• molly50

    Nygift och otrogen

    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-02-04 20:11:58 följande:

    Men varför är otrohet så jäkla svårt? Egentligen handlar det ju bara om sex och jag vet ju att han legat med fleeera innan mig och det bryr jag mig ju inte om.. Hur länge är legitimt att landa och klamra sig fast då? 1 år? 2 år? vad kan vara det vanligaste?


     


    Nånstans tror jag ju att jag i framtiden kan bli lycklig igen, att vi kan lägga det här bakom oss och bli vi igen. Lyckliga tillsammans. Att jag kan förlåta honom på alla plan.. jag vill bara att det ska vara nu. jag är ju någonstans trygg med att det inte kommer ske igen och som jag sagt här i tråden. Jag känner ju honom och tror faktiskt inte det kommer ske igen vad alla här än skriver men trots det så har det ju redan hänt en gång för myckett..


    Han har ju brutit ett löfte till dig. Han svek dig å det grövsta när han stod i kyrkan,framför era familjer,släktingar och vänner och lovade dig trohet samtidigt som han planerade att vara otrogen med en annan kvinna.
    Lögner och svek sårar ofta mer än otroheten i sig.

    För mig tog det c:a 3 år innan jag kunde gå vidare och släppa taget om det som varit.
    Man måste låta det få ta den tid det tar.
    Det är inget som går att pressas fram. Hur gärna man än vill.
    Jag tog dessutom hjälp av en samtalsterapeut vilket hjälpte mig mycket.
    Och så hade jag stöd av min familj och mina vänner. Det är också viktigt.
    Så var inte rädd att ta hjälp och stod. Det behöver du.
  • molly50
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-02-05 12:35:42 följande:
    Jag mår dåligt sav att hon finns och beter sig som hon gör men hade mått ännu sämre om min man inte berättade det.

    För trakasserier? Behöver inte det vara ganska extremt?

    Jag håller med dig där men det verkar inte hon förstå. Hon är väl bitter för att hon ?tvingades? göra en abort och han ?slapp undan? och vill att hon ska känna som han..
    Men om du mår dåligt av det,varför vill du då veta?
    Det är det jag inte riktigt förstår.

    Inte för trakasserier kanske,men ofredande.
    Om han verkligen inte vill att hon kontaktar honom och är tydlig om det till henne,och hon ändå kontaktar honom så kan han ju faktiskt anmäla henne för det.

    Det är möjligt. Kanske är det så att han har pressat henne till att göra aborten också. Det är ju något han kanske inte har berättat för dig,om så är fallet?
    I så fall kan jag ha lite större förståelse för att hon vill berätta för honom hur han fått henne att må.
    Men samtidigt så tror jag att hon,i så fall behöver prata med en terapeut och/eller en vän.
    Och att han borde råda henne till det.
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-02-05 12:36:19 följande:
    Var du kvar och försökte i förhållandet i tre år menar du?
    Nej,jag valde att lämna direkt när jag fick veta.
    Vi hade inga barn tillsammans heller vilket gjorde det lite lättare.
    Men det tog ändå den tiden.
    Jag var helt enkelt inte redo för att inleda en ny relation förrän då.
    Sen träffade jag mannen i mitt liv och idag är vi lyckligt gifta.
  • molly50
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-02-05 14:15:45 följande:
    Fast dom hade två veckor och vi ett decennium och barn det måste väl vara lite skillnad? Hon visste också att jag fanns och det är ju mer än vad jag kan säga om henne..
    För honom var det uppenbarligen inte det.
    Han satte tydligen inte så stort värde på det ni har när han hoppade i säng med henne.
  • molly50
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-02-06 16:42:01 följande:

    För att jag mår ännu sämre av att inte veta.


     


    Ja, tack för tips. Kontaktar hon honom igen blir det anmälan.

    Ja hon borde vända sig till någon i hennes närhet som finns där för henne, inte till någon som aldrig mer vill ha med henne att göra. 


    Men det är det som inte riktigt går ihop för mig.
    Du mår dåligt av att veta,men också dåligt av att inte veta.
    Hur ska du kunna komma vidare om du både vill och inte vill veta?
    Du står ju bara kvar och stampar på samma fläck då.

    Jag förstår hur du tänker.
    Men samtidigt så tycker jag det låter fruktansvärt känslokallt av honom att bara säga att han inte vill ha barnet och sen strunta i alt ansvar.
    Han var ju också en av orsakerna till att graviditeten överhuvudtaget uppstod.
    Att då bara skita i allt och lämna henne ensam med hela ansvaret och med att göra abort med allt vad det innebär och med komplikationer som tillstött,det är inget annat än svinigt gjort.
    Visst,hon visste vad hon gav sig in på. Men det rättfärdigar ändå inte hans handling.
    Om du inte hade kommit på dem så hade hon kanske behållit barnet.
    Du kanske inte ska lita på allt han säger.
  • molly50
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-02-06 16:33:35 följande:
    Men om det faktiskt är sanning i att det bara skett med henne de gångerna han säger, att han verkligen ångrar sig och kommer göra allt för att bli förlåten och få tillbaka min tillit kan han då inte vara värd ett försök?
    Oavsett hur många gånger det skett så tycker jag,som någon skrev,att han borde få berätta för släktingar och vänner vad han gjort och själv få bära skammen.
    Då,om någon gång,visar han om han verkligen ångrar sig eller inte.
    Sätt hårt mot hårt. Låt honom inte slippa undan så lätt.
  • molly50
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-02-07 11:08:12 följande:
    Jag vet.. men det blir ju som sagt också förnedrande för mig att vara den blåögda som fortsätter stå vid sidan av.. jag har blivit någon jag inte vill vara. 
    Varför skulle det vara förnedrande för dig? Den enda som ska skämmas är ha. Det är han som har gjort fel. Inte du.
    Om du väljer att stanna och förlåta så är du stark. Inte pinsam. Tänk så.
  • molly50
    Anonym (jaha) skrev 2020-02-08 15:10:39 följande:
    Nja, jag vetefan om man alltid är stark för att man stannar, det beror få av vilken anledning man stannar. Om man stannar för att man inte klarar av att göra något annat, om man är panikslagen för att vara själv, om man hellre tar skit än blir ensam så kan man nog inte påstå att personen är stark.

    TS slår mig inte direkt någon stark person utan snarare någon som inte klarar av att hantera situationen och stoppar huvudet i sanden för verkligheten är för jobbig att hantera.
    Det har du i och för sig rätt i.
    Men oavsett vilket så är det inte hon som ska skämmas om han berättar för deras vänner och familjer vad han gjort. Bara han.
    Och då visar han ju om han verkligen ångrar sig eller inte.
  • molly50
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-02-09 19:11:33 följande:
    Men snälla sluta fejka vara jag... vad får du ut av det?
    Du vet väl om att du kan anmäla personen?
  • molly50
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-02-09 22:37:44 följande:
    Det är förnedrande för det bli ett tecken på att jag k ge räckte til, inte var nog. Att han kunde förnedra mig det yttersta och att jag på något vis accepterat det.
    Inget av det här har med dig att göra. Det måste du förstå.
    Det är han som har gjort fel val och betett sig illa mot dig.
    Det ska inte du dömas för. Däremot han. och det med rätta.
    Och du behöver dessutom stöd omkring dig.
    Försvara honom inte. Vill du verkligen veta om han ångrar sig så kräv att han berättar för folk i er närhet.
    Försök inte skydda honom.
  • molly50
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-02-09 22:44:14 följande:
    Så om vi berättar och han fortsätter visa 100% ånger är vi helt plötsligt på rätt väg menar du?
    Det vet jag inte. Men det är ju alltid en början.
Svar på tråden Nygift och otrogen