Nygift och otrogen

Jag villl tro på honom, jag TROR på honom.. men vet inte om jag kan glömma... att han gått bakom ryggen på mig med henne, legat med henne, gjort så hon fick göra abort.. medan jag varit hemma och trott han typ jobbat...

Jag tror på att hon blev kär i honom och missuppfattade vad han ville. Hon verkar älska bekräftelse...

Hej ts!

Jag har varit med ett tag och upplevt en del, själv blivit utsatt för otrohet och har en del i bekanskapeskretsen som både blivit utsatta och varit otrogna själva.

Tyvärr är detta inte rätt forum för din fråga om du vill ha ett nyanserat samtal och få mer kunskap och förståelse för hur människor fungerar, hur otrohet fungerar.

I detta forum och till dessa trådar (med ordet otrogen i rubriken) flockas mängder av bittra bedragna, främst kvinnor (men även en del män), som tror de kommit över sina egna trauman - men som i själva verket "bara" kapat, fördömt och bestämt sig för att världen är svart eller vit, trogen eller otrogen, ond eller god..

"En gång otrogen alltid otrogen" är ett mantra som man tror på - trots att det faktiskt inte alls stämmer.

Jag personligen känner flera som varit otrogna, lärt sig, vuxit och hamnat i mer kompletta relationer där otrohet inte längre är ett alternativ.

Mitt ex som bedrog mig hade jag kunna förlåta och vi hade kunnat gå vidare om båda hade velat detta. Nu är vi i nya relationer och jag är helt övertygad om att exet, som nu är lycklig och nygift, aldrig kommer att vara otrogen mot sin nya.

Vi träffade en mycket bra terapeut som förklarade att det i otrohetssituationer finns en anledning, troligen en brist eller något som den otrogne saknar i sin relation. Det finns en anledning till otroheten.

Kan man prata ut, förstå sig själv och vad det är för brist som finns så finns också möjlighet att förlåta och gå vidare i relationen.

Att bara förlåta räcker nog inte, man behöver förstå vad som hände och varför för att komma vidare.

Om man kan och vill gå igenom den här processen kan man komma ut starkare på andra sidan, det finns en hel del såna exempel. Dessa finns dock knappast i såna här trådar utan lever sina liv utan att läsa om andra människors otrohet.

Frågar man familjeterapeuter så får man ett lite mer nyanserat svar.

Om man däremot inte orkar med processen, man är så sårad och ointresserad av att försöka gå vidare så är det lika naturligt och också helt ok. Det är ett val man gör.

Vad du kan och vill göra, ts, vet du bara själv.

För att kunna gå vidare från en otrohet behöver man stöd och full respekt från båda håll. Korten behöver komma upp på bordet och man behöver gemensamt komma fram till varför det hände och vad som krävs för att återfå förtroende och tillit.

Det är möjligt om man vill.

Men, ställ dina frågor nån annanstans än här är mitt tips.

Utan att mena något ont så är detta forum fyllt av människor som faktiskt inte kan hjälpa dig förutom om du önskar fördöma, dumpa, hata och fly.

Det kan du få hjälp med om du vill.

Lycka till!

Jag har, till skillnad mot många andra här i tråden, erfarenhet av att det faktiskt kan bli bra efter en otrohet. Min blivande fru var otrogen i början av vårt förhållande. Jag kom på dem när de hånglade. Den synen brände sig fast på näthinnan för evigt. Vi hade natten innan lovat varandra att aldrig såra varandra....

Hon ångrade sig och var genuint ledsen. Jag tog några veckor på mig för att besluta vad jag ville. Hon ville inte att det skulle ta slut. Jag var nog nån sorts idealman för henne. Men den andre var förstås mer spännande. Rockstar light som han är med gott om villiga kvinnor runt sig medan jag är en akademiskt välutbildad och stabil man med chefsjobb som tävlade i en konditionssport. Jag bestämde mig för att ge förhållandet en chans. Jag fick jobba hårt med min tillit till henne. Hon fick bevisa genom handling att jag kunde lita på henne. I dag, 15 år senare, är vi fortfarande ett par, gifta och mycket lyckliga. Men det var ingen enkel resa för mig. Jag skällde och anklagade henne en tid efter sveket, men jag förstod sen att det aldrig kommer funka om jag inte kan gå vidare utan att ständigt riva upp skiten. Så jag bestämde mig för att aldrig ta upp det igen. Jag vill med denna historia berätta att det faktiskt går att komma över en otrohet liknande den TS beskrivit och sen leva lyckligt tillsammans. Men det kräver mycket av båda två!

Ja, vi är fortfarande att par. Ett mycket lyckligt sådant. Det är nästan 15 år sen hennes otrohet. Det var naturligtvis chockerande att se henne grovhångla med en annan. Jag förstod ju också att jag inte sett allt och visste att de umgåtts vid tidigare tillfällen. Jag har skrivit lite om mina erfarenheter här i tråden för att ge dig ett annat perspektiv än "dumpa aset". Det har krävts mycket av oss båda för att komma över hennes svek. Men det har det varit värt.

Jag använde uttrycket "dumpa aset" eftersom många kommenterar i denna typ av trådar så ensidigt, kategoriskt och onyanserat går ut på omedelbar och kompromisslös separation. Inte sällan används just det uttrycket.

Min fru var otrogen med den andre på ett planerat sätt. De träffades ju även innan jag såg dem hångla, vilket jag också skrivit. De hade först träffats på en konsert någon månad innan. Att hon inte blev gravid berodde inte på att de skyddade sig. Huruvida det var frågan om förälskelse eller inte vet jag inte. Hon förnekar det i vart fall. Hon var mer smickrad av att bli uppvaktad av en rockstar. Om hon blivit gravid och gjort abort hade det i princip inte förändrat något. Vi har inga gemensamma barn. Den biten hade vi båda bakom oss innan vi träffades. Att vi lyckats komma vidare beror på några viktiga faktorer. För det första visade min (blivande) fru genuin ånger. Hon kom till insikt om vilket sorts liv hon ville leva och med vem kan man säga. För det andra har jag fått jobba hårt med mig själv för att inte älta katastrofen i det oändliga. För det tredje och viktigaste har vi skapat ett gemensamt liv med total öppenhet sinsemellan som bygger på kärlek och respekt för varandrafaktiskt sett. Nån sorts förlåtelse i biblisk mening är inte heller möjlig. Jag har däremot lärt mig hantera känslorna och lyckats undvika hatiska känslor. Jag har heller aldrig dragit upp händelsen efter jag ältat klart. Inte ens när vi bråkat.

Detta blir mitt sista inlägg i denna tråd. Samtidigt vill jag önska TS lycka till. Oavsett vilken väg hon väljer.

Jag skulle ju inte göra fler inlägg. Men känner att jag ändå måste.

Nej, jag har inte nånstans försökt jämföra mitt upplevda svek med det TS råkat ut för. Jag har till och med skrivit det ett par gånger i tidigare inlägg. Jag vill bara ge ett annat perspektiv.

Så till min frus otrohet:

Jo, vi bodde i gemensamt ägd villa sen några månader tillbaka och hade varit ett par några månader ytterligare. Ja, visst gick det fort. Men vi var 40+ båda två och tyckte vi var mogna nog. Vi hade ett hemmavarande tonårsbarn. Inte gemensamt dock. Vi hade planerat att gifta oss sommaren därpå, vilket vi också gjorde. Att de hade haft sex vid tidigare möten var uppenbart. Jag såg dem dock bara grovhångla. (kläderna var på väg av). Att min fru inte gjorde den andre mannen gravid behöver inte kommenteras. Att hon inte själv blev gravid var väl mest en tillfällighet, eller så kom han aldrig i henne. Jag vet faktiskt inte det. Ville inte veta detaljerna helt enkelt.

Men återigen, det är inte graden av otrohet som är poängen med mina inlägg. Jag har enbart haft som avsikt att ge ett lite mer nyanserat perspektiv på en otrohet. Inga beslut bör tas i affekt. Eftertanke och analys är inte så dumt.