Dirgeofnovember skrev 2020-01-07 22:27:17 följande:
Nu är din situation värre än det svek jag fick genomlida och vi hade inga barn ihop så det underlättar situationen något. Men jag upplevde hennes svek (och det svek du fått genomlida) som en spottloska på den kärlek jag kände för henne och på mig som person. För mig är det oförlåtligt när man når dit, jag tror mycket i en relation går att arbeta på men det finns vissa saker som sätter sig som en dolk i det gemensamma man haft. Efter att den initiala chocken lagt sig så visste jag att kärleken var död, för INGEN behandlar mig på det sätt hon gjorde. Vi löste skilsmässan snabbt trots hennes protester.
I dag är jag stolt över mitt agerande, jag stod upp för mig själv och visade mig själv att min ryggrad är stark. Situationen hade inte heller sett annorlunda ut med barn med i bilden. Jag tar tanken om barn väldigt allvarligt och enligt min moraliska kompass hade jag inte kunnat leva med det budskap jag gett ett barn om jag stannat. I mina ögon är det att visa att man behöver inte visa respekt för sin partner i en relation. Ett barn mår inte alltid bäst av att ha två föräldrar, ibland (ganska ofta) är skilsmässa och seperation bättre så de slipper växa upp i ett kärlekslöst hem och utan ett hem där tillit saknas.
Tänk på att du baserar om du kan stanna på att en annan kvinna har tagit ett beslut om deras gemensamma barn. Någon utanför er relation har alltså tagit ett beslut som kunde betytt att du skulle lämna. Tänk också på att det är din man som bär ansvaret för att denna kvinna har fått denna makten.
Läste även att er terapeut säger att det ligger hås er båda att det blev som det blev. Det låter i mina öron befängt, visst kan det ha funnits djupa problem mellan er men en vuxen MAN tar det på sig själv att kommunicera innan han stoppar in den i en annan kvinna. Att vara man i det moderna samhället handlar mycket om att hålla kontroll över sina drifter, din man misslyckades tyvärr med detta och valde en annan kvinna. Hade din man varit min vän hade jag som vän kapat honom från mitt liv, en sån går inte att lita på som vän, det är den hårda sanningen från mitt perspektiv.
Att vi har barn ihop gör så klart mycket, utan henne hade jag kanske resonerat helt annorlunda. Måste kärleken vara död? Kan inte det gå att se otrohet som en liten del och det ska väl inte få förstöra hela livet man planerat att leva tillsammans? Vissa hävdar ju tom att otrohet kan stärka förhållandet...
Jag märker ju min egna desperation. Nästan så jag blivit besatt och "mer kär" efter hans otrohet. Jag vill helt plötsligt heta hans efternamn, föda hans barn osv..
jag stannar ju inte enbart för att hon gjorde abort men hade hon fått hans barn hade det ju inte gått att dölja längre, även om han inte ville ha barnet.
men du skriver det ju själv, han hade en drift som han där och då inte kunde kontrollera. Hon var väl spännande eller nåt, medan jag var tråkig och inte ville ha sex eller nåt...