Nygift och otrogen

Här har det hänt mycket under tiden jag tagit en paus.

Jag har lämnat min man. Han har en lägenhet i sitt jobb nära oss som han kommer flytta in i och vi har också berättat för våra familjer att vi ska separera. Anledningen till separationen är att vi haft ett tufft år och att det inte finns någon ork att kämpa längre (det vi sagt till våra familjer). Vi kommer inte skiva på skilsmässopapper än utan leva separerade ett tag men fortsätta gå i familjeterapi, främst för vår dotters skull.

När jag pratade med min man i veckan bröt han ihop och fick en panikångestattack. Det samtalet och de efterföljande dagarna har gjort 100 gånger ondare än när jag fick reda på hans otrohet. Jag trodde aldrig att jag skulle lämna honom, speciellt inte samtidigt som jag älskade honom. Just nu känns allt meningslöst och jag känner mig värdelös. Jag kan inte förstå att detta händer och jag ser heller inget slut på lidandet. Hur ska jag få till en vardag utan honom? ska vi aldrig mer pussa varandra? Ha sex?  Hur klarar människor av att gå igenom såna här saker?

Jag litar på att han inte vill ha med henne att göra. Jag ser ju brinnande hat i hans ögon när hon kommer på tal, han avskyr henne. Men mina inre demoner kommer såklart spöka, och jag kommer säkert ha koll på henne. Han vet dock att tar han upp kontakten med henne förintar han mig...

Han hade ju kärlekskänslor för oss båda? Att däremot veta att han varit intim med henne, rört henne, legat med henne äcklar mig. Men för mig handlar det om att skilja på handling och person. Han handlade enormt fel men har tusen gånger oftare handlat rätt. Det är mänskligt att fela..

Jag kan lita på honom och passion är väl det vårt förhållande saknade, det som drev honom i armarna på henne. Hon var passionerad, eldig. Vi hade det tryggt och kärleksfullt men inte passionerat. Den passionen han beskrev han upplevde med henne undrar jag om vi någonsin upplevt.

Jag försvarar honom inte, men jag har inget behov av att hata. Jag sörjer för honom, för mig och för det som gått förlorat. Det är bara sorg..

Han är inte otrohet definierat och som jag sagt tidigare vet jag att han inte skulle göra om det, tyvärr räcker inte det.

Så klart jag vet att det är min man som begått "mest" fel men det fråntar inte det att hon använde graviditeten mot honom vilket i förlängningen gör att hon återigen visade noll respekt för mig och framförallt för min dotter. Jag känner inte den här kvinnan, det enda jag vet om henne är att hon legat med min man. Det gör det ganska lätt för mig att ha en åsikt om henne. Min man är ju såklart mer komplex, han känner jag och älskar. Jag vet hans goda sidor. Så klart han kvinnan det också men dom vet jag inte om. 

Jag har som sagt vad lämnat honom, men behöver ha någon form av relation med honom pga barn. Henne önskar jag bara ett liv i misär. Hårt så klart men jag avskyr henne som pesten. 

Hade han njutit så som du beskriver hade han väl inte avslutat sitt med henne?

Jag håller väl fast vid hoppet antar jag, att finns det en promilles chans att ett barn skulle rädda oss så tänker jag på det. Men tanken på att ha sex med honom nu känns fel. När jag fick reda på hans otrohet hade vi massor sex, nästan bättre än någonsin, men nu känns det otänkbart. Nej jag kan inte acceptera att han inte är den jag trodde han vad, jag får inte ihop det. Klart jag visste att han inte var perfekt?? samtidigt så är han ju den jag trodde han var, han är ju ingen annan person. 

Ett barn får honom inte att stanna, ett barn får möjligen mig att stanna. 

Just nu känns det som om jag är villig att ge det ett försök. Jag antar jag är nere i nån svacka men jag har börjat bagetalisera det har gjort, eller kanske börjat acceptera. Just nu vill jag bara förlåta och gå vidare med honom. Det har skett och det var så jävla vidrigt men nu vill jag ge honom en andra chans för att ärligt se om vi kan läka... men jag vet inte.

Jag älskar inte honom mer än han älskar mig. Hur många gånger måste jag skriva det? Det var en kvinna en gång! Jag vet att han inte kommer göra det igen, mitt problem är att komma över just henne. Jag vet vem han är men jag vet också att människor kan göra fel och att det bör få konsekvenser.

Så klart förstår jag att min mans förhållande inte går att likställa med en puss på Gullan. Jag är inte dum.. men jag tycker inte den är ? den värsta otrohet? jag hört om heller.. han hade sex med henne. Det är det primära i historian. Och han avslutade det. Att vi precis gift oss, försökte bli gravida, att hon blev gravid påverkar inte för mig egentligen.

Jag kan inte säga hur kan kände eller varför han gjorde som han gjorde, jag har aldrig ens övervägt otrohet. Men jag har heller aldrig utsatts för den påfrestningen i form av så starka känslor som han gjorde.

Jag börjar upplevs att jag går lite vidare och att jag nog kommer kunna förlåta honom. Det var ett brutalt felsteg men det var under en kort period, jag tror inte jag vill förlora honom resten av livet för det.