Nygift och otrogen

Ja. Vi pratade i säkert 6 timmar igår. Ingen av oss har nog någonsin gråtit så mycket.. Hans återkommande svar är typ att han inte kunde förstå att han gjorde det, att han älskar mig mest i hela världen och inte kan leva utan mig typ samtidigt så märker jag en skillnad hos honom. Han har alltid haft egna åsikter och stått upp för sin sak osv men nu är det som att han håller med om allt jag säger, som att han inte vågar stå för saker utan nästan är rädd för mig. Han säger att han berättat allt han minns och att han är arg på henne för hur hon uttryckt sig mot mig. Samtidigt är jag rädd för den dagen hon faktiskt försvinner för då är det han som är "fienden". är det konstigt tänkt?

Han vill ha ett till barn (såklart) men jag pausade det tydligt. Har sagt att vår parterapi inte hjälper så mkt, att jag är rädd för att förlora halva tiden av min dotters uppväxt pga honom och att jag behöver få prata själv. 

 

Jag berättade att jag pratat med min vän och han sa att han skäms så mycket och kommer ha svårt att se henne i ögonen. Vi bollade lite om ifall vi skulle berätta för folk men kom inte fram till något.

 

I två veckor ska han bo hos sin mamma nu och vi ska bara höras gällande vår dotter eller om jag har nåt jag vill fråga/säga. Kanske kort tid men längre tid känns ohållbart just nu. 

Hon har kallat mig naiv och blåögd typ. Berättat saker han sagt om mig.. sagt att jag är svag och patetisk typ.

Nej alltså att jag är naiv, blåögd etc är vad hon sagt att hon tycker om mig. Hon har varit väldigt respektlös mot mig. Sen har hon sagt saker hon påstår min man sagt om mig, vissa saker han påstås sagt är direkt hånfulla..

Ja hon gjorde aborten för att min man inte ville ha barnet hävdar hon och han var tydlig med att hon skulle bli ensamstående mamma. Sen var säkert hon i chock också, vad vet jag.. 

Nu kallar jag henne inte psykopat för att jag ogillar henne utan för att hon är en psykopat. Ja jag vet bara vad min man berättat och hade det varit en normal kvinna hade jag kanske kunnat lyssna på henne men med tanke på hur hon uppfört sig så gör det ju att jag litar lika lite på henne.. Sen har dom så klar haft med än sex, det börade ju inte där. Det växte väl fram till dom inte kunde kontrollera sig antar jag..

Nej, det gör han faktiskt inte. Han gör snarare allt för att få bort henne från vårt liv av respekt för mig.. Han har släppt henne VERKLIGEN så väl känner jag honom och skulle han någon gång vara otrogen igen så är det inte med henne det vet jag till 1000. 

 

Som jag skrivit frågade jag henne varför hon återigen hörde av sig så jag vet att hon gjort det och jag har också sett vad min man svarat. Just i det avseendet litar jag på honom.

 

jag litar också på att han inte gjort det igen. Mer än så kan jag inte göra.. men det spelar ingen roll för lik förbannat så har han ju gjort dethär.. 

För att han markerar att han inte vill ha med henne att göra. Ska hon säga nåt får det gå via mig och det enda svar hon får är att hon ska låta oss vara...

Fast dom hade två veckor och vi ett decennium och barn det måste väl vara lite skillnad? Hon visste också att jag fanns och det är ju mer än vad jag kan säga om henne..

Så de har inte setts eller pratat på riktigt sen hon blev gravid?! Really?

Ärligt talat förstår jag henne lite. Hur skulle du tycka det kändes om du träffade någon, ni hade sex några gånger, du blev gravid och då ville han inte träffas mer och tvingade dig till en abort. När aborten vad gjord bröt han kontakten. Tycker du det känns som ett rimligt beteende från din kille? Förstår du inte att hon känner sig utsatt och övergiven? Kanske är det lättare för henne att släppa det om de får prata så hon kan få ett avslut?

Hela den här grejen med att inte svara utom för att säga att hon inte är välkommen känns väldigt känslokallt från er sida. Ja, jag förstår att det är jobbigt för dig, situationen är skit. Men nu är den som den är. Det riktiga svinet här är din kille, men det är hon och du som får ta smällen.

2-3 veckor av aktivt sex ja det har båda bekräftat.