Hur visste ni att ni ville ha barn?

Det bara visste jag. Fanns ingen tvekan.

Det är inget konstigt att känna som du gör nu när allt är nytt (och hormonerna löper amok). Det är vanligt att bli lite nedstämd i början efter att man fått barn och är främst hormonellt. Ta upp det hos BVC och går det inte över nu inom en eller ett par veckor kan det handla om förlossningsdepression och det ska du ha vård för i sådana fall. Som sagt, ta upp detta med BVC.

Tack för ditt svar!

Jag ska absolut tänka på det, jag vill ju kunna känna mig lycklig med min familj.

Tack för ditt stöd

Tack för ditt svar!

Jag ska absolut tänka på det, jag vill ju kunna känna mig lycklig med min familj.

Tack för ditt stöd

Håller med ovanstående, det är normalt att känna så. Efter första skriknatten hemma med mitt barn kunde jag bara tänka "det var ett misstag att skaffa barn, hur fasen tänkte vi?"

Det går över ganska snabbt för de flesta. Gör det inte det är det bra om BVC är inkopplade tidigt. De har erfarenhet med förlossningsdepressioner.

Får jag fråga hur ni har tänkt kring umgänge med vänner och kompisar?

Hur lyckas ni få ihop det med arbete och ändå träffas, både kompisgäng eller bara någon nära vän?

Vad ska man göra när barnen blir större, ska de vara hemma själva när de är kanske 10 år och man vill träffa en väninna?

Men framförallt nu i småbarnsåren tänker jag mycket på hur man på något sätt ska lyckas kunna behålla sitt sociala liv.

Då menar jag inte suparfester eller krogrundor.

Och sedan samtidigt arbeta och hämta/lämna på förskola...

Hur gör man??

Åh, det är så mycket som snurrar i huvet... blir bara yr, ledsen och illamående.

Jag fick mitt första barn för ett halvår sedan. De första veckorna var kaos; hon bara skrek, skrek och skrek. Sov bara på oss (JÄTTEVANLIGT den första tiden - det går över!), amningen strulade (också vanligt) och vi sov bara 10h på hela den första veckan. Jag var i ett sådant chocktillstånd. Jag njöt absolut inte av vare sig hemme eller föräldraskapet. Jag undrade när kärleken skulle komma. Ville inte att hon skulle vakna för då blev det bara skrik. Undrade om hon någonsin skulle sova själv. Undrade när vi skulle kunna njuta av varandra. Trodde på riktigt att det här, det fixar inte vi.

Sakta men säkert blev allting bättre. Ni lär er rutiner, barnet börjar le, skratta, jollra. Nu njuter jag. Och kärleken är villkorslös! Men det växte fram! Ni ska bara ta er igenom den här nyföddhetsperioden. Försök att glömma alla tankar på hur det "ska" vara, eller hur det ska bli sen. Det ger sig med tiden! Nu ska du bara äta, sova och ge din lilla bebis så mycket närhet du bara kan.

Stor kram! En dag, en timme i taget!

Ja, åh du anar inte!

Precis så som du beskrev det har det känts sedan vi kom hem 1/1.

Men nu har bebis vaknat och jag känner mig pyttelite starkare, och vi har lite mys ihop

Åh jag känner så väl igen mig i det du skriver. Jag kände exakt likadant när jag fick mitt första barn. Det började dygn två/tre nånting och det var så himla jobbigt. Jag ville bara att bebisen skulle sova och jag kunde knappt titta på henne för att jag skämdes över att jag kände så och att jag fick ångest över oron att hon skulle vakna och skrika en massa. Jag tänkte precis som du att jag hade förstört mitt och makens liv genom att skaffa barn, och att nu var det över liksom. Slut på sömn, slut på egentid, slut på allt kul.

För mig höll deppen i sig ungefär en månad tror jag. Jag är ganska orolig av mig annars också och gillar inte förändringar, så det var inte någon förlossningsdepression utan mer normalstatus för mig vid en stor förändring. Efter en månad började rutinerna sätta sig lite mer och jag kände mig lite gladare och successivt blev det bara bättre och bättre. Vi gav bebisen ersättning på flaska utöver amningen vilket gjorde att allt kändes lättare för mig. Då kunde maken ta henne också och jag kunde gå en runda eller sova lite utan att stressa över att behöva amma.

Vartefter veckorna gick så blev det bara bättre och bättre och när dottern var två-tre månader älskade jag henne över allt annat och mådde mycket bättre med att vara föräldraledig. Sen fortsatte det bara att bli bättre och det slutade med att jag var föräldraledig jättelänge för att jag inte kunde tänka mig att lämna dottern på förskola och börja jobba. Efter det har vi skaffat tre barn till :D Så jag kan lova dig att du kommer att vänja dig vid det nya livet, du kommer att älska din bebis så mycket att du vill väcka honom när han somnat bara för att du saknar honom. Det kommer! Jag tror att det är betydligt vanligare att känna som du/jag känt än att älska att bli förälder omedelbart. För de flesta är det nog en liten väg att gå innan man har vant sig. Det är helt normalt.

Om du skulle känna att du blir mer och mer deppig efter två-tre veckor eller så så prata med BVC som andra kloka här i tråden har sagt redan. Isåfall kan det vara förlossningsdepression och då finns jättebra hjälp att få. Men att känna som du gör första dygnen/veckorna är helt normalt.

Och du förresten, efter spädbarnstiden så kommer tiden tillbaka med sovmorgon, lugn och ro och egentid. När bebisen äter fast mat (eller ersättning) kan man lämna den till lämplig barnvakt och sova HUR länge man vill :) Vissa bebisar sover även länge på morgonen. Min förstfödda dotter började efter två-tre månader sova till tio på morgonen!! Har aldrig varit så utsövd som när hon var bebis! Man kan även lämna bebisen hemma med sin partner och göra sånt man gjorde innan man fick barn. Ibland är problemet då istället att man sitter och längtat efter bebisen ;) Där hamnade jag tillslut! Det trodde jag inte första tiden när jag satt hemma och saknade mitt barnfria liv!

Man är väl ofta i samma situation som många andra och tar med sina barn, eller så är dom hos någon barnvakt. Eller så blir det inte så mycket socialt med andra under några år, det kan bli på många sätt. Vi har inte överdrivet stort socialt umgänge till vardags, man hinner helt enkelt inte med och vi trivs samtidigt bra i vår familj.

Arbeta och hämta och lämna är inte särskilt svårt, man lämnar innan arbetet och hämtar efteråt. Sen får man lösa det sinsemellan, ni är ju två föräldrar. 

Om du vill träffa en väninna kan inte barnet vara med pappan? Där finns inget problem, speciellt inte med en tioåring. Efter barnet slutat amma är det knappast en problem om man inte gör det till ett. 

De flesta jobbar bara 5 dagar av 7. Sen finns semester, röda dagar, mm.

Det du får inse är att du kommer inte kunna göra ALLT ALLTID, du får ju prioritera.

Här är en till det tog lite tid för! Var också chockad över hur mycket hon skrek, hur lite hon sov, hur trött jag var och undrade var den där rosa bubblan alla pratade om var. Tänker jag tillbaka på de första tre månaderna kan jag fortfarande få ett sting av ångest. Känns som ett töcken typ. Jag grät också mycket.

Nu är hon strax över året, så rolig och mysig och kavat. Det blir bättre. Han kommer sova bättre, han kommer hitta andra sätt för att kommunicera. Du kommer få ha din kropp ifred igen, du kommer få sova. Det ni är i är överväldigande just nu, och jag skulle verkligen rekommendera att du flaggar hos BVC så de fångar upp dig om du skulle få en depression. Har du släkt och vänner i närheten? Be om hjälp. Folk vill hjälpa. Hade en kompis kommit till mig och sagt det du skriver här hade jag GLADELIGEN tagit bebisen några timmar, fixat mat åt mamman, låtit henne ta en dusch. Och involvera din sambo så mycket det bara går. DET BLIR BÄTTRE!!

Det kommer med tiden. Du lär dig. Jag lovar! Vi har fyra små barn och jag träffar vänninor minst tre gånger i veckan. Ibland ensam på café, hemma hos kompis el liknande. Ibland med ett el flera barn i lekparken, på lekland eller sånt. När barnen är med umgås man vid sidan av barnens lek. Supertrevligt. Vi äter ofta middag hos vänner el med vänner här hemma. Det går hur bra som helst. När alla jobbar i veckorna och man inte är föräldraledig så blir det ju lite mindre umgänge men så är det även utan barn tycker jag.

Ett tips när du har hämtat dig lite efter kejsarsnittet är att våga dig ut med bebisen. Träffa dina vänner, gör det du gillar och ta med bebisen bara. Om inte bebisen har kolik så är de första månaderna egentligen den allra bästa tiden att göra vuxensaker för det enda bebisen behöver är bröstet (el flaskan). Ofta sover de långa perioder i vagnen eller famnen och då kan man dricka kaffe och prata :) Det gör inget om bebisen vaknar och gnäller lite, ingen annan bryr sig och alla som tittar gör det för att bebisen är liten och söt. Amma kan du ju lika gärna göra hos en kompis som hemma, eller hur? Lycka till nu!

Tusen tack för allas stöd och vänliga ord!

Känns så skönt att veta att man inte är ensam om att känna/ha känt såhär.

Jag behövde verkligen hitta ut ur mörkret lite grann, det börjar kännas lite annorlunda nu även om jag fortfarande är livrädd för att tänka framåt.

Men, som ni sa här "en timme i taget, en dag i taget".

Tack, ni låter som fantastiska föräldrar allihop!

Att få barn är det mest omtumlande man kan vara med om. Det kommer bli bra så småningom.

Angående studierna så valde jag att fortsätta studera när jag väntade mitt första barn. Jag fixade det, men det var oerhört jobbigt. Så här i efterhand så ångrar jag att jag inte lät livet i övrigt stanna upp. Jag önskar att mina minnen från det första året bestod av minnen där jag ammar, bär på och gosar med min son, inte minnen där jag stressat försöker kombinera amning, bärande och gosande med att läsa och konstant har panik över att tiden inte räcker till. Som sagt, jag fixade det och det kommer du också att göra. Men finns möjligheten så skulle jag rekommendera dig att ta ett uppehåll i studierna.

Vad skönt att det känns lite bättre nu iaf! Jag tycker att du ska tänka mycket på att du precis har genomgått en stor operation också. Att du har förlorat en massa blod, sovit dåligt, har smärtor i magen osv. Om det hade hänt dig utan att du hade fått ett barn samtidigt så hade du nog inte tänkt att du skulle må så bra efteråt, eller hur? Det är ju inte så att man genomgår en blindtarmsoperation och sen mår toppen veckan efter. Man har några veckors rehabilitering. Man kanske mår dåligt fysiskt, Man behöver sova och vila mer. Man har säkert lite oro efter operationen och stressen kring den osv.

Precis det har ju du nyss gått igenom. Så det är inte konstigt att du gråter och är omtumlad. Dessutom har du en enorm hormonomställning i kroppen just nu och en ny familjemedlem att ta hand om och troligen en massa orimliga föreställningar kring hur det ska vara (rosenskimrande) eftersom samhället och alla runtom en oftast ropar högt att man ska njuta av spädbarnstiden (trots att alla vet hur tufft det kan vara i början). Så var snäll mot dig och försök acceptera att du inte mår superbra nu men våga också tro på att det kommer bli bättre successivt och troligtvis superbra om inte så lång tid <3 Man lär sig att bli förälder, det kommer oftast inte med en gång :)

Första veckorna var...ja, jag vill inte tänka på dem. Akut kejsarsnitt efter 72 timmars förlossningsarbete gjorde att jag knappt kunde röra mig, än mindre ta hand om min pojke. Amningen krånglade. Försökte fixa det med en maskin som man var tvungen att använda ofta men jag varken hade tid eller ork att använda (tog evigheter att göra rent!). Kände mig totalt värdelös. Grät och grät. Inget fungerade. Micromat gjorde inte saken bättre. Men...hormonerna lugnade sig, jag lärde mig vara mamma, gav upp amningen (bästa beslutet, då lilleman blev lugn och började sova längre pass) och långsamt kom glädjen och orken tillbaka. Så många som pratar om den lyckliga bebisbubblan, men för mig var de första veckorna ren överlevnad.

Kände precis som du efter kejsarsnitt (visserligen oplanerat men ändå) den första veckans hormoner är ju värst. Hade mkt ont i mage och underliv och amningen fungerade inte så bra i början plus magont hos bebisen. Om inte min man och min mamma hade turats om att vara hemma hos mig nonstop de första fem veckorna vet jag inte hur det hade gått. Jag sa redan under den första månaden att det här gör jag aldrig om, och jag har hittills faktiskt inte ändrat mig även om det är vanligast att man gör det MEN från ungefär sex månaders ålder och framåt var det till och med ganska smidigt och det blir bara roligare och roligare med tiden. Det här året som gått nu mellan tre och fyra års ålder är det roligaste hittills och kärleken är ENORM. Finns inget bättre än när ens barn säger älskar dig mamma för första gången. Håll ut, men be även om hjälp som andra påpekat så det inte är något mer än den vanliga fyradagars baby blues.