Hur ska vi kunna vara i en relation med alla barn?

Hur gjorde ni när pappan flyttade in, då var ju han "ny" för dina barn? 
Hur bor ni? 

Vi är en bonusfamilj där 2 av barnen har autism men vi köpte ett så stort hus så att alla har möjlighet att vara ifred vid behov. 

Vi bor riktigt litet pga både bostadsbrist och ekonomi. Har en säng i vardagsrummet så att mina båda barn ska ha varsitt rum. Gick bra med inflytt av sambon eftersom han hade tid att komma och hälsa på korta stunder ett bra tag. Han är dessutom lugnet själv. Sambons barn kommer ju från annan ort och är jämngamla med mina barn så det är mycket svårare att de ska lära känna varandra "Lite försiktigt" eller fixa ännu mer folk på liten yta. De är ju dessutom just barn och därav har både energi och ljudnivå som gör det svårt.

varför måste ni bo ihop när det inte fungerar?

Det låter inte som ni borde vara sambos. Känns helt ohållbart att vara förälder och att barnen inte kan komma och hälsa på i sin pappas hem. Vad händer om de skulle vilja komma ett skollov t ex.

Sambon kanske inte förstod vad han gav sig in på med dina barn och du kanske inte heller förutsåg den här mängden problem men med nuvarande barn, lägenhet och situation skulle jag absolut föreslå att han hade en egen lägenhet där barnen känner sig välkomna och så kan ni ses på helgerna när barnen är där i den utsträckning dina barn fixar det.

Även om han har egen lägenhet kan han ju vara mycket hos dig när han inte har barnen. Vilket låter som större delen av tiden men jag hade prioriterat att ha ett riktigt hem själv där barnen känner sig välkomna.

"vår fjällstuga" kan säljas och en anpassad bostad kopas. Vem äger stugan?

Låter hemskt. Stackars barn som inte får en chans att få vara med sin pappa. Varför har han dom så sällan? Varför flyttade ni ihop över huvudtaget? Låter som särbo skulle gynna både hans och dina barn.

Fjällstugan är bådas. Men skulle inte ge ens en bit ekonomiskt till att kunna köpa större. De bor gärna där när de kommer. Allt finns och det är enormt mysigt.

Till saken är nog också att han verkar sakna intresse att ha barnen mer än ett fåtal helger per år oavsett hur vi löser det. Han känner inte att vi borde köpa större eller att han kan köpa en egen lägenhet. Han tycker att det funkar bra. Problemet ligger hos mig och mina tankar på hur allt är och hur alla ska få det så bra som möjligt.

Ja kanske så, han kan säga såna saker men ser inte heller någon anledning till att han ska behöva flytta ut eller att vi ska försöka köpa något gemensamt boende. Jag har föreslagit båda dessa alternativ vid flera tillfällen.