Nygift och otrogen

TS, är du på riktigt? Börjar tro att du är ett troll, maken till naivitet och dumma argument har jag aldrig hört.

För det första: HON har inte gjort något fel och vore du vettig skulle du tycka synd om henne som tvingats genomgå en abort för att ditt fega kräk till make valt att hoppa över skaklarna och av egna egoistiska skäl ville att konsekvenserna skulle bli så milda som möjligt (för honom). Om det är någon du ska vilja slå är det honom, inte henne. Henne borde du tycka synd om.

Vidare kan en man (människa) gråta, vara ledsen, böna och be om att få ha dig kvar och så vidare utan att det behöver betyda någonting alls egentligen, och definitivt utan att det behöver betyda att han älskar dig innerligt och inte vill annat än att vara med dig. Vanligtvis visar man det senare genom att vara trogen (om det är vad man lovat varandra), inte genom böner och tårar EFTER att man gjort bort sig.

Den här typen av handling, där han flera gånger felat, planerat och utfört är ju rätt utstuderat och han har definitivt inte varit i "en bubbla" som du verkar tro, vad för bubbla du nu syftar på? En vuxen, frisk människa har en viss nivå av möjlighet till konsekvensanalys och förmåga till självbehärskning, till den grad att sådant här inte "bara händer". Och hotell blir inte bokade av sig själv... Det faktum att han påstår, och du tror på, att hon varit "den drivande" och så på att han inte kunnat säga nej är bland det mest patetiska jag hört.

Sen förstår jag inte varför du så gärna vill dölja detta för er omgivning? Med tanke på till vilken grad du försvarar honom och hans handlingar verkar du ju inte tycka att han behöver skämmas.

Jag tror absolut att förhållanden kan klara otroheter och att det inte är dödsdömt bara så där och om du väljer att stanna kan ni säkert "hålla ihop" men jag tror ingen av er kommer bli lyckliga tyvärr. Om du varit fly förbannad, sett hans handlingar för vad de är dvs. sviniga, kastat ut honom och fått honom att jobba och be på sina bara knän för att överhuvudtaget få röra dig igen kanske det funnits en möjlighet men det faktum att du i princip försvarar honom, tycker att det är den stackars kvinnan som är boven och sväljer allt han säger med hull och hår gör att jag tror att han snart är någon annanstans och fular igen eftersom du "accepterar" det.

Där får vi enas om att vara oense - personligen tycker jag att om man är singel får man ligga med vem man vill, det är den som är i ett förhållande som gör fel. Det är den som är make och pappa i det här fallet som splittrar en familj och förnedrar sin respektive - inte hon. Att han dessutom har oskyddat sex med henne (och vem vet vad han sagt till henne, kanske att han vill ha barn med henne?) och sedan "tvingar" henne att göra abort är ju svinigare än otroheten i sig.

Jag förstår, TS, att du är desperat, men det är ju det som är problemet. Du är så desperat så du lägger skulden på henne fast skulden är hans (hon har egentligen inga förpliktelser mot din dotter). Skulle hon ha velat men inte han, på grund av förpliktelser mot ert barn, skulle det aldrig blivit något. Hon må ha agerat moraliskt fel men att diskutera det är bara onödigt och irrelevant egentligen - i slutändan är det HAN, och ENDAST han som sårat och förnedrat dig och potentiellt skadat er dotter. 

Det är själviskt att tycka att det inte "fanns tid att prioritera henne då". Hade jag varit du hade jag varit mer upprörd och förbannad över sättet han behandlat henne på, än otroheten i sig. En otrohet tror jag (faktiskt) många, även godhjärtade, människor kan hamna i, men att ha sex oskyddat med en kvinna, göra henne gravid och sedan behandla henne som skit och låta henne gå igenom en abort ensam - det är vidrigt och där hade jag verkligen ifrågasatt min man och hans moraliska kompass (även om jag tror att jag hade kunnat förlåta vissa "sorters" otrohet).

Nä, han kan säkert älska dig. Jag tror inte, som många andra, att man inte kan vilja ligga med andra för att man älskar en person, eller att man inte älskar någon om man till och med är otrogen.

MEN - att man älskar någon betyder inte att man bör/ska/kan ha ett förhållande med någon. Det finns många människor jag älskar som jag absolut inte hade varit lycklig med i ett partnerförhållande. Det krävs så mycket mer än kärlek för att man ska kunna bygga upp ett bra, stabilt och lyckligt förhållande - tillit, respekt, åtrå, t.ex. I respekt-biten har han ju brustit något enormt. Att gå så långt som att planera datum och boka hotell, att inte erkänna förrän han blir påkommen, skylla till stor del på kvinnan, t.ex. 

Ja du skäms, men det är väl han som ska skämmas? Vad hjälper det att låtsas som ingenting? Återigen försöker du städa upp hans stök. Låt honom skämmas, berätta för någon du anförtror dig åt, det tror jag är bättre för dig. Du ska väl inte skämmas för att han betett sig som han gjort - återigen låter du ju inte honom stå ansvarig utan tar på dig en del av skulden, som att det beror på dig, det han gjort. Det gör det inte. Det finns många, många människor som lever i (tidvis) dåliga förhållanden med svackor där man kanske inte tänder på sin partner som förr, man har små barn och hinner inte fokusera på varandra överhuvudtaget, man tjafsar och bråkar och allt känns bara skit. Men alla är INTE otrogna, man kämpar på och håller ihop, rider ut stormen. 

Jag tror (min högst amatörmässiga bedömning dock, märk väl) att era chanser är små just på grund av din desperation. Du vill så gärna vara med honom att du greppar efter varje halmstrå och tror på allt han säger (fast det för oss låter helt orimligt, men vi kanske kan se det med mer nyktra ögon eftersom vi inte har någon relation till honom), bara för att du så gärna vill vara med, och känner att du behöver, honom. Det är ingen bra grund för ett förhållande.

Du borde jobba på dig själv så pass att du känner ditt eget värde och inser att du har ansvar att göra dig lycklig - ingen annan. Först när du ser vad du är värd och inser att du inte behöver någon man, inte heller honom, för att vara lycklig, kommer du att kunna ha ett stabilt förhållande som inte bygger på behövande och desperation. Om inte du respekterar dig kommer du aldrig få någon annan att göra det.

Du är ingen dörrmatta - inse att du är värd en man som respekterar dig och som är så rädd att förlora dig att han aldrig ens skulle tänka tanken att fula någon annanstans. Det är ingen här som vill dig något illa, och om du själv vill vara med honom är det ingen som stoppar dig, och vad folk på FL tror är inte direkt avgörande för er framtid. Men du får i alla fall en annan syn på saken.  

Anledningen att du har svårt att tycka synd om henne, som kanske "tvingats" (även om han inte satt en pistol mot hennes huvud kan man ju tänka att hon inte hade så mycket val och då är det ju på ett sätt ett tvång) göra abort, vilket för många kvinnor kan vara en fruktansvärd upplevelse, är ju för att du tycker hon bär ett stort ansvar i detta. Men om din man aldrig velat vara med henne hade hon ju inte kunnat vara med din man. Om hon inte hade velat vara med honom hade han ju lika gärna kunnat vara med någon annan. Där är skillnaden. 

Det är ju synd om dig förstås också som tvingas utstå att din man varit otrogen på detta sätt, ja det är synd om er båda. 

Jag hade tyckt att det varit en bättre situation om han hånglat med henne på en fest, kommit hem och sagt vad som hänt och bett om din förlåtelse och inte agerat skitstövel mot henne också. I det här fallet har han gjort så många fel på rad: 1. Haft kontakt med henne på detta sätt (dessutom så tätt inpå ert bröllop, det är ju verkligen att vanhedra det som ska vara en av de finaste stunderna i ert liv), 2. planerat datum och bokat hotell, 3. fullföljt och åkt till hotellet och haft sex med henne, 4. haft sex med henne flera gånger, 5. inte talat om sanningen för dig, 6. när han väl blivit påkommen försöka lägga skulden på henne och inte själv äga sitt ansvar, 7. betett sig som en fullständigt empatilös idiot mot henne.

Det finns så många tidpunkter där han hade kunnat avbryta och säga att "nej, det här ska jag inte göra". Han hade kunnat avbryta redan vid kontakt-stadiet, efter att han planerat datumet hade han kunnat avboka och låta bli att boka hotell, efter att han bokat hotellet hade han kunnat inse vad han höll på med och avboka det, när han väl kom till hotellet hade han kunnat avbryta, skicka hem henne och själv åka hem till dig och berätta vad han nästan gjort. Efter FÖRSTA gången han låg med henne hade han kunnat sluta men inte heller det valde han att göra. Därefter, efter att ha legat med henne flera gånger, hade han åtminstone kunnat välja att berätta sanningen för dig - hans fru, men nä, här väljer han återigen att svika dig genom att låtsas som ingenting och hoppas att du aldrig får reda på detta (och kanske fortsätta ligga med henne). Till slut när du väl kommer på honom behandlar han den kvinna han gjort med barn med noll empati, vilket ju också är fullkomligt idiotiskt. Det är så många felsteg så det går knappt att räkna.  

Jag tror inte det hjälper situationen att ni ska leva i en lögn, detta kommer troligen komma fram på ett eller annat sätt ändå. Du behöver som sagt inte ta upp det på släktträffen men att prata men vän eller nära familj tror jag hjälper dig. Han får stå för sina beslut och varför ska man ha högre tankar om honom än han förtjänar? Han är knappast den enda som varit otrogen och kommer inte bli förskjuten för det. Men att du ska behöva gå omkring och låtsas som att allt är perfekt och han är den mest fantastiska, lojala mannen som finns är inte bra för dig. Jag tycker också han förtjänar att skämmas för vad han gjort. 

För att du ska kunna gå vidare måste du nog släppa detta, förlåta honom och börja "på nytt" litegrann. Mycket att kräva jag men tror inte det kommer gå om du fortsätter älta detta, ha agg mot henne och så vidare. Tycker du ska gå i samtalsterapi ensam, verkligen. Tror det kan hjälpa dig, oavsett vad som händer med ert förhållande.