legomum skrev 2019-12-25 13:35:04 följande:
Jag är själv tvillingförälder. Det går inte att jämföra med att ha två barn inte ens jämföra med två syskon som kallas för pseudotvillingar. Jag vet hur det kan vara samt vi är även med i tvillinggrupper stora och årskullsgruppen. Där läser man titt som tätt hur tungt det kan vara med just tvillingar som är i samma del av utvecklingen.
Testat två barn som triggar varandra i treårstrots någon gång? Man kan bli gråhårig för mindre.
Det har inget med föräldraskapet att göra. Barn trotsar i sin utveckling.
Visst kan man tänka på hur man bemöter sina barn och försöka vara förebyggande och smidig innan kaos uppstår.
Det föhållningssättet kallas lågaffektivt bemötande, LAB.
Något som jag rekommenderar varmt för alla föräldrar.
Men att sitta och säga utefter några få meningar där personen uttrycker tydligt att hon tycker det är skitjobbigt just nu beror på henne. Det är bara slag under bältet och inte så behjälpligt.
För övrigt kan du inte veta hur hon talar med sina barn inte mer än de ord hon skrivit och du vet lika väl som jag att det är bara en fjutt av hennes liv.
Dwt kostar dig ingenting att vara trevlig, prova det.
Tack för att du försvarar mig haha! Som tur är så är jag inte en person som tar åt mig så mycket, har blivit hård av att vara tvillingmamma antagligen! Jag tror att om ni träffade mig så skulle ni se att jag försöker vara pedagogisk med mina barn och jag tycker det är viktigt med rutiner. Men det är klart att det kanske är något jag inte gör rätt när barnen är sådär. Eller är det bara åldern? Det faktum att det är två pojkar som kanske har rivaliteten i sig? Det är så svårt att veta. Det jag vet till hundra procent är att jag borde ha mer tid för dom. Tyvärr bor jag utomlands och att gå ner i tid är inte möjligt i det landet där jag bor. När det gäller mitt föräldraskap pendlar jag alltid med att tänka att jag kanske är för sträng till att jag kanske är för slapp.
Idag skulle vi åka på en utflykt. En av killarna hade bestämt sig för att han ville ta med sig en jättestor legolåda med lego i. Jag förklarade att det inte gick, att den var för stor. Försökte förhandla i fem minuter. Till slut låtsades jag att jag skulle gå utan honom och gjorde att jag stängde dörren. Men han brydde sig inte alls och ba "då är jag hemma själv!". Till slut fick jag bära ut honom skrikandes till bilen för att hans brorsa och pappa väntade på oss. Han grät/skrek hela bilfärden på 15 minuter. Kära Bullen, är detta normalt? Hur hade ni hanterat den här situationen bättre?
