Nygift och otrogen

Det borde han verkligen. Det var fegt och egoistiskt att istället söka sig till henne och knulla henne. Det tror jag också... men eftersom jag inte upplevde något problem i vårt förhållande så var ju bollen hos honom att ta upp det.

Nej ett år är ingenting i det stora hela men samtidigt är kanske det år vi har bakom oss det allra tuffaste året i den här processen.

Ja det gjorde hon. Precis som jag, vår dotter och framförallt flera av hans vänner fanns där. Där och då visste han ju inte att hans känslor var bekräftade, att något skulle hända.

Nu tror jag du missförstod mig. Vi har aldrig haft ?mycket? sex, inte ens i början av vårt förhållande. Jag är inte så sexuell av mig och då klart förändrade det av ett barn. Så vi slutade inte ha sex när han träffade henne...

Men under perioden med henne hade vi ju sex, vi försökte ju bli gravida. Och han avslutade ju med henne just pga den anledningen. Så nej han valde inte henne, tvärtom.

Jag hoppas min dotter får se att det går att ta sig igenom tuffa perioder och bli starkare av det, är det så fel?

Ja jag har funderat mycket på det eftersom det både känts utlämnande och förnedrande. Samtidigt går det inte ihop med den man jag är gift med eftersom han aldrig pratar illa om någon, inte ens kvinnan han var med som han ändå idag tycker väldigt illa om. Jag vet ju att han sagt saker, vissa saker kan hon inte bara chansat sig till. däremot vet jag inte hur han sagt saker - om hon vrider på det för att få det att låta elakt och taget ur sitt sammanhang. Han påstår att han aldrig sagt saker på ett elakt sätt utan mer samtalat om mig på ett snällt sätt. Att jag ex inte har körkort har hon hävdat att han sagt på ett nedvärderande sätt medan han hävdar att han bara i ett samtal sagt att det är han som kollar på ny bil eftersom jag inte har körkort. Men jag vet inte... jag förstår inte vad han skulle tjänat på att pratat nedvärderande om mig men jag förstår hennes motiv med att säga att han gjort det - att jag ska lämna honom så han blir ensam.

Jag tror det fanns flera anledningar att han bröt med henne men att vara otrogen och samtidigt försöka få barn var nog en av dem. Hade vi inte varit nygifta och försökte bli gravida kanske han fortsatt lite till, omständigheterna spelar ju roll.

Nej jag är ingen dörrmatta vad folk än tror. Han har fått lida för vad han gjort men det finns mer konsekvenser än att lämna. Nu när vi börjat berätta för våra närmsta så förstår alla och alla håller med om att det i praktiken inte bara är att lämna. Att allt inte är svartvitt.

Nej det tror jag inte, sen tror jag inte han och hon delar samma sanning. De minns allt olika. Allt blandat tillsammans gör det så klart så obeskrivligt hävla ont. Att han kunde anförtro sig till henne, skratta med henne, att han kollat nyfiket på henne, rört henne - både vänskapligt och kärleksfullt, att han blivit kåt på henne, varit i henne, kysst henne, lyssnat på henne, berömt henne. Allt det kommer alltid göra ont! Men i vårt förhållande är han så mycket mer än så... han är mer än hans svek.

Jag räknar med att både han och jag kommer falla in i svackor igen. Tvivla och vara ledsna... det är ju en lång process. Kanske lever jag i lite falsk trygghet nu när vi gett det ett nytt försök. Vi har bestämt att börja kolla nytt boende för att få en nystart och det känns befriande.

Våra nära har varit väldigt stöttande och rationella - åt båda håll. Det känns skönt att han inte blev dömd.

Jag måste vara beredd på honom också. Bara för han gjort fel betyder det inte att han inte mått och mår dåligt. Finns jag inte där då kommer det bli sämre igen.

Och jag kan inte älta livet ut, det är inte hälsosamt för någon av oss. Vi måste börja se framåt och glömma det förgångna om vi ens ska ha en chans. Jag behöver heller inte veta allt han gör - går han till en vän och tar en öl litar jag på det och måste inte dubbelkolla och det ser jag som ett gott tecken.

Jag har väldigt öppna ögon, jag har levt i den här mardrömmen i över ett år. Men äntligen går det framåt och jag börjar kunna lägga det värsta bakom mig och har fattat beslutet att jag tror på oss och vår framtid, det är menat att det ska vara vi. Jag tror verkligen det. Han säger inte bara saker, han lyssnar, stöttar - ja allt för vi ska bli starkare av det här och det kommer vi att bli. Jag litar på min magkänsla.

Och du har fel - i vårt förhållande är det oftast jag som varit egoistisk och jag som prioriterats. Det är han som kämpat för oss redan innan otroheten. & detta är inget jag skriver för att jag är hunsad och naiv utan för att det var så. Jag har inte erkänt det för honom och det tänker jag inte heller göra. Jag har tidigare satt mina behov före honom utan att han förtjänat det. Nu däremot förtjänar han att mina behov sätts före honom. Jag har precis plöjt träden ?är MIN man otrogen?? Och där stöttar flera hennes beslut att stanna och kämpa, tråkigt att tonen varit så annorlunda här när hennes mans otrohet varit waaay värre.

Och på måndag skriver vi på papper till en ny bostad, något både han och jag ser som en viktig nystart.

Nej aldrig. Han får en chans nu och den är en chans till under hela vår livstid. Minsta lilla snedsteg så är vårt förhållande. Vi båda hårfin i vårt förhållande igen på de premisserna och jag tror vi kommer lyckas. Det känns bra och jag börjar få en framtidstro igen, tänker på annat än otroheten och henne. Jag tror absolut vi kan bli lyckliga igen, rentav lyckligare, annars hade jag inte gett det ett försök till.

Nej min mans otrohet är äcklig, både mot mig, älskarinnan och vår dotter. Att han fattar tycke för henne Och hade kontakt med henne under vår bröllopsdag är sjukt, det håller jag med om. Hans förklaring är (typ) att han så klart förstod att det var något mellan dem då, hon gjorde honom glad (men det gjorde ju jag också) och att han på vår bröllopsdag aldrig någonsin trodde att han vevorna senare skulle kunna göra ett sånt grovt övertramp. Att hon blev gravid är inte mitt problem och inget jag tänker på. Sexet är mitt problem. Hade hon behållt barnet hade det så klart varit annorlunda och jag hade lämnat honom.

Gör han mig minsta lilla illa igen är han körd men jag tror på oss som team och att hon in i det längsta inte lät oss vara har antagligen hjälpt snarare än stjälpt oss.

Skulle han mot all förmodan göra något liknande igen finns det inget annat alternativ än att lämna honom och det vet han. Jag är dock helt säker på att det inte sker.

Tack snälla. Jag vet inte heller om jag kan förlåta, det får tiden utvisa. Nu ger jag honom en chans att laga det han förstört.