Den känslan, att leva med en man som helt slutat tända på en. Att aldrig få känna sig fin, sexig eller åtrådd. Att aldrig få en komplimang. Aldrig få bekräftelsen i att han vill ta på mig. Att aldrig få ha sex med den man älskar. Den känslan är så tung. All form av självförtroende är som bortblåst.
Hur hanterar ni andra det som lever med en partner som inte tänder på er längre, man som kvinna?
Varför lever ni tillsammans fortfarande? Har du gjort en kroppslig förändring? Gått upp i vikt ?
Jag har accepterat läget.
Är 50+ och lever i ett 16 årigt förhållande, varav 7 år utan ett sexliv. Det blir endast godnatt och godmorgon puss som oftast jag ger min fru.
Har fått tips här på FL om att lämna henne, men jag tror inte att ?gräset är grönare på andra sidan? Jag vet vad jag har, inte vad jag kanske får. Kanske ett liv i ensamhet till jag dör.
Så... efter ett flertal försök att starta sexlivet med negativt resultat har jag nu accepterat att leva med frun på detta vis.
För att få beröring besöker jag en vanlig massör då och då.
Jag hoppas att det löser sig för dig.
Men älskar han dig?
Att stanna kvar fast man inte är älskad och inte heller åtrådd blir ju fel på alla sätt.
Om man låter sig själv kroppsligt förfalla så kan man inte klaga om begäret från ens partner upphör. Finns gott om människor som har fullt upp men ändå kan hålla sig i form.
Har man inte gjort en större kroppslig förändring så är det nog bara att inse att attraktionen är borta.
Nu har jag fått många svar men jag ska försöka svara er allihop i några inlägg.
Vad gör du för att han ska vilja ha sex med dig?
Men har ni ingen kommunikation? Hur umgås ni när det är bara ni två?
Lever i det varje dag och tro mig, det blir inte bättre med tiden att aldrig bli berörd, få bekräftelse etc..
Det enda som blir med tiden är att man själv glömmer bort hur lång tid det har gått och varje gång man tänker på det gör det bara ondare och ondare..
Skilja sig? Tanken slagit ett antal gånger under dessa senaste 5 åren.
Men hoppet att det skall bli bättre och speciellt för Barnens skull lever kvar. Om man inte redan är total förstörd innan dess..
Det är inte så enkelt att han blivit impotent och vill inte visa det. I så fall finns det piller som hjälper. Jag är man 60+ och kan inte tänka mig leva utan sex. Piller hjälper mig att bli extrahård och det gillar frun mycket.
TS
Kanske kan du få igång hans lust om du föreslår att ni köper varsin sexleksak via nätet?
Leta fram en svensk websida med erotisk framtoning och visa honom den.
Iofs så fungerade inte detta på min hustru, men om det var jag som inte haft lust tror jag att det fungerat på mig som är man.
Gillar han massage och spa kanske ni kan besöka ett hotell som kan erbjuda detta.
Ok han har inte sagt "jag älskar dig inte", men jag han sagt "jag älskar dig"?
Hur vet du att ni inte har sex för att han har tappat attraktionen till dig? Menar det kan vara för att han tappat sexlusten, men att det inte har någonting med dig att göra? Oavsett ja människor uttrycker kärlek olika, men jag tycker att det är viktigt att man är tillsammans med någon som uttrycker kärlek någon sånär lika en själv. Hur gamla är barnen? Har du bett honom om att gå i parterapi?
Jag tycker inte att du ska ge upp. Du har bara ett liv - att leva helt utan sex, intimitet och kärlek är smärtsamt. Och om du oroar dig för barnen, vad för syn på relationer tror du att du ger dem? Att man inte behöver ta hand om och bry sig om varandra? Att närhet inte är viktigt?
Har du försökt prata med honom om det här och säga att du saknar närhet?
Prata med honom, säg vad du vill ha, saknar och är rädd att ha förlorat, fråga vad han vill ha och tycker sig sakna.
Jag och min hustru sitter nästan där ni är, men skillnaden är att jag kan inte ta upp nånting utan att hon skall ta illa upp och börja vrida saker... så för oss blir det snart terapi eller skilsmässa för dåligt/inget sexliv är inget sätt att leva som normal männska.
Det är sant att det händer saker med kroppen som träning eller diet inte hjälper mot. Förändrade bröst, bröstvårtor, lös hud kring lår, rumpa, mage som ej kan tränas bort, bristningar m.m.
Jag som mogen man har inga problem med dessa saker. Jag är inte 19 år i toppform längre och då kan jag heller inte ha tjejer i toppform.
Jag skulle påstå att en mogen man som älskar sin fru inte har problem med dessa saker, att hennes kropp genomgår förändringar. För min egen del så är det inte alltför överviktig och höfter bredare än midjan som får mig upp i varv. Vikt, fettvalkar, slapp hud m.m. är inget problem så länge jag är kär.
Men snälla.. Vad är det för kroppsfixering här? Snacka om att sparka på den som ligger...
Ibland är det så enkelt att känslorna tar slut.
Det handlar inte om tappad attraktion, att du är ful eller att det är ditt fel
Ibland slocknar kärleken och man vet inte alltid varför men oftast beror det på att just småbarnsåren är slitiga och tuffa och man får nya vanor, rutiner och man hamnar i en vardag man inte riktigt kan styra, man tappar bort de två personer som var ett älskande par och man känner inte igen varandra. Det blir gnissel och en dag inser man att det inte finns några känslor kvar.
Man kan absolut älska någon som fantastisk förälder, bästa vän eller så men att älska en partner blir det inte...
Och nej det är inte ditt fel. Ibland blir det bara så. Livets gång förändrar känslor och det kan man inte göra något åt.
Vissa saker anpassar kroppen och hjärnan sig, men behovet ev närhet, bekräftelse och sex kommer nog alltid sitta i en. Är man skapt för behöva dessa så kommer det alltid vara så..
En kram? Hmm jag kan väll gissa på kanske senast 1 månad sedan när jag försökte vara kärleksfull, fick väll kramen svarad men kändes ändå inte som det gav nått efter..
Sex? Vi hade det för ganska exakt 2 månad sedan, efter jag försökte med allt för få henne sugen, väldigt lugnt så inte pang på men det kändes så konstigt så jag hann nästan bli osugen bara av hennes icke bekräftelse..
Notera då att jag gjorde allt, alla beröringar osv, hon rörde mig inte.. när det väl blev sex så var det "skeden" och hon behövde fortfarande inte röra vid mig..
Innan den gånger så var det ca 3 månader.. snittar max 5 gånger per år av vad jag hade viljat iaf 150 - 200..
Visst jag är man, men vi män behöver med beröring..
Styrke kramar till oss.. hur länge sedan vad det för dig?
Finns möjligheten han har nån fantasi han skäms över?
Har du bett honom kolla sitt testosteron värde? (Werlabs gör sånt)
Och slutligen....
Har du provat ta upp separation? Om inte, kanske dags att lägga upp den möjligheten på bordet och se hur det tas emot.
Visst är det knäckande att verkligen försöka engagera sig för sin partner och inte få nått tillbaka?
Att ens partner inte vill ta eller titta på en?
Sex är jätte viktigt för mig... För mig är det otroligt tändande med en engagerad kvinna som verkligen kan bjuda på sig. Skiter i hur kroppen ser ut, en sexig personlighet är 100 gånger mer upphetsande..
Att ha känt sig såhär ouppskattad och oattraktiv i ca 5 år är inte kul alls...
Har du vart 7 år helt utan sex??
Saknaden av uppskattning och uppmärksamhet är enorm.. är ju som sagt uppe i 5 år..
Att finna uppmärksamhet åt annat håll har vart en tanke många gånger.. hitta någon som känner likadana i samma sits
Känner som du.. vill inte separera pga samma orsaker och speciellt för barnen..
Jag blir lite ledsen och en smula provocerad över att så många föräldrar idiotförklarar sina barn och skyller ifrån sina bristande ageranden och ansvar på just barnen.. För barnens skull finns det inget som heter. Punkt.
För barnens skull borde man väl snarare explodera av ilska och sätta ner foten och kräva att något händer, bli förbannad på det mähä man lever med, ställa krav, agera på något sätt om det så bara är att en själv går till en kurator. Eller förtjänar inte barnen det?
Vad i situationen blir bättre av att två föräldrar leker struts, ignorerar varandra, låtsas som att det regnar och inte gör någonting alls? Vad förmedlar man till sina barn då?
Barnen vill se sina föräldrar älska varandra, de vill se pussar, kramar och mysiga stunder i soffan, de vill veta att mamma och pappa tycker om varandra. De vill se att konflikter kan lösas, att det går att vara förtroliga och gemensamt lösa problem.
Barn är aldrig hjälpt av två bästa kompisar som trots allt helt undviker varandra och det bedrägliga lugnet är stressande när de ser att något inte stämmer och känner på sig att något är fel när mamma och pappa beter sig som närhet är en dödlig sjukdom.
Självklart kan gräset vara grönare på andra sidan! Varför skulle det INTE vara det? Har du så dålig självkänsla att du tror att det här är det enda som du kan få?
Jag var den som tappade känslor för min man. Efter 15 års äktenskap tog kärleken slut. Många småsaker staplades på hög och löstes inte och jag tappade kärlek och respekt.
Han är fortfarande min bästa vän och världens bästa pappa men som äkta man och sexpartner gick det inte. När man börjar irritera sig på småsaker och inte får gehör och inte kan finna någon lösning så går det givetvis ut över sexlivet. Inte har jag lust att ha sex med någon som tjurar och inte vill lösa olika problem. Jag kan inte känna attraktion till någon som bara ignorerar det som måste tas itu med och hellre dricker en öl med polarna.
Hur sexig min man än är och hur het han är i sängen så hjälper inte det när min kropp inte svarar och jag inte klarar av att han tar på mig. Han kan inte ligga med mig och tro att allt är löst sen. Det funkar liksom inte så.
Jag höll på att gå fullständigt sönder av det här. Jag älskade honom men ville inte ha honom. Och han ville inte lösa våra problem annat än med sex och jag fick avsmak.
Jag lämnade honom. Och jag mår mycket bättre nu. Jag träffar andra nu och inser hur det kan funka när allting funkar.
Men hur kan man förnedra sig så att ta detta? :( Varför lever man ihop i ett sånt förhållande!? Visst att det kan gå upp och ned med attraktion och känslor men viljan från båda håll är en förutsättning. Man måste ju kunna prata och kommuniciera!
Om den ena inte ens vill göra det och bara skapar större och större distans,- då finns det bara en väg att gå. Kan garantera att barnen mår bättre av det också, att känna att mamma och pappa är två lyckliga föräldrar. Bara man går isär på ett "vuxet" sätt och kan hålla god ton och ha ett bra samarbete så är jag övertygad om att barnen mår bättre av det än att leva en vardag med två människor som drar ner varandra.
Jag insåg inte själv hur olycklig jag var, det gick även ut över barnen. Var som att vakna ur en bubbla och jag började bli mig själv igen, hade tappat mig själv helt utan att märka det. Jag hade inte skrattat på flera år. Kom på mig själv att jag började spontant skratta och skämta osv och fick tillbaka min "gnista" även om separationen var tuff.
Ett par saker ts.
Det låter helt fruktansvärt och orimligt att leva som du väljer att göra.
En teori som inte varit uppe är om han kan vara gay? Eller asexuell?
Mer vanligt än man tror/vet att män (främst, men även kvinnor) kämpar länge för att passa in i en social mall; man gängar sig och skaffar barn fast det inte känts helt rätt. Efter en tid kommer känslor ikapp och man klarar inte längre att hålla teatern igång..
Skammen gör att man sedan låser in sina känslor, förtränger. Kanske vågar man inte komma ut, kanske är man rädd för vad som kommer hända, kanske skäms man inför föräldrar etc.
Oavsett vilket;
Om du tänker dig in i läget att ditt barn hamnar i en sån relation som du är i.. hen sitter fast och mår lika dåligt som du nu gör - vad önskar du att ditt barn gör?
För mig vore det enkelt:
Inget är så viktigt att det är värt att leva ett kärlekslöst liv, stympad och inlåst känslomässigt.
Man gör sina barn en enorm otjänst att tvinga dem leva med (minst) en olycklig förälder.
De mår och utvecklas bäst av lyckliga föräldrar oavsett om de är skilda eller ej.
Då lär de sig att ta ansvar för sin egen lycka, att ta för sig av livet.
Ledsen att säga det men i din situation lär sig barnen att acceptera ett ofullständigt liv och en tillvaro som offer.
Sluta fokusera på mannen, han är inte din ?man? längre, han är någon som bor under samma tak, en inneboende som råkar vara far till ditt/dina barn. Vill du leva ett lyckligt luv så måste du ta ansvar för dig själv och agera.
Vill inte vara "sån" men kan han ha träffat någon annan?
Jag förstår att du mår hemskt dåligt i detta förhållande ts. Man ska inte behöva må så som du gör, aldrig.
Kram på dig.
Men Ts, kan du se dig själv sitta i det här fortfarande om 5 år? 10-15 år? Med motiveringen att du älskar honom bara, o att bara få träffa barnen varannan vecka. Fast iofs, om 10-15 år kanske barnen är utflugna o vad har ni kvar då? Jo endast känslan att du du älskar honom men ingenting i "praktiken" så att säga. För det verkar ju inte finnas nåt sätt att gå vidare med honom om jag förstått det hela rätt. Han vill ju varken parterapi eller nåt annat (är ju som en mussla).
Förstår, men samtidigt öppnar han ju inte upp till en seriös dialog om något. återvändsgränd. Hur ska ni då kunna fortsätta, där även du ska få en chans att bli riktigt lycklig? Men kanske kände du dig halv även innan honom, kanske aldrig haft ett bra samliv med en man.
Fast varför tycker du inte att du förtjänar bättre? Du är ju uppenbarligen inte alls lycklig så vad finns det hos honom som ingen annan kan ge dig? Exakt VAD ger han dig?
Ok, det ställer ju det hela i ett annat perspektiv. Jämfört med vad som var tidigare så är alltså det här guld. Gissar på massa tragiska upplevelser av alla möjiga slag, berätta gärna mer om du vill. Kanske skönt att lätta sitt hjärta? Särskilt här då det är anonymt.