Nygift och otrogen

Min blivande frus svek var måhända inte jämförbart med det ts beskrivit. Det är inte det som är poängen med mitt inlägg. Det hångel jag såg var dock, för det första ingen oskyldig puss på kinden, för det andra fanns det naturligtvis mer än det jag själv såg med egna ögon och för det tredje är det svårare att se otroheten irl än att få den beskriven för sig på annat sätt. Den blir liksom jävligt påtaglig. Med det sagt vill jag som sagt inte jämföra själva otroheten med den ts upplevt, utan bara påpeka att det faktiskt kan vara möjligt att komma vidare i förhållandet efter en otrohet.

Jag skulle ju inte göra fler inlägg. Men känner att jag ändå måste.

Nej, jag har inte nånstans försökt jämföra mitt upplevda svek med det TS råkat ut för. Jag har till och med skrivit det ett par gånger i tidigare inlägg. Jag vill bara ge ett annat perspektiv.

Så till min frus otrohet:

Jo, vi bodde i gemensamt ägd villa sen några månader tillbaka och hade varit ett par några månader ytterligare. Ja, visst gick det fort. Men vi var 40+ båda två och tyckte vi var mogna nog. Vi hade ett hemmavarande tonårsbarn. Inte gemensamt dock. Vi hade planerat att gifta oss sommaren därpå, vilket vi också gjorde. Att de hade haft sex vid tidigare möten var uppenbart. Jag såg dem dock bara grovhångla. (kläderna var på väg av). Att min fru inte gjorde den andre mannen gravid behöver inte kommenteras. Att hon inte själv blev gravid var väl mest en tillfällighet, eller så kom han aldrig i henne. Jag vet faktiskt inte det. Ville inte veta detaljerna helt enkelt.

Men återigen, det är inte graden av otrohet som är poängen med mina inlägg. Jag har enbart haft som avsikt att ge ett lite mer nyanserat perspektiv på en otrohet. Inga beslut bör tas i affekt. Eftertanke och analys är inte så dumt.

Det hände efter vi hade flyttat ihop. De träffades på en konsert några veckor tidigare. Sen träffades de några gånger till innan jag kom på dem med att hångla. Det var vid dessa tillfällen de hade sex. Det blev ju uppenbart när jag kom på dem eftersom jag visste att de träffats. Jag har inte velat veta några detaljer mer än om de använde kondom. Det var en relevant fråga tyckte jag. Andra detaljer skulle bara bli jobbiga att hantera har jag resonerat. Allt hände för många år sen och det ligger känslomässigt bakom mig numer.

Nja, viss var ni båda säkert lika skyldiga till att sabba ert förhållande, men att påstå att han "drev dig till otrohet" är ju en lögn. Du hade ju kunna lösa det på andra sätt än otrohet men du valde otrohet och det kan du aldrig skylla din partner för, det var ditt eget val. Och det är inte en fråga om "uppfattning" det är ren fakta. 

Märkligt det där med att otrogna människors sk uppfattning alltid sammanfaller med att de lägger skulden för sina egna val på andra och försöker få det att låta som att det är andras fel att de medvetet VALDE att vara otrogna. 

Håller inte med alls, vad som rör sig i huvudet på en person som är otrogen är säkert komplext. Men handlingen i sig (ett svek) är väldigt enkel. Personen hade kunnat välja andra sätt att hantera sitt missnöje men VALDE att svika och ljuga. 

Jag tycker inte man ska blanda ihop känslor och handlingar, man kan känna massor med saker och hur komplext som helst, men i slutändan är det hur man agerar som räknas. Du kan tex bli arg och säker känna att du har anledning till det, men det betyder inte att det är ok att spöa upp folk bara för att du kände så. Det går att hantera känslor på ett drägligt sätt, man behöver inte bete sig som ett arsel om man inte vill. Och väljer man det så kan man aldrig skylla det på andra.

Håller helt med.
Lustigt att man kan övertyga sig själv att det är motpartens fel att man knullar någon annan.

Suck.. Det är nog inte du som förstår. Jag tar hela ansvaret för mitt val. Men han började undra varför jag inte "gjorde något åt saken" innan jag tog valet. Att han pissade på mina försök att skapa dialog fattade han inte. Han ville inte gå på rådgivning och tog inget till sig oavsett vad jag sa och gjorde och det gjorde mig förkrossad och förtvivlad. Han svek mig när vår familj höll på att gå sönder och jag fylldes av en känsla jag aldrig nånsin känt. Och där i stridens hetta tog jag det galna beslutet att vara otrogen. Något jag aldrig trodde om mig själv och självklart skäms jag över det primitiva valet. Jag ville att han skulle lida och känna samma maktlöshet och sorg som jag gjorde. Jag ville inte skiljas jag ville bara skrika ut min förtvivlan. Och jag gjorde det på fel sätt. Det vet jag verkligen. Men att då först i efterhand börja jobba med äktenskapet kändes som ett hån, och visst, det hånet förtjänade jag väl.

Summa summarum, två fel gör inte ett rätt.

haha, tröstande kollegor verkar vara oerhört poppis. Intressant nog verkar dessa många ggr börja tröstandet redan innan förhållandet gått åt skogen 

Nix ingen kollega och ingen långvarig historia heller. Däremot en vän som funnits länge i bekantskapskretsen och visste hur det var mellan oss just då. Han var också gift.

Bara av ren nyfikenhet skulle jag vilja veta vem som påstår att otrohet kan stärka ett förhållande? Hur då? Och var läste du det?

Vet att det varit en liknande tråd innan som försvann men det var inte jag!!

Jag lever med en man och en fyraårig dotter. I mars gifte vi oss, ett väldigt enkelt bröllop men väldigt fint för mig och det betydde mycket. I juni fick jag reda på (kollade hans mobil) att han fyra-fem gånger i april hade haft sex med en kvinna på hans gym. När jag fick reda på det hade dom avslutat sin relation och när jag konfronterade honom kom det fram att han hade sån ångest och inte vågar berätta av rädsla för att förlora mig.

Jag har valt att stanna. Kanske stoppar jag huvudet lite i sanden. Istället har vi börjat prata om ett till barn och att flytta. Jag behöver pepp.. hur många av er har förlåtit er partner och faktiskt klarat av att gå vidare efter otrohet?