Nygift och otrogen

Så du tror inte att det kommer vara jag och min man om 2 år? även om han inte är otrogen igen? det har ju trots allt gått flera månader sedan otroheten och än är jag kvar

Men jag tror inte allt är svart eller vitt. Antagligen har min man sårat mig mer än någon annan kommer göra. Men han har också älskat mig mer än någon annan, kämpat för mig, för oss, gett mig en dotter...

Jag vill inte tro att två veckor definierar vem han är och att 10 år har varit en lögn. Det kan inte vara så.

Nej så är det så klart. Men jag har alltid varit säker på att han var ?bra?, aldrig någonsin oroat mig gör otrohet eller inte litat på honom. Sen helt plötsligt ser jag att han gjort en annan gravid. Jag går liksom inte ihop det, den otrogna och min man kan inte vara samma person!! Nu kommer istället vårt liv antingen handla om skilsmässa eller att han resten av ditt liv står i tacksamhetsskuld till mig för att inte ha lämnat honom...

Ungefär det gjorde jag när jag fick reda på det. Tog med vår dotter till mamma. Det är inte så att han kommit smärtfritt undan bara för att vi idag lever under samma tak.

Du har rätt. Jag läste det här redan vid 17 och har funderat. Jag behöver ett break, komma bort. Kanske inte i tio månader men få lite distans och jag ska ta det med honom i helgen. Tack.

Vet du vad? Ja jag är naiv, godtrogen, blåögd. Men jag känner också en avsky. För min man och för vad han gjorde. För att han kunde ljuga mig rätt i ögonen och säga att han skulle på affärsmiddag men var på hotell med henne. , för att han låg jämte mig i sängen och tänkte på henne, för att han försökte göra mig gravid för att sedan dagen efter ligga med henne. För att han skrev med henne samma dag som vi gifte oss. Jag försöker tänka att han avslutade pga ånger, som han själv säger. Men han stod hemma, såg på bilder av oss - mig och vår dotter - och valde ändå att vara med henne. Han tog på henne, förälskade sig i henne, drömde om henne. Hans ångest nu gör inte det ogjort!! Och jag vill så gärna lita på det han säger. Jag litar på hans ånger och att det inte sker igen. Pch vi kan förenas i hatet mot henne fast det är så fel. Så klart är det katastrof att han börjar avsky henne för felen han gjort. Hon va snäll och lät honom t.o.m. slippa följa med på aborten för han inte ville, inte ens erbjöd sig. Jag kanske inte kan lita på honom men tror fan inte jag någonsin kan lita på någon igen. Både han och jag är som skuggor av våra tidigare jag. Försöker skratta, krama varandra, gå egentid. Jag vill så gärna att det ska fungera, att vi överlever. Men alltså...

Så brutalt. Fruktansvärt. Jag lider med dig och din dotter. Det är så konstigt att ta del av andras berättelser för det första jag tänker är ?skönt att du slapp honom?. Sen inser jag att jag resonerar precis tvärtom med mig själv...

Försöker väl intala mig att det var bara sex.. hela situationen är då surrealistisk och så mycket jobbigare än jag någonsin kunnat tro

Jo så är det väl.. men för mig är inte egentligen graviditeten så stort och inget andra behöver få veta. Och sen blir det så att om/när det kommer fram vad han gjort blir det typ omöjligt för oss att fortsätta.. alla i min släkt och vänner kommer ju inte kunna förlåta honom..

Jag menar att så länge det bara är ni två som vet behöver han inte ta något som helst ansvar för det han gjorde. Han kan säga vad han vill till dig så du håller dig lugn men han behöver inte bevisa att han tänker hålla det eller ens behöver tala sanning så länge ingen annan vet.

Han kan blåljuga hur mycket han vill när det inte finns någon annan som kan ifrågasätta det han påstår.

Hur tror du han skulle ha svarat på frågorna vi har ställt till honom tex? De som känner honom kommer givetvis att kunna ställa hundra gånger tuffare frågor och hitta frågor ni inte ens tänkt på.

Att berätta för omgivningen är ju att ta konsekvenserna av sin otrohet och verkligen stå för det han gjorde. Och på riktigt bevisa om hans ånger är äkta eller fejk.

Hur mycket är hans kärlek äkta när omgivningen vet vad han gjorde?

Just nu är han bara en feg ynkrygg som vill slippa ta ansvar.

Han har allt att vinna på att fortsätta manipulera dig och ljuga för dig och inte vilja berätta. Du är den som förlorar på hans tystnad.

Ja, hon verkar helt bakom flötet och kan inte ta ett nej. Oavsett vad han lovat henne tidigare så har han klargjort flera gånger att han vill ha absolut noll med henne att göra nu.

Aborten var en situation hon själv satte dig i. Det yttersta valet var hennes. Min man är inte hennes vän som ska finnas där eller testa henne. Hon mår säkert inte bra men det är inget varken jag eller min man kan eller vill hjälpa henne med. Hon är ansvarig för sitt eget mående.

Han valde en kvinna som var helt bakom flötet framför ert äktenskap och att berätta dina hemligheter för under några månaders tid. Han valde att vara ärlig mot henne och ljuga för dig så helt bakom flötet kan hon inte vara. Hon måste ha en massa fina egenskaper som gjorde det värt att riskera allt för hennes skull.

Glöm inte att din man var villig att riskera allt för henne. Glöm aldrig hur lågt han värderar dig när en mer attraktiv kvinna går förbi. Han är den som valde att skada dig. Hon är ett offer för hans ego.

Nu är du också ansvarig för ditt eget mående, precis som hon över sitt.

Men snälla ni alla som skriver här tänk om min man faktiskt talar sanning! Tänk om han älskar mig, aldrig gjort det tidigare, aldrig kommer göra det igen och faktiskt genuint ångrar dig. Tänk om det han säger om förhållandet stämmer. Ni kan ju faktiskt inte veta! Varför är det så fel att lita på honom? Jag känner honom och han har ljugit för mig en gång och det har han fått äta upp big time! Ni använder att vi gifte oss precis innan som något förödande. Tänk tvärtom - att det pga bröllopet gör det lite mer värt att kämpa för varandra? Att vi inte vill slänga bort det vi har? (Och svara nu inte ?det gjorde han när han var otrogen?.) att vara otrogen är inte ett brott, han har inte lördag någon! Han hade sex med en annan vid två olika tillfällen! Det gör så ont men den här tråden känns inte proportionerlig. Ni skriver att han inte fått några konsekvenser. Tror ni inte vi bråkar, gråtit, pratat fram och tillbaks i överflöd det här året? Tror ni inte jag ställt ultimatum? Den enda konsekvensen ni anser rimlig är att han lämnas? Vi är två personer som älskar varandra och har en familj och boende!

Ni skriver att jag fortfarande är j en chock/förnekelsernas. Det har gått ett år. Visst borde den vara över nu?! Jag sörjer det som skett, det jag önskar skulle blivit. Förlusten av mannen jag älskar (för han är samma man fortfarande). Vad är så fel med det?!