kommer att dö. Hon visste ju från början hur illa det var också, eftersom att hon arbetat med människor med samma diagnos. Mamma ville verkligen finnas kvar, och det är bara så obeskrivligt smärtsamt att hon inte fick fortsätta sitt liv... Jag vet ju att det viktigaste för henne var att hennes barn mådde bra, att hon inte hade velat att vi gick under... men jag kan just nu inte se hur jag någonsin kommer att kunna må bra igen efter det här. Det bröt verkligen ner mig. Önskar verkligen bara att jag kunde få tillbaka min mamma, men det går ju inte....