Jag är så vilse

Kan känna igen mig en del i det du skriver, får ofta idéer om saker jag vill göra men som sen rinner ut i sanden av olika anledningar. Jag börjar snart sista terminen på universitetet efter att ha spenderat flera år med att vela om vad jag ville bli. Idag känner jag mig hyfsat säker på mitt val av utbildning men osäker på hur jobb situationen ser ut. Jag har även spenderat en hel del tid med att verkligen reflektera över vad jag vill uppnå i livet vilket hjälpt mig de senaste åren.
Jag har förbättrat min impuls kontroll ganska mycket, så jag undviker mycket onödiga köp osv. Dock finns den där känslan som du nämner kvar, ena dagen säker på en sak för att en vecka sedan känna att det inte spelar roll. Vet inte hur man ska helt bli av med den.

Jag har ingen diagnos men jag tror att den vilsna känslan kommer från relativ passivitet, den blev som värst när min vardag endast handlade om jobbet, gjorde nästan inget annat. Den känslan dämpades när jag tog mig tiden att betänka vilka övergripande mål jag har, mål som man känner djupt inom sig. Det tar tid och kan vara svårt Jag till exempel känner i hela min kropp att jag en dag vill bli pappa och vara den bästa farsan som man kan vara. Jag vet även att jag efter utbildningen vill skaffa ett tryggt jobb och resa med familj osv. Sen har jag börjat bygga upp till detta helt enkelt. Jag har lärt mig identifiera mål som jag känner in i benmärgen är viktiga för mig. Kanske nått du kan pröva och om du känner att du är passiv i livet så försök ändra på det, tror den vilsna känslan kommer från att man blivit för passiv på olika sätt.

Dirgeofnovember

Äldre 4 Jan 11:42

#11

Vilse2020 skrev 2020-01-04 02:19:06 följande:

#1

Jag funderar hela tiden på vad jag vill göra i livet. Jag känner ofta efter om det finns något som jag jag känner i benmärgen känns rätt, men jag hittar inget sådant. Jag upplever inte själv att jag är passiv utan har nog snarare i livet haft alldeles för mycket ambition och vilja och därav blivit stressad och fått problem. Jag har många yrkesval som kommer upp flera gånger i mina tankar men ofta så kommer jag på något problem med det yrkena. Kan vara allt från att jag troligtvis inte är bra på det till att det känns alldeles för långtråkigt och monotont. Jag får ofta ångest och en känsla av att jag kommer bli uttråkad när jag tänker på vissa yrken. Tex tänkte jag länge på att plugga till kommunikatör för sociala medier men insåg sen att sitta hela dagarna och svara på frågor, kritik, dumma kommentarer från folk kändes för tråkigt och negativt.

Det låter ju dock som att alla dessa olika val och önskningar har skapat en passivitet i dig tack vare att du inte vet vad du ska välja. Känner igen det med att ambitionsnivån blir hög och det blir för mycket vilket sedan leder till att du inte gör något åt det. Men då gäller det ju helt enkelt att bita i det sura äpplet och välja en sak så du kan komma ut i arbete. Om du skulle utbilda dig till undersköterska till exempel så har du garanterat jobb, visst kanske inte drömjobbet men du kommer åtminstone in någonstans. Det är även ett jobb som inte verkar bli monotont eftersom du jobbar fysiskt med människor.

Om du hittar chansen att prova på ett yrke, ta den, det kan inte bli värre än att det inte är för dig. Du låter för tillfället obeslutsamheten bestämma ditt liv, ta första steget in i något nytt så brukar det släppa.

Dirgeofnovember

Äldre 4 Jan 14:53

#18

Vilse2020 skrev 2020-01-04 14:20:09 följande:

Jo sant. Det blir ju så att tar jag inget eget beslut så är det ju obeslutsamheten som väljer åt mig. Jag har en sak som jag jobbat inom förut och som jag troligtvis kommer välja att jobba med så länge och det är inom butik så att så sett har jag ju något jag valt. Men vet inte riktigt om jag vill göra det hela livet. och gällande undersköterska så skrev jag såhär här ovanför , att jag är alldeles för äckelmagad, känslig för dofter för att jobba inom vården. Jag trodde dock att jag skulle kunna bli härdad men jag har snarare blivit värre med tiden och är mer känslig nu är för 5 år sedan typ.

Det låter bra det du skriver att om jag får chansen att prova ett yrke att jag då ska ta den tror dock att min osäkra självkänsla är boven i dramat. Att jag intalar mig att jag inte kan det där ändå så det känns onödigt. Eller så är det faktiskt så att jag är realistisk och känner till mina egna begränsningar och vad som är bra eller inte för mig.

Då finns det ju en anledning till varför du väljer bort vissa yrken och då är det ingen poäng med dem. Det är bra att veta sina begränsningar men också viktigt att inte gå allt för hårt åt en själv. Detta är något jag själv stundvis behöver kämpa med och säkerligen många fler. Du verkar klok men handlingsförlamad av dina egna tankar om dig själv, dina önskemål och ambitioner. Det är nog också ganska vanligt i dagens samhälle eftersom det finns så mycket valmöjligheter och förväntningar på individen.

Relaterat till det som skrevs i tidigare kommentarer, det är fler och fler som vill fly undan det moderna samhällets stress och förväntningar. Det är en känsla jag själv relaterar till och tror är mer hälsosam för människan. Kan rekommendera att ta en titt på Jonna Jintons youtube kanal, hon verkar till stor del leva på detta sätt och är väldigt inspirerande.

Du säger också att du har problem med din psykiska hälsa, på vilket sätt? Beror det på din situation eller fanns det där tidigare? Du verkar som sagt klok och verkar ha en vilja att röra dig framåt i livet och det är första steget.

Dirgeofnovember

Äldre 5 Jan 13:18

#20

Vilse2020 skrev 2020-01-05 11:22:46 följande:

Ja jag håller med att man får se upp så man inte är för hård mot sig själv. Jag har kollat på Jonnas videos ett tag nu. Jag tycker att hon är inspirerande men också talangfull. Känns inte som att jag har något sånt där som jag kan göra hemma, konst, smyckestillverkning, foto osv som.hon lever på. Så det är väl där det sätter stopp för min del känner jag själv.

Problemen började när jag var 15. Var väldigt stressad i skolan och sen fortsatte det så länge så jag tror att jag blivit utbränd. Har dock inte fått det bekräftat av läkare än.

Vad gäller Jonna så bor hon ganska långt ute på landet i södra Norrland, det finns väldigt billiga hus i Norrland, lyckas man fixa ett vanligt knegar jobb så går det att köpa hus och leva väl, kräver ju dock pendling med bil.

Själv inser jag mer och mer att det är viktigare att arbeta för att leva och inte leva för att arbeta, satt fast i 5 år på ett skit jobb och gjorde inget annat av olika anledningar. Men det krävs högre inkomster för att kunna leva det liv jag vill leva och därför tvingade jag mig att lämna det bekväma och sökte till utbildningen jag går nu. Det finns tillfällen då jag ångrar mitt beslut, oftast pga att det kanske inte är det lättaste fältet att få jobb i, men har då tvingat mig själv att fortsätta för snart är jag för gammal för sånt här känner jag (31 år). Vet inte exakt hur allt gått till, hur det blev som det blev så har inga direkta råd att ge mer än att det kanske är dags att uppsöka vården för problemen och eventuellt finna någon där du kan ventilera dina tankar och frustrationer till.

Tror det är otroligt viktigt att ha någon att prata med, är själv en som ofta håller inne det mesta dock.

Dirgeofnovember

Äldre 7 Jan 22:54

#23

Vilse2020 skrev 2020-01-07 03:48:55 följande:

Vilket yrke pluggar du till?

Vården har jag varit i kontakt med sedan jag var 17. Gått till olika psykologer sedan dess. Dock var det några år sedan sista gången jag var i kontakt med dom då jag fått känslan av att dom tagit lätt på mina känslor och avfärdat det som lite stress och att jag bara inte visste vad jag skulle plugga. Och när jag då hittade undersköteskeutbildningen så släppte vården det och såg det som att jag var hjälpt.

Jag studerar en utbildning som kommer innebära arbete på statliga eller kommunala myndigheter.

Det låter i inge bra, men du kanske ska se till att komma i kontakt med en terapeut, kbt terapi låter som att du kanske skulle få nytta av. Tror alla kan behöva det av olika anledningar om man ska vara ärlig.

Vet inte om det skulle hjälpa dig men om du har möjligheten så kan det vara bra att prata av sig lite med vänner. Har själv fått tvinga mig lite att öppna mig, tenderar att vara privat vad gäller mina känslor, men det är kanske ett mansproblem.

Dirgeofnovember

Äldre 8 Jan 14:21

#25

Vilse2020 skrev 2020-01-08 11:49:54 följande:

Det har varit KBT terapi jag har gått i men jag tror jag var för stressad då för att kunna ta till mig informationen och läxorna.

Jag har ingen som jag känner att jag kan dela detta med. Känns som att mina vänner har större och värre problem än mig och jag är mer av en lyssnare så det blir inte att jag ventilerar sådant med dom eller med familj/partner. Men jag har lite lärt mig att leva med det.

Då kan jag bara föreslå att du provar igen nu om du känner att det är i ett bättre läge och funkar det inte så säger folk att man ska prova en annan, har vänner som går och pratar med psykolog och dylikt och de säger att det tar tid att hitta rätt.

Det är jobbigt att inte kunna dela med sig, det är svårt att hitta rätt människor för det men då kan det vara skönt att prata av sig på nätet. Gör det du känner dig bekväm med men fundera kanske på att pusha dig själv lite utanför din "comfort zone" också, om du har en partner så kan det definitivt vara bra att öppna upp. Inte minst för att det fördjupar relationen, även om man börjar smått.

Dirgeofnovember

Äldre 10 Jan 17:09

#27

Vilse2020 skrev 2020-01-10 12:43:32 följande:

Jag försöker verkligen prata med min partner men känner inte att han är bekväm med det. I vanliga fall är han en öppen person som pratar mycket, men så fort jag börjar prata om mitt mående blir han tyst och svarar knappt. Alltså inga som helst ljud om att han lyssnar. Därav känner jag mig obekväm och jag slutar att prata om det. Han har kompisar som jag vet mått dåligt psykiskt ( eftersom han berättat det för mig), deras problem vet jag att han har lyssnat på och han berättar om det ganska ofta. Att min kompis X mår dåligt efter förhållandet tog slut med partnern osv. Så han verkar inte ha några problem att hjälpa dom och ge råd och lyssna osv.

Jag ställde lite frågor häromdagen till honom om han föredrar lättsamma samtal eller djupa samtal och han tycker bäst om lättsamma samtal så jag känner lite att han inte är rätt person för mig att dela med mig av mitt mående till.

Trist att det är så, kan ju bero på att du är lite för nära om man säger så. Vi män tenderar att inte prata så mycket om känslor och vara rätt obekväma antar jag. Dock synd om dig som inte kan ventilera till någon och jag tycker väl själv att det är ganska viktigt i ett förhållande men vet folk som klarar sig utan.

Lite nyfiken dock, är det i huvudsak andra män som han kan visa stöd till eller kvinnor? För jag tror kvinnor och män behöver lite olika stöd vad gäller tuffa perioder i livet. I övrigt tycker jag du ska pröva terapi igen om du känner att du är i ett bättre läge idag än vad du varit förut. Annars får du väl försöka skrivaskriv av dig med internet främlingar.

Dirgeofnovember

Äldre 10 Jan 19:52

#29

Ja det verkar ju kanske lite udda men som sagt kan vara att han upplever det som svårt pga hur nära ni är varandra. Tycker du gott kan lyfta det till honom och säga att du gärna vill ha lite mer omtanke kring dina känslor. I alla fall ha en diskussion kring det.

Nåja FL finns alltid för att ventilera om inte annat :)

Jag är så vilse

INNEHÅLL